Fredrik Böök

För en yngre generation torde namnet Fredrik Böök väcka två associationer, om alls några: litteraturkritik i Svenska Dagbladet och tyskvänlighet under andra världskriget. Ingetdera är fel, men det vore skada om Böök skulle gå till historien med endast detta eftermäle.

Fredrik Böök hade under nästan fyra decennier (han levde 1883-1961) en närmast diktatorisk ställning som litteraturkritiker i Svenska Dagbladet. Särskilt under mellankrigstiden var den borgerliga smaken i fråga om litteratur så gott som identisk med Bööks. En handrörelse från honom kunde avgöra framtiden för en debutant. Men han hade också varit professor i litteraturhistoria i Lund och gav på äldre dagar ut tungt vägande biografier över Stagnelius, Tegner och Heidenstam. Hans reseskildringar lästes av en bred allmänhet och präglade sin genre. Hans flit måste ha varit ofattbar. Bibliografin över hans samlade skrifter omfattar mer än 3000 nummer; enbart boktitlarna är ett nittiotal.

Aldrig har en man of letters haft en så central ställning i svenskt kulturliv och aldrig har någon fallit så djupt. Den direkta anledningen var ett tal till Lunds studenter den 4 oktober 1940, där Böök tycktes ta parti för Tyskland under det pågående kriget. Tycktes, ty den högtidliga retoriken var inte entydig, men denna tolkning slog genom och talaren avvisade den inte. Tvärtom gjorde han flera uttalanden i samma stil. Bakgrunden kan sökas i en hegeliansk tro på historiens obevekliga drivkrafter, som det inte lönar sig att spjärna mot. Som Böök skrev till sin chefredaktör när en av hans artiklar refuserats såsom varande alltför tyskvänlig: ”Om Tyskland erövrar hegemonin i Europa, kommer vi ändå med i tåget; frågan är om vi skall komma i en förstaklasskupé eller i bagagevagnen.”

Om detta kan vi nu läsa i en biografi av Svante Nordin, som heter Fredrik Böök- en levnadsteckning. Det är en lysande prestation av den lundensiske ideoch lärdomshistorikern, som hittills har dokumenterat sig som en framstående kännare av den svenska filosofihistorien. Ämnet är visserligen tacksamt och ett överdådigt rikt källmaterial har stått till förfogande bl.a. i form av Bööks ofantliga privatbibliotek som förvaras på Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund. Böök levde i en tid då det ännu inte blivit omodernt att skriva brev, och på nästan varje sida i boken står brevcitat att läsa, som i esprit och klarhet inte står Tegners mycket efter. Men uppgiften har varit svår och avgränsningsproblemen många. På ett övertygande sätt har de blivit lösta, och att säga något negativt om denna bok utan särskilda förberedelser är verkligen inte lätt.

När det gäller den stora gåtan i Bööks liv ger Nordin en förklaring som har alla utsikter att bli den definitiva. Hur kunde denna högt bildade humanist göra en sådan total felbedömning? Hur kunde han bara några månader efter Danmarks och Norges ockupation inta en sådan ställning? Nordin visar att Böök alltid tagit ställning för Tyskland – att han gjorde det 1940 var snarast trots nationalsocialismen, vars brutala intolerans och antisemitism han avskydde. Syndafallet i den europeiska nittonhundratalshistorien var enligt Böök Versaillesfreden; den var upphovet till allt ont. För att revidera Versaillesfreden var nästan alla medel tillåtna. Böök var ingen opportunist är han tog parti för Tyskland – opportunism är en sak för förståndet men i denna fråga var han helt styrd av emotioner. ”Men om djävulen själv återupprättat Tyskland och gjort det stort och starkt skulle Böök ha varit beredd att lägga ett gott ord för honom i Svenska Dagbladet.”

Genom sin inträngande analys av Bööks politiska ställningstagande är Nordins biografi ett väsentligt bidrag till frågan om det kulturella arbetets etik och dess risker. Böök var verkligen inte den ende som lät sig förledas, och locktonerna från de östliga diktaturerna förförde väl så många i detta klerkernas förräderi. Men Böök har blivit den mest kände.

Dock är han i sanning värd att ihågkommas för mer än detta. I svensk litteraturvetenskap bildar hans forskning epok. Hans författarbiografier är alltjämt mönster i sin genre, även om de nu kanske upplevs som alltför ensidigt inriktade på individen. Som litteraturkritiker är Böök svår att överträffa. Hans stil är kristallklar, har en spänst och fräschör som gör den till en njutning att läsa. Detta senare omdöme gäller också i hög grad om Nordins bok.