En kristen människas väg

Kristendomen är inte en ”ideologi”, en abstrakt doktrin eller ett fixerat system av riter. Den goda Nyheten har kommit till världen som en dynamisk kraft på alla livets områden, öppen för allt som Gud har skapat i naturen och människan. Kristendomen är inte en religion som existerat i tjugo sekler utan en väg in i framtiden (Joh 14:6; Apg 18:26).

I

EN KRISTEN MÄNNISKA

*

upptäcker i Jesus Kristus mitten i sin tro. Det är mot honom som allt skall mätas och värderas (Gal 2:20; Upp 1:8).

*

tar emot uppenbarelsen av Guds inre mysterium, Treenighetens mysterium, som vittnesbördet om Guds kärlek och en kallelse till enhet i kärleken (Joh 3:16; 17:21; 1 Joh 4:8).

*

tror på ankomsten till jorden av honom som är Gud och människa inte som en unilateral gudomlig handling utan som en appell till människan att svara på Guds kärlek (Upp 3:20).

II

EN KRISTEN MÄNNISKA

*

betraktar tron inte som en abstrakt övertygelse utan som ett totalt förtroende för den Gud som uppenbarat sig i Kristus (Rom 4:3).

*

tar emot Guds ord, som är nedtecknat i Skriften, men vaktar sig för bokstavliga tolkningar av varje vers, i synnerhet i Gamla testamentet (Rom 7:6).

*

tror att en och samme Gud har uppenbarat sig i båda testamentena, men att detta har skett stegvis, i förhållande till den nivå som det mänskliga medvetandet hade nått (Heb 1:1–2).

*

hänvisar inte till synliga tecken (Mark 8:11 f) utan tänker på att skapelsen är ett under (Ps 129:2).

*

vägrar att förklara det onda i människan bara som en följd av hennes ofullkomlighet eller som ”relikter av hennes animaliska natur” utan tror på den metafysiska ondskans verklighet (Joh 8:44).

*

avvisar försöken att i bibeln eller hos kyrkofäderna finna naturvetenskapliga informationer som skulle duga i alla tider.

*

betraktar det vetenskapliga studiet av bibeln och kyrkohistorien som ett viktigt medel att kasta ljus över uppenbarelsens innebörd och de konkreta omständigheterna kring den heliga historien.

III

EN KRISTEN MÄNNISKA

*

erkänner Kristi närvaro och handlande i kyrkan, men också i livet i allmänhet, i synnerhet i de mest ordinära händelserna (jfr Herrens liknelser, särskilt Matt 6:28–29).

*

tror att kyrkan lever och utvecklas genom Kristi kraft (Matt 16:18; 28:20).

*

tror att Kristus uppenbarar sig i kyrkans sakrament, i den konsekration av världen som är följden därav, i hennes undervisning, i hennes verksamhet (1 Kor 11:26; Matt 18:19-20; Rom 6:11; Matt 28:18; Luk 10:16) men vet samtidigt att ingen av dessa fasetter av kyrkans liv i sig är tillräcklig, ty Kristus har kommit som Frälsare, som Läkare och som Mästare.

*

kan sätta gränser och skiljer mellan Traditionen (trons och lärans anda) och de ”traditioner” i vilka ett antal folkliga föreställningar och utväxter påverkar det religiösa livet (Mark 7:8; Kol 2:8).

*

visar vördnad för fromhetens rituella former utan att en sekund glömma att de kommer i andra hand, efter kravet på kärlek till Gud och nästan (Matt 23:23–24; Mark 12:28–31).

*

tror på vikten av den hierarkiska principen och på behovet av en kanonisk ordning i kyrkan, men förstår att dessa ting tjänar en helhet som skall göra henne utrustad för sitt uppdrag på jorden (1 Kor 12:27–30).

*

vet att de liturgiska och kanoniska reglerna har ändrats under tidernas lopp och att de inte heller kan förbli absolut oföränderliga i framtiden (Joh 3:8; 2 Kor 3:6,17). Detta gäller också den teologiska tolkningen av trons sanningar, en tolkning som har en lång historia, med skeden av växt och fördjupning (kyrkofäderna och koncilierna införde begrepp som inte fanns i Skriften).

*

är inte rädd för att se kritiskt på kyrkans förflutna, i trohet mot lärarna i Gamla testamentet och kyrkofäderna.

*

ser de omänskliga förbrytelserna i det förflutna (och i nuet), kättarprocesserna, etc, som ett brott mot evangeliets anda och ett faktiskt avfall från kyrkans uppdrag (Luk 9:51–55).

*

vet att Kristi fiender (orättfärdiga makthavare, den makthungrige översteprästen, fanatikern) inte bara är gestalter i evangelierna utan att de framträder i alla tider med olika ansikten (Matt 16:6).

*

är på sin vakt mot blind auktoritetstro och paternalism, som inte har sina rötter i trons ande utan utmärker den fallna människonaturen (Matt 20:25–27; 23:8–12).

*

ser de kristnas splittring som en synd gemensam för alla och som ett trots mot Kristi vilja (Joh 10:16).

*

tror att denna synd kommer övervinnas i framtiden, men inte genom dominans, högmod, egoism och hat utan i en anda av broderlig kärlek, utan vilken ingen kan göra anspråk på det kristna namnet (Matt 5:23–24).

*

är öppen för alla värden: hos de kristna samfunden och i icke-kristna religioner (Joh 3:8; 4:23,24).

*

anser att åtskillnaden mellan kyrka och stat är den bästa förutsättningen för tron och ser en fara i själva begreppet ”statsreligion”.

*

uppskattar kyrkornas nationella särdrag som lika många konkreta och individuella inkarnationer av den mänskliga anden och det gudomlig-mänskliga mysteriet. Men den inställningen får inte ske till förfång för kyrkans universella karaktär.

*

ser kyrkans mångsekelgamla kulturella insatser inte som ett misstag utan som ett förverkligande av Guds gåvor.

IV

En kristen människa

*

vet att personens värdighet, respekten för livet och skapelsen grundar sig på att människan är en Guds skapelse (Ps 8).

*

hävdar att friheten är en av Andens viktigaste lagar (och ser följaktligen synden som en form av slaveri, 2 Kor 3:17; Joh 8:32; Rom 6:17).

*

tror att människan kan ta emot den helige Ande, men för att skilja detta från en exalterad och sjuklig entusiasm (”andlig illusion”) bedömer hon om frukterna kommer från Anden eller ej (Gal 5:22–23).

*

betraktar i Pauli efterföljd kroppen som den helige Andes tempel (1 Kor 6:19), men ett tempel som är ofullkomligt på grund av den fallna naturen.

*

erkänner förpliktelsen att vårda kroppen (1 Tim 5:23) utan att falla för frestelsen till kroppskult.

*

tror på det heliga i den mänskliga kärleken i den mån som denna är förknippad med ansvarskänsla.

*

tror på familjens och äktenskapets helighet (1 Mos 2:18, 23–24; Matt 19:5).

*

betraktar i enlighet med konciliernas beslut äktenskapet och ordenslivet som likvärdiga stånd, förutsatt att ordenslivet inte är valt av ambition [för att bli biskop] eller andra orena motiv.

*

avvisar aldrig det goda, även om det görs av irreligiösa människor, men förkastar våld, diktat och hat också om det uppträder under det kristna namnet (Matt 7:21; Mark 9:40).

*

betraktar allt som är skönt, allt som människan har skapat, allt som är gott, som något med ursprung i Gud, som en förklädd verkan av Kristi nåd.

*

betraktar det faktum att något är fläckat av synden inte innebär att det därför måste förkastas. Tvärtom måste kampen för Guds rike ske mitt i livet och dess ordningar.

*

erkänner i evangeliet ett ”asketiskt” drag, inte som en flykt från världen utan som en återhållsamhetens ande som kämpar mot slaveriet under synden och erkänner de eviga värdenas primat (Matt 16:24).

*

ser möjligheten att förverkliga den kristna kallelsen på vilket område som helst av mänskligt liv: i bönen, i arbetet, i skapelsen, i vården, i uppgiften att fostra.

*

ser aldrig förnuftet och naturvetenskapen som fiender till tron. När förnuftet är upplyst av tron får det en klarare blick för Skaparens majestät (Ps 103, 1 Kung 4:33; Ps 89:6).

*

är öppen för alla världens frågor och anser att de alla kan bedömas och tolkas i trons ljus.

*

säger med aposteln att hennes strävan i världen vill vara en tjänst, en form av verksam kärlek (1 Kor 13).

*

ser det sociala livet som det fält där evangeliets principer skall tillämpas.

*

hävdar att varje människa har ett samhällsansvar (Rom 13:1) som skall bäras så att det inte svär mot de krav som tron uppställer (Apg 4:19).

*

påstår inte att något styrelseskick skulle vara mer kristet än något annat.

Ett system skall värderas genom hur det påverkar människorna, inom ramen för förnuftet och den mänskliga ordningen.

V

En kristen människa

*

tror på historien som en process av utveckling som genom prövningar, katastrofer och kamp banar väg mot Guds rike bortom historien, det Rike som kommer.

*

intar en avvaktande hållning mot tanken att historien uteslutande skulle vara en historia av förfall, alltså mot tron att Guds sanning är utplånad från jordens yta (vilket motsägs av Upp 20:1–6).

*

tror att människan är kallad att arbeta i nästans tjänst och bygga upp Guds stad, där det goda råder, oavsett när timmen slår för den yttersta domen.

*

tror att domen redan har börjat, vid den stund då Kristus gick ut för att förkunna (Joh 3:19; 12:31).

*

ser själens tillstånd efter döden som ett tillstånd av tillfällig ofullkomlighet, som i framtiden skall nå sin fullbordan vid kroppens uppståndelse och förhärligande (Dan 7:13; Joh 5:28; Rom 8:11; Upp 20:11–15).

*

vet att det kommande Gudsriket kan upprättas här och nu ”inom oss” (Luk 9:27; 17:21).

Översättning AP