En Sokrates för vår tid

Den 27 september i år avled filosofen Karl Popper. Med honom har en av 1900-talets främsta företrädare för upplysningen och för tron på förnuftets förmåga att styra såväl den vetenskapliga som den samhälleliga utvecklingen gått ur tiden. Han har liksom den nästan jämnårige Hans Jonas – som dog för drygt ett år sedan (jfr Signum 1993:3) – satt djupa spår i tidens filosofiska diskurs och det offentliga samtalet.

Karl Popper härstammade från en högborgerlig judisk familj i Wien. Han föddes 1902 och läste redan vid 17 års ålder filosofi, matematik, fysik, och psykologi vid Wiens universitet. Han disputerade 1928 på en avhandling om psykologins metodfråga. Efter några års fortsatta studier och verksamhet som lärare i sin hemstad flyttade han till London och vidare till Köpenhamn där han träffade Niels Bohn Eftersom livet i Europa blev för farligt för honom accepterade han en inbjudan från Canterbury College i Nya Zeeland där han forskade och undervisade i nio år. Han mötte också den australiensiske neurofysiologen John Eccles som sedermera fick nobelpriset (1963). Med honom inledde Popper ett mångårigt samarbete som 1977 mynnade ut i det berömda verket The Self and it’s Brain. År 1946 kallades han till London och en professur i vetenskapsteori vid London School of Economics. Som emeritus från och med 1969 förblev han ända till sin död verksam i England.

Ett nytt sätt att tänka

År 1934 publicerade Popper sitt mycket inflytelserika verk Logik der Forschung (som senare kom ut på engelska med titeln The Logic of Scientific Discovery) där han analyserade spelreglerna för beskrivningen av naturvetenskapliga hypoteser och teorier. Han ägnade sitt intresse åt den ständigt återkommande frågan hur man kan lägga en hållfast grund för vetenskapliga teorier. Han ifrågasatte den då rådande positivismen, dvs. uppfattningen att endast de satser far göra anspråk på vetenskaplig giltighet som kan verifieras genom empirisk observation. Popper menade att iakttagelser som människan gör med sina sinnen inte kan vara grunden för vetenskaplig visshet. Iakttagelser av och kunskap om enskilda fall – hur många de än är – kan inte vara basen för allmängiltiga slutsatser och allmänna (natur-)lagar. Att alla observerade svanar är vita innebär inte att alla svanar är vita.

Mänskliga insikter bottnar ofta i existentiella erfarenheter. Poppers motstånd mot positivismen går tillbaka till en upptäckt som han gjorde som 17åring. Han tog starka intryck av Albert Einsteins antagande, att fixstjärnornas ljus i närheten av solen måste ändra riktning genom själva solmassan. Den engelske astrofysikern Arthur S Eddington ledde 1919 en solförmörkelseexpedition till Västafrika där han genom sina iakttagelser och beräkningar bekräftade Einsteins antagande om solens gravitationella avböjning. Detta var ett oförklarligt fenomen och en stor överraskning för företrädarna av Newtons fysik.

Om denna av Einstein förutsedda (men ännu inte empiriskt verifierade) effekt inte hade inträffat skulle Einsteins teori ha blivit falsifierad. Popper imponerades av Einsteins riskabla hypotes och dess slående bekräftelse.

Det finns spännande historiska sammanträffanden. Sedan Popper hade tagit del av Einsteins nya världsbild läste denne i mitten på 30-talet Poppers första utkast till The Logic of Scientific Discovery. Där formulerar Popper en kunskapsteori som han gav beteckningen den kritiska rationalismen. Den säger att vår kunskap alltid utgår från antaganden, modeller, hypoteser, conjectures som är i behov av kritisk prövning. Metoden för denna prövning kallar Popper the method of trial and error. Den innebär en systematisk och jämt pågående gallring och utsortering av uppfattningar som i ljuset av nya kunskaper inte längre är hållbara. Den innebär därför också att forskaren som skall vara sanningssökare medvetet skall spåra upp felen i sin teori. Popper har vid upprepade tillfällen framhållit att människan inte är någon felfri varelse och att ett vetenskapligt systembygge inte kan vara ofelbart eftersom det är vanliga och långt ifrån felfria människor som skapar det. Att förvärva hållbar kunskap är därför en kontinuerlig process där antaganden om verkligheten och hypoteser om deras sanningshalt avlöser varandra.

En ny metod att spåra sanningen

Det är uppenbart att den kritiska rationalismen rymmer en evolutionär föreställning om kunskapens tillväxt. I sitt sökande efter sanningen skall man välja den teori som har det mest välgrundade och därför övertygande förklaringsvärdet. En teoris överlevnadschanser växer ju mindre riskerna blir att den kommer att avfärdas och ersättas av en mer plausibel förklaringsmodell. Bara de teorier som har överlevt de hårdaste villkor vinner i tillförlitlighet. Giltig ”kunskap är en naturlig selektion av hypoteser”. Charles Darwins evolutionslära ligger snubblande nära, men man får inte glömma Poppers kända ord ”Låt teorierna dö i stället för människor!” Som vi redan har konstaterat tog Popper intryck av att Newtons seglivade och under ett par hundra år vedertagna fysikalisk förklaringsmodell kom att förträngas av Albert Einsteins modell som i sin tur inte behöver vara den sista. Popper menar att det inte finns några mänskliga utsagor som är slutgiltigt sanna, däremot finns det satser som är slutgiltigt vederlagda och falska.

Popper kände ett instinktivt motstånd mot att tala om sanna satser eller sanna påståenden. Mänsklig kunskap tar sig i stället uttryck i provisoriska antaganden. Varje vetenskaplig sats – även inom matematiken, fysiken och biologin – har provisorisk status. Det innebär att satsens sanningshalt inte har falsifierats utan snarare bekräftats av senare forskning.

Därmed vinner den i styrka men kan aldrig nå ett stadium av absolut sanning. Popper håller alltså fast vid ett absolut sanningsbegrepp, men med det väsentliga tillägget att det inte finns absolut tillförlitliga, av felbara människor konstruerade kriterier för sanningen. Denna är nämligen principiellt reviderbar, eller rättare sagt: människans teorier om sanningen och metoderna att vara den på spåret är principiellt reviderbara. Han utgick alltså från att den absoluta sanningen finns, men vi vet inte om vi har fattat den. Det enda människan kan göra är att steg för steg nalkas den. Hon kan göra antaganden och utkast som hon aldrig klarar av att bevisa utan bara kan söka korrigera.

Att Popper brottats med sanningen som aldrig låter sig fångas kan ett av hans viktigaste uttalanden belysa. I ett idehistoriskt perspektiv kan man situera den kritiska rationalismen mellan idealismen och realismen. Popper skriver själv att ”teorier är våra egna uppfinningar, våra egna ideer. De tvingas inte på oss utan är våra självvalda instrument som gör det möjligt att föreställa oss verkligheten. Detta har ideaisterna klart uppfattat. Men somliga av våra teorier kan råka i konflikt med verkligheten. Och när detta sker då vet vi, att det finns en verklighet som påminner oss om att våra föreställningar om den kan vara falska. Och däri har realisten rätt.” Den kritiska rationalismen finner teoribyggande lika oumbärligt för mänskligt tänkande som de bästa systemens tillkortakommanden är ofrånkomliga.

Är då Poppers filosofiska metod inte suspekt eftersom den inte tillåter människans sanningssökande att någonsin komma i mål, nämligen att äntligen vinna absolut visshet? Är mänsklig insikt om och beskrivningen av verkligheten alltid preliminär? Svävar inte i sista hand allting i en för människan outhärdlig grå ovisshet? Förespråkar inte Popper en radikal skepticism som strider mot våra gemensamma och enkla vardagliga iakttagelser att en eld lyser och värmer och att varje människa är dödlig? Medger the method of trial and error existensen av en varaktig sanning? Jo, säger Popper än en gång, de påståenden får göra anspråk på giltighet som har hållit stånd mot alla försök att sätta dem ur kraft. De uppfattningar får anses vara riktiga som under historiens lopp har blivit bekräftade. Riktiga och sanningsenliga är de mänskliga insikter som inte har falsifierats, som alltså inte har avslöjats som felaktiga. Men även de mest bekräftade respektive de icke-falsifierade teorierna är inte mer än provisoriska.

Det är Poppers uppfattning om sanningens provisoriska egenskap som fick honom att välja agnosticismens ståndpunkt. I The Self and it’s Brain betecknar han sig själv som agnostiker. Det innebär att han avstod från att ta ställning till tron på en Gud – medan hans vän och medarbetare John Eccles trodde på Gud och en transcendent värld.

Ett värn mot maktens arrogans

Sin kunskapsteori tillämpar Popper också på det samhällsvetenskapliga fältet. Omedelbart före andra världskrigets slut publicerade han sitt banbrytande verk The Open Society and it’s Enemies. Med det öppna samhället avser han en demokratisk ordning där konflikter inte skall lösas med våld utan genom en process av politiska reformer som eliminerar repressiva ingripanden från statens sida. Konkret argumenterade Popper för demokratin därför att detta statsskick tillåter att utan våld avsätta makthavare och att rösta fram en ny regim. Frågan hur det politiska livet skall organiseras är inte vem som skall styra, utan vilka institutioner som skall skapas för att en regering som missbrukar makten skall kunna ersättas av en annan. Demokratin är den hittills mest effektiva formen att hålla maktens arrogans i schack.

Med sina insatser för ett öppet samhälle tog Popper steget från en distanserad akademisk värld till ett lidelsefullt engagemang för en människovärdig samhällsform. Under hela sitt liv förblev han misstänksam och ytterst kritisk mot de stora utopierna, de totalitära system både till höger och vänster som gjorde anspråk på att ge en heltäckande förklaring av människans värld. Man kan med fog uppfatta hans samhällsteori som ett värn mot alla former av oförnuftig ödestro. Det ligger i människans makt att granska makthavarna och vid behov avskeda dem. Karl Poppers kunskapsteoretiska position – i synnerhet dess samhällspolitiska tillämpning- förutsätter medvetenhet om den egna begränsningen och därför ödmjukhet, öppenhet och tolerans mot konkurrerande hypoteser men också personligt ansvar. Den innebär dessutom en djupt rotad misstänksamhet mot tvärsäkra påståenden om frågor som rör livsåskådningar. Den etiska kryddan i Poppers kunskapsteori liknar Sokrates tålmodiga och enträgna sanningssökande. I en utmärkt artikel skriver statsvetaren Peter Hallberg att etiken enligt Karl Popper inte vilar på någon vetenskaplig grund. Förhållandet mellan vetenskap och etik är nämligen omvänt: vetenskapen vilar på etisk grund (Svenska Dagbladet 10 mars 1994). I motsats till Hans Jonas har Karl Popper aldrig skrivit något verk i etik. Men han var en stor moralist. Etiken bildar en allestädes närvarande men osynlig bakgrund för hans sökande efter hållbar kunskap.