Finns det en katolsk pedagogik?

Motsvaras det aktuella intresset från katolskt håll för skolan av ett ökat intresse för de pedagogiska frågorna? Jag tänker då inte på metodiska frågeställningar som bland annat tar sig uttryck i den kyrkliga kateketiska verksamheten, på den förmedlingspedagogik som katekesundervisningen av naturliga skäl innebär, när trosarvet överlämnas från släkte till släkte. I stället frågar jag mig om det finns något i de katolska skolornas undervisning som kan sägas vara gemensamt och betecknas som typiskt katolskt. Jag tänker inte heller på de inslag av fromhetsliv som självklart bör finnas i en katolsk skola, ja i varje fristående kristen skola, utan mitt intresse ligger i frågesställningen om det finns ett pedagogiskt system, en gemensam syn på kunskapsbegreppet, på elevens och lärarens roll i det lilla kunskapssamhället, något som förenar och som skulle vara just katolskt. Kort sagt: Finns det en katolsk pedagogik?

De allra flesta som tänkt i de här banorna, är naturligtvis beredda att säga: ”Nej, det finns ingen katolsk pedagogik.” Men finns det då inte i kyrkans långa undervisande tradition något som skulle kunna likna ett system, ett pedagogiskt-filosofiskt tänkande typiskt för undervisning i katolsk regi? Jag söker finna en motsvarighet till exempelvis Montessori-pedagogiken, Waldorfskolorna, Pestalozzi, Reggio Emilia-skolans sekulariserade förskolepedagogik, Freinet, Deweys Learning by doing i behavioristisk anda. Uppräkningen kunde göras ganska lång.

Ett måldokument från 1599

Faktiskt finns något att lyfta fram, nämligen jesuitskolorna med deras pedagogik. Deras framväxande innebar något av en kulturrevolution i den efter-tridentinska kyrkan. I den grundläggande skriften Ratio studiorum som fick sin slutliga version 1599, presenteras en hel serie av regler för hur skolor skall organiseras och ledas, hur lärarutbildning skall gå till, vilken kursplan som skall användas men även en beskrivning av själva undervisningsmetoderna. Där finns ett klart definierat mål för den skolverksamhet som under ett par århundraden kom att prägla Jesu sällskaps effektiva och i många stycken framgångsrika men också avundade och hatade verksamhet.

I ett arbete från 1940 pekar jesuiten François de Dainville på att Ratio inte är någon lärobok utan snarast ett slags kod som skall vägleda dem som går in i undervisarens roll. På något sätt sätts eleven i centrum. I jesuitskolan skulle man trivas. Man skulle inte överanstränga eleven så att han började hata sin skola. Om en elev ibland visade ovilja, då skulle man undervisa ett annat barn i avsikt att avundsjuka skulle uppstå. Individualisering var inte ovanligt. Man använde sig av tävlingar och prisceremonier, sporrade och stimulerade eleverna till att göra sitt bästa och så få fram en elit som sedan skulle kunna bli ledare senare i livet. Jesuiterna fick rykte om sig att hålla humana skolor. Man fick inte skymfa eleverna och kroppsstraff var uteslutet. Skoldagen fick inte överskrida fem lektionstimmar och en dag mitt i veckan skulle vara skolfri. Elever i samma ålder kom att undervisas i mindre grupper och inte i aulastora populationer. Från aulapedagogik till klassrumspedagogik, skulle man kunna säga. Åldersindelningen har ju gällt ända in i våra dagar, även om man nu börjar övergå till åldersintegrerade klasser. Man bröt med det gamla grammatikpluggandet även om det alltjämt fanns kvar som en bas, ett slags multiplikationstabell, men syftet var att med dess hjälp locka fram en kritisk förmåga och ett gott omdöme. de Dainville noterar bland annat att läraren inte bara är en intragglare som har exercis med sina elever – precis som Lancaster-pedagogikens små korpraler som stod framför klassen och övade körläsning. de Dainville definierar lärarrollen hos jesuitpedagogerna som den som finns tillhands för att förklara, korrigera, uppmuntra och lägga till rätta. Man bekämpar lärdomshögfärd och uppträder med en koncilians mot andra som är enastående för sin samtid. Genom sitt medvetna agerande och den teoretiska grund man hade för sin verksamhet, kan jesuiternas skolverksamhet på goda grunder kallas jesuitpedagogik. Samtidigt menar en del att det förekommer väldigt få referenser till de principer som är grunden för Ratio. I tidigare versioner (1586 och 1591) fanns dessa principiella resonemang med och förutsattes vara kända när den slutliga versionen kom 1599. Men man kan med modern läroplansterminologi säga att Ratio snarast är riktlinjer och anvisningar än övergripande mål för verksamheten.

I en nyligen publicerad artikel på Internet signerad J.J. Callahan om jesuiternas utbildningshistoria, understryks att även om Ratio studiorum inte explicit redovisar underliggande pedagogiska principer så ledde publiceringen av Ratio till ett helt system av skolor som alla arbetade i ordensgrundaren Ignatius anda. Och han menar att detta var det första utbildningssystem som världen över huvud taget sett. Därför var det ingen tillfällighet att UNESCO proklamerade 1991 som ett Ignatius-år till 500 års minnet av hans födelse som tecken på uppskattning för ordens insatser inom utbildningsområdet. (Jämför den svenska styrelserepresentantens negativa reaktion i UNESCO vid detta tillfälle i Signum 1989:9–10.)

Det som från början var ett sammanhållet jesuitiskt system kom ganska snart att utvecklas till mångfald. Med hänsyn till jesuitskolornas stora spridning måste – och det är en viktig punkt – Ratio få en lokal tillämpning beroende på den kultur och de behov som förelåg där verksamheten bedrevs.

I en kort Internet-blänkare redogör jesuiten Gordon Rixon för ett försök att allvarligt anpassa Ratio studiorum för tillämpning i vår egen tid. Till skillnad från den ursprungliga Ratio, som syftade till ett universellt system eller en läroplan för jesuitskolor runt om i världen, så vill det förnyade dokument som togs fram 1993 av 40-talet utbildningsexperter från 26 nationer och sex världsdelar att dess tankar och idéer skall kunna tillämpas i olika skolsystem och kursplaner i vilket land som helst. Dokumentet kallas The Ignatian Paradigm och är inget mindre än ett remarkabelt måldokument. Tongångarna känns igen från Världsorganisationens båda dokument: Learning to be (UNESCO 1972, Faure-kommissionen) och Learning: The treasure within (UNESCO 1996, Delors-kommissionen).

Barnet i centrum

All utbildning skall sätta barnet i centrum. Barnets och den unges egna utvecklingsmöjligheter skall kombineras med en erfarenhetsgrundad inlärningsmodell. De principer som The Ignatian Paradigm presenterar har sin grund i Ratio och skall kunna användas av undervisande människor som arbetar runt om i världen i ett klimat som kännetecknas av hastiga förändringar och kulturell mångfald. Unga människor måste ha frihet att växa och utvecklas till självständiga och ansvarstagande individer.

Vidare anger paradigmet att utbildning har till uppgift att fostra de ungas attityder och värderingar. All utbildning är på sätt och vis fostran till moral. Den syftar också till att göra de unga redo att i sin tur påverka moral och värden i sin egen sociala miljö. Utbildning skall ge social kompetens.

Förnyelsen av jesuitpedagogiken har vi fått ett exempel på i Signum 1997:9/10 där Klaus Mertes beskriver sin syn på skola och pedagogik. I långa stycken påminner han om en modern progressiv svensk pedagog: ”Skolan behöver en människosyn, eller snarare en elevsyn.[…] Att förmedla människovärdet till eleverna, att göra dem medvetna om sin värdighet är en uppgift som inte tillkommer enskilda läroämnen utan gäller som grund för hela den pedagogiska konceptionen. […] Lärarens uppgift är inte i första hand till för att hålla disciplin och ställa krav på elevernas uppförande utan för att befrämja deras värdighet.[…] Läraren är till för eleven men eleven är inte till för läraren.” Han pläderar vidare för ett undersökande arbetssätt: att lära genom att upptäcka. Med andra ord: Ignatian Pedagogical Paradigm har redan satt sina spår i jesuitpedagogernas krets.

Men långt ifrån all katolsk skolverksamhet kan eller vill falla tillbaka på Ignatius visioner och tankar. Därför återvänder jag till min ursprungliga frågeställning: Finns det en katolsk pedagogik?

1900-talets påvar om skolan

I min strävan att finna något som kan peka åt det håll jag egentligen vill, nämligen ett sammanhållet system för katolsk pedagogisk verksamhet, något som skulle vara en katolskt färgad pedagogik, blir jag alltmer tveksam. I september utkom Johannes Paulus II:s encyklika Fides et Ratio (Tro och förnuft) som handlar om teologins förhållande till filosofin. Där slås tydligt fast att ”Kyrkan har ingen egen filosofi inte heller föredrar hon någon särskild filosofi framför andra åskådningar. Det underliggande skälet för denna försiktighet är att även när den berör teologin så måste filosofin förbli trogen sina egna principer och metoder” (kap. V:49). På samma sätt avvisar de nya direktiven för katekesundervisningen tanken på att det skulle finnas någon särskild kyrkans metodik i katekesundervisningen. Låt vara att man talar om Guds pedagogik men annat än att förmedla tron beskriver den knappast. Inte heller i detta dokument finner vi svaret på vår fråga.

Om vi då i stället ser vad den Heliga stolens företrädare sagt om utbildning och skola i olika sammanhang kan vi börja med att göra ett nerslag hos Pius XI. I hans encyklika Divini illius magistri (1936) om kristen utbildning finns en hel del intressant i ämnet. Påven säger: Utbildning är väsentligen en social och inte bara en individuell aktivitet. Det finns tre slags samhällen (societies): familjen, det civila samhället och kyrkan. Utbildningen går ut på att göra individen beredd att fungera i alla dessa tre samhällen. Påven talar vidare om föräldrars rätt att välja skola för sina barn. Men, säger Pius XI, också staten är i sin fulla rätt att utbilda sina medborgare. Därför bör det inte råda någon motsättning mellan stat och kyrka i denna fråga. Var och en har sin frihet. Och han fortsätter: man får aldrig glömma att subjektet i kristen utbildning är människan hel och hållen, kropp och själ i förening, naturen med alla dess skiftningar, naturliga och övernaturliga. Därför är han inte rädd för det vetenskapliga studiet. Det hör med till människans bildning. Egentligen menar han nog att utbildningen tillhör familjens område, men säger att eftersom den yngre generationen måste tränas till förmån för det civila samhället och eftersom familjerna i detta avseende är ojämlika, så var det nödvändigt att skapa denna sociala institution, skolan.

1939 efterträddes han av Pius XII. Enligt min källa, Vincent Yzermans i hans bok från 1957 Pope Pius XII and Catholic Education, var Pius XII en mästare när det gäller tänkandet på utbildningens område. Inte mindre än 80 olika framträdanden och publiceringar av brev, encyklikor och tal gällde just utbildning. Målet med denna är att i samverkan med den gudomliga nåden forma och bilda en sann och fullkomnad kristen människa. Med fullkomnad kristen människa menar påven den kristne av i dag, barn av sin egen tid, kunnig i och odlande alla de framsteg som gjorts inom vetenskap och teknik. Den kristne är medborgare och inget vid sidan om det liv han lever i sitt land. Om goda lärare sade han: Goda lärare är de som har ett klart professionellt katolskt medvetande, och med en själ som brinner av apostoliskt nit. Föräldrar och lärare måste arbeta tillsammans. Som lärare måste vi försöka förstå barn och ungdomar och han pekar på de framsteg som gjorts inom experimentell psykologi och pedagogisk forskning. Men Yzermans menar att Pius XII inte var någon förnyare. Snarare var han en byggmästare, en inredningsarkitekt som möblerar i det katolska utbildningshuset genom att skissa upp och tillämpa vad den katolska kyrkan sagt under århundraden.

Andra vatikankonciliets bidrag

Gravissimum Educationis är Andra vatikankonciliets dokumentet om utbildning. Detta dokument undertecknades den 28 oktober 1965. I sin bok Vatikankonciliet redogör Catharina Broomé för de viktigaste partierna i Gravissimum Educationis och hon tecknar också svårigheterna vid dokumentets tillkomst. Det hade kommit in mängder av ändringsförslag och den text som slutligen röstades fram – visserligen med stor majoritet 2290 röster mot 35 – skulle ha vunnit på en total omredigering.

I dokumentet konstaterar man att utbildningsfrågorna blivit allt viktigare, inte bara så att de unga har rätt till utbildning, utan också att vuxnas krav på utbildning är alldeles självklara. Utbildning för alla är ett uttryck som slås fast. Cirka 15 år senare blir detta ett politiskt begrepp i Sverige. Tanken utvecklas vidare: var och en oberoende av ras, ekonomiska villkor, ålder och kön har en självklar rätt till utbildning i enlighet med den kultur och det land han eller hon tillhör. Utbildningsansvaret vilar på föräldrarna och de har rätt att välja skola för sina barn men också kyrkan har ett utbildningsansvar. Naturligtvis menar man i första hand det ansvar som ligger inom begreppet kateketik, nämligen att föra den kristna tron vidare.

Men man talar också om skolan som ett särskilt viktigt instrument i personlighets- och mognadsprocessen. Dess uppgift är att med särskild omsorg utveckla den unges intellektuella förmågor men också att träna omdömet i moraliska frågor, att ta vara på kulturarvet från gångna generationer, att främja känslan för gemensamma värden och att förbereda för ett yrkesliv. Mellan elever med olika talanger och bakgrund skall skolan främja vänskapliga relationer, skapa ömsesidig förståelse och vara ett centrum i samhället även i det civila samhället där föräldrar och föreningar, unga och gamla kan driva sina olika aktiviteter, kulturella såväl som religiösa.

Kyrkans inflytande på utbildningsområdet sker på ett speciellt sätt i de katolska skolorna som ägnas en särskild paragraf i deklarationen. De katolska skolorna har inte mindre ansvar än andra skolor att sträva mot kulturella mål och att låta unga människor utvecklas till mogna och ansvarstagande vuxna. Men de katolska skolorna fyller en särskild funktion genom att skapa en alldeles speciell atmosfär av frihet, kärlek och öppenhet. De har också till uppgift att låta unga människor utvecklas i den tro de en gång döpts till. Och så understryker deklaration än en gång att kyrkan har rätt att etablera och driva skolor av olika slag och på skilda nivåer. Men även om vi inte heller i denna text kan se spår av någon speciell pedagogik, så tillkommer ett viktigt moment, nämligen vad som bör känneteckna de katolska skolorna. Detta tar man fasta på i det efterkonciliära arbetet.

Senare kyrkliga dokument

1977 gav Kongregationen för utbildning (jfr Signum 1977:6) ut ett dokument med titeln Den katolska skolan. Där heter det bland annat att i vår tids kulturella pluralism inser kyrkan det stora behovet av närvaron av det kristna tankegodset.

Kännetecknande för den kristna skolan är dess medvetna förbindelse med den kristna världsåskådningen. Den katolska skolans uppgift är följaktligen att framlägga en harmonisk samsyn mellan å ena sidan kultur och tro, å andra sidan kultur och liv. Särskild tonvikt måste läggas på det sociala ansvaret. Det gäller att övervinna den individualistiska inställningen och i stället skapa en samhörighetskänsla med andra människor. Den katolska skolan förmedlar inte det kulturella bildningsstoffet som ett medel att nå makt och herravälde, utan som ett led i strävan efter en rättvis samhällsordning.

Att förverkliga detta i skolans vardagsarbete, under frihet och kärlek, är en uppgift för all skolverksamhet. På så sätt kan den katolska skolan medverka till att befria människorna och göra dem till det som är deras bestämmelse. Det är angeläget för kyrkan att söka genomföra sin utbildningsinsats bland fattiga och flyktingar.

I en kommentar betonar kardinal Garrone, kongregationens ordförande, att avsikten inte är att förringa vikten av statliga insatser på undervisningens område. På denna punkt är konciliet helt klart och från den linjen vill man inte vika. Däremot vänder man sig mot ett statligt monopol på undervisningsområdet.

Tjugo år senare, 1997, gav Kongregationen för utbildning återigen ut ett dokument som är en fortsättning av arbetet med att fördjupa Gravissimum Educationis. Det finns allvarliga problem med en katolsk utbildning i ett pluralistiskt samhälle. Därför vill man fokusera det som är en katolsk skolas natur och särskilda kännetecken. I den mångfald av situationer och juridiska system som finns där den katolska kyrkan skall fungera, i kristna och icke-kristna länder, krävs det att kyrkan kan möta och lösa de lokala problemen i sin egen socio-kulturella kontext.

Den katolska skolan har ett uppdrag liksom kyrkan och andra katolska institutioner att synliggöra evangeliet. Hur gör man det i skolan? Jo, där måste man säkra närvaron av en kristen mentalitet. Och det innebär i sin tur att man bejakar kulturell pluralism. Kyrkan står fast vid principen om pluralitet inom skolsystemet och den uppmuntrar till samexistens och samarbete med en mångfald av olika utbildningsinstitutioner. Den katolska skolan har en given plats i varje nationellt skolsystem även om politik och praktiska möjligheter varierar från ett ställe till ett annat.

Man tar i sitt dokument upp en hel del kritik och invändningar mot den katolska skolan, till exempel att kyrkan använder sin skola till religiösa och konfessionella syften, det vill säga att man missionerar bakvägen. Vissa hävdar också att den katolska skolan har överlevt sig själv. Det finns inte längre någon plats för denna institution när civila myndigheter, det vill säga staten och det offentliga, har tagit ett så stort ansvar för just utbildningen. I vissa länder anklagas den katolska skolan för att vara en överklassens skola. Vidare finns det kritik mot kvaliteten i katolska skolor.

Den katolska skolan har vissa kännetecken

I den katolska skolan är den kristna tron fundamentet för all utbildning. Det faktum att alla medlemmar i detta skolsamhälle delar den kristna visionen gör den till katolsk. Detta är nog så nära en katolsk pedagogik man kan komma. John Donohue misströstade om att finna något som kan kallas en pedagogisk filosofi gemensam för hela kyrkan. Också han talar om mångfald men mest om vikten av att den katolska utbildningen finner sin egen väg i det socio-kulturella sammanhang man verkar.

Därför finns det anledning att fortsätta den offentliga diskussionen inte minst med företrädare för de katolska skolorna i landet. Läroplanen för den svenska grundskolan Lpo 94 skall vara grunden för all skolverksamhet som vill räkna med stöd från det offentliga. Varför skulle inte de katolska skolorna i Sverige kunna bli de som bäst av alla förverkligar de övergripande målen i den svenska skolan? Värdegrunden där är ju människolivets okränkbarhet, individens frihet, jämställdhet, solidaritet med de svaga och förståelse för kulturarvet. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap. Bland skolans uppgifter finns de fyra perspektiven: det historiska, miljömässiga, det internationella och inte minst det etiska perspektivet. Allt detta skall genomsyra samtliga skolor i Sverige och är ett utmärkt program ur katolskt synvinkel.

Litteratur

Broomé, C., Vatikankonciliet. Stockholm 1969

Callahan, J.J., A Brief History of Jesuit Education. Internet: (http://www.usfca.edu/mission/abrief.htm)

de Dainville, F., La Naissance de l’humanisme moderne. Paris 1940

Donohue, John V., Catholicism and Education. New York 1973

Rixon, G., Ignatian Pedagogical Paradigm. Internet: (http://www.jesuits.ca/ekon/philosophy/ipp.html)

Yzermans, V., Pope Pius XII and Catholic Education, Inrad 1957

Författaren är läroplansexpert och var tidigare gymnasierektor och har varit gymnasieinspektör i skolöverstyrelsen samt Programme Specialist vid UNESCO:s högkvarter i Paris