Haiti och USA

De flesta av de få som nyligen har besökt Haiti, i synnerhet de som kommer från USA, har kommit med flyg till huvudstaden Port-au-Prince, och de har sällan vågat sig längre än till överklassens förstäder i den förnäma utkanten av stadens skräckslagna misär. Det är lärorikt att, som jag, av omständigheterna tvingas komma in i landet över östgränsen mot Dominikanska republiken och färdas västerut på bönpallen på en rad motorcyklar, med uppehåll i lantliga bergsbyar.

Vid gränsen kunde man lägga märke till det stadiga och obehindrade flödet västerut av lönsamt smuggelgods, som embargot var avsett att stoppa. När man passerar gränsen förflyttas man med ens från en vajande, tropisk grönska till dammiga, grå landskap, som för länge sedan berövats sina skogar av ett folk i förtvivlat behov av timmer och bränsle, och som befinner sig i erosionens ekologiska dödsryckningar.

I några av dessa byar finner man ti legliz- basförsamlingar, egentligen ”liten kyrka” – där franskspråkiga ledare berättar om sina kreolskspråkiga medlemmars splittrade liv, och om deras ansträngningar att bevara detta livsviktiga brottstycke av sin splittrade katolicism.

Alla är de medvetna, åtminstone allmänt, om hur en otrolig överenskommelse med Vatikanen 1966 inte bara undanröjde den automatiska exkommunicering som president Frankois ”Papa Doc” Duvalier hade ådragit sig när han lät gripa och kasta ut en kritisk biskop, utan också gav honom befogenhet att i praktiken kontrollera de följande utnämningarna av haitiska biskopar. Dessa biskopar och deras inställsamma underhuggare bland prästerskapet omnämns ofta med en fras som alla förstår – macoutes en soutane (Tonton Macoutes i kaftan). Ingen blev förvånad över den katolska hierarkins lojala och framträdande närvaro vid pseudoinstallationen nyligen av en pseudopresident, då diplomatiska kåren fann anledning att hålla sig borta. Det blev knappast heller någon större förvåning över att mordet i augusti som chockade världen, på den populäre och Aristidevänliga fader Jean-Marie Vincent, inte gav anledning till några högljudda protester från vare sig Haitis biskopar eller Vatikanen. Ingen annanstans i Latinamerika är katolicismen mer tragiskt uppdelad mellan de få och mäktiga rikas kyrka och de många och maktlösa fattigas. Till och med den befrielseteologiska rörelsen bortsåg länge från Haiti, på grund av landets språkliga och kulturella isolering från den spansktalande omgivningen.

I byarna, där en ”de förtrycktas pedagogik” nu har börjat göra verkan, finns en medvetenhet om den relevanta historien som är kvalitativt överlägsen medvetenheten hos USA:s journalister och politiker, vilka har mästrat oss när vi debatterat en invasion. Vi påminns oupphörligen om USA:s senaste invasion, och om hur lång tid det sedan tog att ”komma ut” igen. Och vi uppmuntras att tro att denna invasion, som varade från 1915 till 1934, var en filantropisk blandning av humanitärt bistånd och demokratiska reformer. Många haitier har mindre historierevisionistiska minnen av den invasionen, som överlämnade deras land åt en rad militära självhärskare, fram till det terrorfyllda hyckleriet under Duvalier (president 1957-1971), som exploaterade den öppna rasismen i USA:s ockupation, till den oanständiga fortsättningen under hans son och efterträdare, Jean-Claude ”Baby Doc” Duvalier, och till de maktstrider som följde när denne hade störtats 1986, avbrutna av en kort stunds demokratiskt vald ledning.

Många haitier vet också att USA:s vägran under nästan hundra år att erkänna deras republik, som vann sin oavhängighet kort tid efter det att de tretton kolonierna i Nordamerika hade vunnit sin, motiverades av en ohöljd fruktan för vilken inverkan det skulle få på USA:s egen slavägardemokrati om ett land erkändes som bestod av det som sydstaternas kongressledamöter regelmässigt kallade ”upproriska slavar”. Till och med Monroedoktrinen, som krävde att Europa skulle erkänna de nya amerikanska kolonierna, gjorde ett undantag – Haiti.

Den betydande förändringen i attityden till Haiti vid tiden för USA:s invasion och ockupation av landet var inte en omvändelse till välvilja. Den var ett vidgat medvetande om Haitis ekonomiska betydelse, vilket stärktes av landets närhet till trafiken i Panamakanalen, som gav billiga importvaror, som blev marknad för lönsam export och ett veritabelt paradis för amerikanska företag på jakt efter billig arbetskraft.

Det föga förvånande mordet 1915 på den stenhårde president Sam, sedan denne efter bara några månader på sin post utan orsak hade dödat 163 politiska fångar, gav USA en förevändning att ta över landet. Många frågor om USA:s ”nationella intressen”, som vi nyligen hört upprepas, tystnade inför rapporterna i finanspressen att en haitier ”gör ett rejält dagsverke för tjugo cent”. Det största hindret mot denna kapitalistiska välsignelse avlägsnades när en haitisk författning, som förbjöd utländskt ägande av haitisk mark, ersattes av en mer tillmötesgående grundlag som hade skrivits i, av och för USA. Denna ”reform”, som mötte motstånd hos det haitiska parlamentet, åstadkoms helt behändigt med hjälp av en ”folkomröstning”, framtvingad och styrd av marinen, där varje väljare vid ankomsten till vallokalen fick en valsedel på vilken det stod Oui. Att man, på särskild begäran, kunde få en alternativ valsedel med Non var ingenting som betonades. Som följd av detta berövades tiotusentals haitiska småbrukare sin mark och sina hem, som togs över av USA-ägda plantager, och tvingades på så sätt öka tillgången och sänka priset på billig arbetskraft.

I sin fruktan för motstånd mot dessa övergrepp tog marinen sig för att avväpna lantbefolkningen och till och med återupprätta tvångsarbetet som institution. I det uppror som då bröt ut på Centralplatån mejades mer än 3000 småbönder ned av USA:s marin i det som till och med marinkårens befälhavare efteråt betecknade som ”urskillningslöst dödande” och brännmärkte som ”det mest skrämmande i sitt slag som någonsin ägt rum i marinkåren”, någonting som ”aldrig får hända igen”.

Även i huvudstaden vet i dag många till och med bland de allra fattigaste inte så litet om denna ohyggliga historia, som i USA tycks vara en nästan obefintlig kunskap. Under tiden meddelar de stillastående fabrikerna, som saknar drivmedel, de förlamade transportmedlen, de arbetslösa männen med sina sorgsna ögon och kvinnorna som bär sina sjuka och svältande barn vilka effekterna blir för deras del av ett embargo, vilket uttrycker USA:s senaste omtanke om deras framtid.

Ligger denna nuvarande invasion av Haiti i ”vårt nationella intresse”? Det beror på om ”det nationella intresset” för president Clinton och kongressen i dag fortfarande betyder samma sak som det gjorde för president Woodrow Wilson och kongressen för åttio år sedan. I så fall gör den det förmodligen inte. Och den ligger förvisso inte i de flesta haitiernas intresse. Men tänk om för ett otroligt ögonblick USA:s

nationella intresse skulle avledas från korruptionens primat, och om vi skulle kunna tänka oss att detta intresse inbegrep en hälsosam besinning, en viss gottgörelse för vår gömda skuld och ett visst återuppbyggande av de ruiner vi i maskopi med andra ha gjort av det som Columbus kallade för världens vackraste ö? Ett visst slags invasion skulle förvisso kunna ligga i ett nationellt intresse av det slaget – och även i Haitis.

Men människoröster väcker oss. På frågan varför Haiti verkade misstänksamt inför USA:s möjliga invasion, svarade en Aristidevänlig katolsk ordensmedlem skarpt: ”När ett offer för upprepade våldtäkter ser sin plågoande komma tillbaka, tungt beväpnad, väntar hon sig ett och annat. Dit hör vanligen inte ursäkter, tröst eller bistånd, eller hur?” Sedan tillade hon: ”Men jag äger fortfarande tillräckligt mycket av den gamla religionen för att tro på under – till och med på Haiti.”

Övers. Gunnar Gällmo