Ett slutet system som predikar öppenhet

Psykoanalytikern Tomas Böhm har skrivit en bok med titeln Att ha rätt. Undertiteln Om övertygelse, tolerans och fundamentalism beskriver de teman, runt vilket bokens innehåll cirklar. Att skriva en bok för att försöka kartlägga fenomenet fundamentalism är en lovvärd ambition. Begreppet har alltmer kommit att användas för att på ett enkelt sätt avfärda stora människogrupper utan att lyssna till vad de försöker säga. Ett syfte med boken skulle kunna vara att helt enkelt skapa tolerans även för fundamentalister. Å andra sidan vållar fundamentalism ett stort lidande på många håll runt jorden och av den anledningen är det också av vikt att förstå fenomenet bättre. Det man vill bekämpa måste man också försöka förstå. Böhm nämner själv flera drivkrafter bakom bokens tillkomst: hans vilja att fullfölja det han påbörjat i och med boken Inte som vi! (1993), hans egen judiska härkomst (med dess uppenbara erfarenheter av förföljelse) samt möjligen även hans ”lillebrorskap”. Som lillebror blir man ännu mer motiverad än andra barn att ifrågasätta vuxnas auktoritet i olika sammanhang.

Många intervjuer och kommentarer

Boken driver egentligen inte någon enda enkel, förklarande tes till fenomenet fundamentalism. Istället försöker Böhm aktivt använda ett flertal källor och metoder för att föra diskussionen framåt. Som läsare får man via intervjuer, kommentarer, forskning och personliga reflektioner följa Böhms sökande rörelse runt fenomenet. Tre representanter för religiösa uppfattningar, en muslim, en jude och en kristen, intervjuas om sina uppfattningar på ett mycket utforskande sätt. Samtliga intervjuer kommenteras sedan av författaren och i ett fall kommenteras dessutom kommentaren. Dessutom intervjuas skolforskaren Lennart Grosin, en avhoppad skinnskalle samt Emerich Roth, en överlevande från Förintelsen som vigt sitt liv åt att besöka skolor och tala om sina erfarenheter för att därigenom motverka nazism och fascism bland eleverna. Vidare refereras ett stort antal böcker och forskningsrapporter. Störst vikt läggs vid Christopher Bollas bok En människas väsen (Being a character) och Theodore Adornos rapport Den auktoritära personligheten (The Authoritarian Personality), vars idéer och tankar också kommer att ligga till grund för de förklaringsmodeller Böhm alltmer dras till. Det är med andra ord ett smörgåsbord av material som presenteras för läsaren.

Familjens betydelse för det auktoritära

Vad är det då för teser som Böhm driver genom boken? De psykoanalytiska resonemang som förs i boken är stundtals ganska snåriga att komma igenom för den som inte intuitivt hittar i den begreppssfären, men det är ändå på sin plats att försöka att redovisa de återkommande tankegångarna. Att hävda att man har rätt och därmed att andra har fel innebär att anta ett auktoritärt förhållningssätt, menar Böhm. Detta förhållningssätt har sin grund i en familjesituation där ett auktoritärt ideal regerar. Detta ideal internaliseras (integreras omedvetet i den psykiska strukturen) av barnet. Exempel på egenskaper som det auktoritära idealet besitter är individualism, svartsjuka, en paradoxal böjelse till underkastelse och splitting, dvs ett uppdelande av verkligheten i grovt förenklade kategorier med diametralt motsatt värdeinnehåll. När barnet växer och måste börja identifiera sig med sin auktoritära läggning utgör ideologier och religioner en idealisk möjlighet att koppla den inre psykiska strukturen till yttre verklighetsförankrade former. Den auktoritära personligheten är till sin natur psykopatologisk, dvs i grunden sjuklig. Hur djupt inpräglad den är kommer att avgöra hur stor skada personen ifråga hinner åstadkomma under sin tid på jorden. Denna förklaringsmodell bygger i stort på Adornos verk.

Den auktoritära personligheten

Den auktoritära personligheten är inget vedertaget begrepp inom psykiatrisk diagnostik. Böhm kompletterar därför Adornos modeller med mer samtida tankegångar. Den amerikanske psykoanalytikern Christopher Bollas utvecklar i ett av sina senare verk sina tankar runt det han kallar för den fascistiska mentaliteten. Denna mentalitet finns latent hos alla individer och kan visa sitt fula ansikte i situationer då vi blir trängda, stressade eller kränkta psykiskt eller fysiskt. Ideologier med högt ställda sanningsanspråk utgör en utmärkt grogrund för den, eftersom dessa inom sig bär på mekanismer som kan eliminera all opposition. Motsatsen till den egna sanningen kan med ideologins hjälp göras till ruttna avskrädeshögar. Och just dessa högar kan användas som avstjälpningsplatser för de delar av oss själva vi inte står ut med. Därmed innebär dessa ideologier en temporär livslösning för de individer som låtit den fascistiska mentalitetens grovt förenklade världsbild ta överhand. Tankegången är snarlik den som Adorno beskriver utifrån den auktoritära personligheten.

Narcissistisk personlighetsstörning

Ett tredje spår som Böhm väljer för att hinna upp och slutgiltigt passera fundamentalisten är begreppet narcissism. Narcissistisk personlighetsstörning är en psykiatrisk diagnos enligt det mest samtida och internationella diagnosticeringssystemet DSM IV. Typiskt för personer med denna störning är grandiositet (föreställningar om sin egen storslagenhet), exhibitionism, nedvärdering av meningsmotståndare och oproportionerligt fantiserande om egen framgång. Liksom den auktoritära personligheten och den fascistiska mentaliteten tenderar den narcissistiska personligheten att uppfatta verkligheten i förenklade motsatspar, där det goda är alltför gott och det onda alltför ont. Denna gemensamma nämnare går igen i fundamentalistiska förhållningssätt. Vad Böhm försöker säga är med andra ord att fundamentalism ursprungligen bygger på patologiska strukturer i psyket som getts näring genom yttre former istället för att ha motarbetats eller behandlats.

Insiktsfullt och tendentiöst

Denna dissekering av fenomenet fundamentalism förser alltså läsaren med mycket trovärdiga förklaringsmodeller och vidgar på det hela taget förståelsen för de starka, intrapsykiska drivkrafter som ligger bakom fundamentalismens yttringar. Bokens innehåll känns inte särskilt förvånande: den ger snarare ord åt insikter man anat men inte förmått formulera. Böhm skriver själv att han velat skriva en essä snarare än en fackbok och att man inte behöver vara vare sig teolog, filosof eller psykoanalytiker för att förstå och tillgodogöra sig innehållet. Inte desto mindre ges det psykoanalytiska perspektivet konsekvent tolkningsföreträde boken igenom. Därmed börjar också problemen med bokens innehåll. Som en psykoanalytisk betraktelse av fundamentalism fungerar den alldeles utmärkt; som en mer allmängiltig reflektion om religion och tro kan man ställa sig frågande till vissa vinklingar i boken. Generellt är behandlingen av religion, liksom av de religiösa personer som intervjuas, något okänslig. Ibland blir boken tendentiös. Ett par exempel kan illustrera detta förhållande.

Vem är fundamentalist – egentligen?

Tidigt i boken definieras fundamentalism som en auktoritär uppfattning som frånkänner min motpart dennes uppfattning. I resten av boken drivs resonemangen efter innebörden av denna definition. En alternativ definition av fundamentalism utgår istället från åberopandet av ett (skriftligt) fundament som bevekelsegrund för ens handlingar. Denna distinktion är inte enbart hårklyverier. Genom att definiera fundamentalism som en i princip destruktiv psykisk blockering är liksom slaget redan vunnet. Definitionen har två implikationer: fundamentalism är objektivt (”per definition”) något negativt och dessutom objektivt (”per definition”) en psykisk struktur. Därmed tas också något av spänningen ur boken. Boken blir ett slutet system som förkunnar öppenhet. Den fråga Böhm på många ställen i boken uppmuntrar till ställs aldrig: Har fundamentalisterna något att lära oss? Vet de något som vi inte vet? Att fundamentalism i många fall är av ondo är givetvis ställt utan tvivel men finns det inte kanske en stor gråzon; en gråzon av människor vars tankar och handlingar det inte är så lätt att sätta sig till doms över även om man råkar äga den psykoanalytiska skalpellen?

Att lyfta ut referensen till ett skriftligt fundament ur definitionen bereder väg för en bristande urskiljning. Utöver alla andra skillnader utgör avsaknaden av en helig skrift en vallgrav mellan de etablerade världsreligionerna och nazismen. Att intervjua en from, låt vara ortodox, jude, muslim och kristen tillsammans med en avhoppad skinnskalle och en före detta nynazist (bokreferat) för att göra en poäng känns felaktigt, helt enkelt eftersom skillnaderna är större än likheterna. Skinnskallen och nynazisten beskriver båda hatet som den fundamentala drivkraften bakom sina gruppers handlingar. Företrädarna för de tre religionerna beskriver, i skiftande ordalag, tron på Gud som den fundamentala drivkraften. Kanske skulle man kunna uttrycka det som att det ena är en flykt från något som alltid varit, och gjort, ont, medan det andra är en strävan efter det som är, och som åtminstone någon gång upplevts som gott. Om det överhuvudtaget finns en sund fundamentalism, så har denna sin kärna i den religiösa grundupplevelsen, som till sin natur är en erfarenhet av helhet och universell sanning. För den som erfarit och, på ett eller annat sätt, kopplat den religiösa grundupplevelsen till ett skriftligt fundament återstår egentligen ingen annan utväg än fundamentalism. Vilka former denna kan ta sig måste sedan diskuteras. Denna diskussion tycker jag saknas i Böhms bok, eftersom fundamentalismen underkänts och förpassats till psykets domäner redan innan den riktigt fått komma till tals.

Skyldigheten att stå för sin åsikt

Den toleranta hållning som jag föreställer mig att Tomas Böhm vill göra sig till företrädare för är ytterst sympatisk. Tyvärr visar boken att den i alla lägen inte är så enkel att upprätthålla. Den kommentar som representanten för den kristna tron väljer att göra till Böhms egen kommentar av deras intervju klär detta i ord. Som människor har vi en skyldighet att i viss mån göra oss medvetna om våra trosuppfattningar och åsikter. Å andra sidan har vi en rättighet att stå för dem så länge de rimmar med våra erfarenheter och vårt samvete. I själva verket kan vi inte göra annat om vi vill förbli intakta människor. Parallellt med ifrågasättandet pågår ett försanthållande som gör vårt liv möjligt att leva. Vi väljer alla vid något tillfälle att tro på något mer än något annat och detta något styr i viss mån våra tankar och vårt beteende. Vissa nedärvda eller förvärvade psykiska strukturer – den auktoritära personligheten, den fascistiska mentaliteten och den narcissistiska störningen – ligger ständigt på lur, beredda att attackera. Det oreflekterade anammandet av en äldre eller yngre lära kan locka fram attacken. Ett aktivt ifrågasättande av de egna handlingarnas värde och ett vaket samvete är effektiva skydd mot dessa rovdjur. Den toleranta – eller religiösa – hållning som kan frambära dessa egenskaper är våldets och grymhetens verkliga motståndare.