En kalv, en fisk, en katt

Lennart Sjögren är en av våra märkligaste samtida poeter, men han är det inte i kraft av blixtrande bilder eller formskön vers. Hans särart ligger i rösten, en lite dröjande men exakt diktion. Man skulle kunna kalla hans stämma ”bondsk” med vetskap om hans lantliga bakgrund – han är född och lever på norra Oland. Men associationen för ändå fel ty han är ingen bondeskald. Han är en skrivande människa (och målare) utrustad med de särskilda kunskaper som en bonde kan få i sin direkta kontakt med det biologiska liv som ligger utanför människans men som ändå är hennes fysiska förutsättning. Lennart Sjögrens motivkrets är heller inte begränsad till det lantliga. Han kan likaväl skriva om en skabbig rävhona i sin sax – en tidig Kristusmetafor i prosaboken Tornet från 70-talet – som om det myllrande folklivet på Stockholms central. Det vore också missvisande att kalla honom en ekologisk författare. Ekologin framställs alltsomoftast som en harmoniserande kretsloppslära, något som fördunklar eller ljuger bort den naturens grymhet som är ett av Lennart Sjögrens huvudtemata. Han ställer de stora existentiella frågorna utifrån sin erfarenhet av naturen, och det han där har sett och lärt är inte vackert eller välavvägt och harmoniskt.

Hans nya diktsamling Deras ögon (Bonniers, 1994) består av tre diktsviter med varsitt djur i centrum. De hålls samman sinsemellan av tematiska trådar på ett sätt som får en att tänka på boken mera som en enhet än en samling av enskilda texter. Den är en triptyk. Författaren talar själv om ett altarskåp – jag återkommer till denna bild – och beteckningen kan vara adekvat också för att beskriva hans bilder av kalven, fisken och katten. Boken innehåller därtill stora mängder referenser till kristen myt och kult, kanske flera och strängare sammantvinnade än vad författaren själv riktigt skulle vilja vidgå. Jag är inte ute efter att kristna en bok i efterhand eller nagla fast dess författare vid teologin. Ambitionen är en annan och mindre dubiös – att peka på Lennart Sjögrens starka beroende av en kristen tradition när han börjar borra kring de stora livsfrågorna. Denna närhet delar han med förvånansvärt många samtida svenska författare. Om samhället är sekulariserat så är konsten ännu inte avkristnad i någon större omfattning. Hos en del yngre poeter finns tendensen att använda kristet stoff som ren dekoration i ett slags postmodern anda, men detta gäller inte Lennart Sjögren. Han är föga intresserad av att smycka sina texter. Han lämnar dem helst råa och nakna till läsaren.

Den första diktsviten i Deras ögon handlar om ett barndomsminne. En kalv slaktas hemma på gårdsplanen en försommardag 1940 eller 1942. Den sträcker fram sin hals mot slaktaren med samma rörelse som den gjorde för att dia. Det är första och sista gången den ser solen. ”Slaktaren var liksom du den utvalde” – det finns ett hemligt förbund mellan slaktare och slaktdjur. Och händelsen har en sådan dignitet i diktjagets minne att han tänker över var Karlavagnen och Morgonstjärnan stod just denna slaktens dag. Händelsen far karaktär av högtid, av offerhandling.

Och det är kalvens uppskurna och urtagna kropp som liknas vid ett altarskåp. Att här finns en liturgisk felaktighet behöver vi inte bekymra oss om; om altarskåpet stängs eller hängs för i en svensk kyrka sker det under fastan, annars står det alltid öppet:

”Först var pannans sår

sen var strupens sår.

Sedan öppnades du helt.

Såsom altarskåpen öppnas

vid högtiderna

öppnades du den här morgonen för oss

du visade oss

vad som fanns inuti dig.

Vi tillvaratog det för oss ätbara

vi lämnade åt jorden det för oss

inte ätbara.

Du den öppnade

den för oss helt öppnade

och ändå helt oåtkomliga.

Sen fråntogs du också ditt huvud.”

Kalven kallas också ”du den i bakbenen upp och ner korsfäste”. ”En människas företrädare var du” säger diktjaget. Hos kalven söker diktjaget ”försoningar, förskoningar”. Och ”vi åt av ditt kött/vi drack av ditt blod”. Kalven som Kristusmetafor etableras alltså tydligt och starkt.

Karaktären av metafor balanseras dock av det konkret sinnliga i barndomsminnet. Allegorin tar inte överhanden. Slaktplatsen blir en helig ort som beskrivs sålunda:

”Där ditt blod rann ut i gräset

blev ett luktrike

flugorna besökte det.”

Hos Lennart Sjögren har allt liv samma värde, de hierarkier vi ser i det levandes riken har vi själva lagt in där. I dessa ord finns alltså inte den nertagning av det heliga som man kanske skulle kunna tro. Flugorna liksom allt levande har en ”själ” – det finns hårda ord i denna diktsvit om Descartes’ uppfattning att djuren skulle sakna själ.

”Fisken”, bokens andra avdelning och triptykens mittstycke, är mera allegoriskt anlagd. På bokens omslag finns en vinjett hämtad från en kristen gravsten från 200-talet föreställande en fisk – ”de levandes fisk” som stenens inskrift säger. Att de fornkristna och romerska associationerna varit aktuella för poeten framgår tydligt.

”Fisk

du simmar genom katakomberna

och tränger med dina fenor genom stenen

försvinner sedan ner i vattendjupet

– det vattnet som knappt hörbart

sorlar under stenen.

Efter dig

lämnar du tecknet

uttytt: den genom döden återvändande.

Du fångas

mals till mjöl, förevisas i kyldiskarna.

Du bär en krok i din mun

som en kräkla bär du den.

Du försvinner.

I försvinnandet har du ditt liv.

Du återvänder

i återvändandet har du ditt liv.”

Metkroken som kräkla är en djärv bild för den omvändning av värdehierarkierna som ständigt pågår hos Lennart Sjögren. Hans närmast hymniska tonfall bryter sig mot de låga bilderna. Kalvens slaktplats blev ett ”luktrike” för flugorna. Här förvandlar han Golgata till en soptipp under ett arktiskt norrsken:

”Slavfisk!

hur lyste inte dina fjäll den natten

där du låg utlämnad under norrskenet

och metkroken som trasat sönder din strupe

lämnade efter sig ett sår

som liknar det i Kristi sida.

Bleckburkarna var runtom dig

och stjärntecknen ovanför dig

du blev till ett avtryck

under lastvagnarnas hjul.”

Den döda fiskens fjäll ställs samman med stjärnorna. Karlavagnen från kalvdikten har här förvandlats till en ”lastvagn” vars grova däck lämnar spår som liknar fiskskelett. Lennart Sjögrens existentiella landskap är som synes våldsamt och expressivt anlagt. Man får bereda sig på en stormnatt vid avrättningsplatsen där en skrämmande fisk i kosmiskt format dominerar himlavalvet.

”Du ger oss en lära om o-frid.

Du snärjer in dig, du frigör dig

du kastar dig blixtsnabbt bakåt

mot ett koboltsvart mörker

och i nätter som liknar galgbackar.

Inte heller den romerska katten, samtalspartnern i bokens sista avdelning, talar om frid. Det finns ett apokalyptiskt och tidskritiskt drag i boken som den delar med annan dikt nu när vi närmar oss ett

årtusendeskifte.”

”Katt

i denna cirkusliknande tidsålder

i maktens och roulettens tid

viska till mig

inte om frid

men var den urätna skålen står

där kejsarens bild är bortslickad

där blott och bart och endast

den romerska nattens hunger återstår.”

Texterna utgår från en konkret episod, ett möte med en av de tusentals utmärglade och sjuka katterna vid de antika monumenten i Rom. Den bild av antiken som här växer fram liknar mycket Gunnar Ekelöfs låga och folkliga anammelse av ämnet: graffitins värld där de kristnas fisktecken blandas med trivialiteter och obsceniteter. Kejsarens bortnötta bild har direkta motsvarigheter i Gunnar Ekelöfs ikonbeskrivningar. Också den romerska katten vistas som fisken i katakomberna. Den får representera de omöjliga men nödvändiga upproren mot överheten/kejsaren – slavledaren Spartacus flyter på ett ställe samman med katten. (Också fisken kan ju som vi sett tilltalas ”Slavfisk!”)

Fisken binds samman med kalven i bokens första tredjedel genom associationerna till ätande och matsmältning.

”Gud ser dig katt

ser din tarm och klo

eller vore det bättre att säga:

Gud som själv förbrinner i din tarm

du som Gud

och jag din lärjunge.”

Också här rör det sig om ett helgande eller gudomliggörande av de elementära livsfunktionerna. Lennart Sjögrens Kristusmetaforik är så noggrann och utförlig att den också omfattar tankar kring nattvarden – en kalvnattvard, en kattnattvard.

Kring de tre Kristusbilderna är spunnet ett sökande och prövande nät av språk. Lennart Sjögren markerar lika ofta avstånd till deras teologiska innebörd som inlevelse och närhet. Han yttrar sig preliminärt och reserverat samtidigt som han flitigt använder ett hymniskt tilltal till bokens djur. Han är på samma gång mild och ursinnig, skriver som i ett väldigt konjunktiv. För att motverka det monumentalt existentiella använder han sig av nertagningar av de etablerade värdesystemen och av ett slags poetisk tankspriddhet, en god distraktion som rundar av dikternas skarpa kanter och placerar dem i vardagen trots de stora ämnena och den intrikata strukturen.

Magnus Ringgren ar författare och frilansjournalist.