En kristen postmodernist?

Vad är egentligen ”det moderna”? ”Det moderna” sammankopplas ofta med försöket att basera all kunskap på förnuftet, på rationaliteten. Även om Kants kritik av det teoretiska förnuftet tycktes omöjliggöra en pålitlig kunskap om den transcendenta, ”metafysiska” världen, så öppnade den kritiken ändå vägen till en djupgående kunskap om den empiriska verkligheten. Världen -ja, till och med begreppens abstrakta värld – det vet vi alltsedan Kant, är i grund och botten konstruerad som en schweizisk klocka. Om man bara undersöker dess mekanismer tillräckligt länge så begriper man till slut också hur den fungerar. Men den formen av deism har från början oroat teologin. Den annars rätt så systemvana och rationalitetsglada skolastiska teologin begrep rätt klart att det fanns en fara här. Just därför hade ”fallet Galilei” också blivit ett tydligt exempel, inte så mycket på Roms oförmåga att acceptera att verkligheten faktiskt kan motsäga tron, utan snarare på Roms kloka insikt att den deterministiska cirkeln av naturlagar inte kan vara stängd om inte ett gudomligt handlande i världen skall vara helt och hållet uteslutet. Med andra ord – det är Gud som regerar världen, inte naturlagarna. Kyrkans kamp mot Galilei gällde inte naturvetenskapens inkräktande i världen, utan dess krav på envälde i denna värld.

Men rationalitetens allnärvaro började utöva sin fascination också inom teologin. När filosofen Edith Stein en gång påpekade att den som söker sanningen i grund och botten söker Gud – vare sig man vet det eller inte – då uttryckte hon många moderna teologers förtroende att det egentligen bara gäller att känna igen Guds visdom i det som naturvetenskapen kommer fram till med sina metoder. Om man följer modernitetens rationalistiska vägar tillräckligt energiskt så kommer man till slut ändå fram till Gud. Man måste bara – som sagt var – gå tillräckligt energiskt tillväga.

Men de som under de senaste åren hoppat på modernitetens tåg med dessa förhoppningar håller på att drabbas av en otrevlig överraskning – tåget har börjat brinna. Den nyss installerade lundaprofessorn Werner G. Jeanrond beskriver i sin bok Call and Response hur den här elden som kallas för postmodernism är den egentliga utmaningen för kyrkan och tron, på tröskeln till det nya årtusendet. För även de kristna som ser anledning att fira postmodernismen som modernismens död har egentligen missat poängen med postmodernismen och dess verkliga hot mot tron och kyrkan. De kommer nämligen att få upptäcka att ”de inte bara befriades från ett förtryckande modernt system som är baserat på autonomt förnuft, handlande och kritik, men lika mycket från fasan av vilket som helst tankesystem – inklusive deras eget” (s. 7). Med andra ord – inte ens de gamla välprövade systemen som etablerades av förnuftet tycks längre fungera som livräddare för att dra den moderna människan ur relativismens träsk.

Den djupa misstron mot varje system av både dogmatism och institutionalism ser Jeanrond som en följd av den postmoderna livsåskådningen. Denna misstro uppfattar kyrkan som ett hot mot sin tro och sin form. Men behöver det vara så?

Det finns, enligt Jeanrond, möjlighet att reflektera på ett mera positivt sätt över den här situationen. Det kan ju också hända att det är Gud själv som talar med postmodernismens röst för att befria sin kyrka ur trångsinthet och den blindhet som inte törs se verklighetens mångfald, vilken inte bara är en följd av ursynden utan faktiskt verklighetens själva struktur. Är inte Gud en Gud som idag kallar oss människor (som han en gång kallade Abraham) att om och om igen lämna vår hemstad för att söka ”Gud bortom Gud”, ”verkligheten bortom verkligheten”. Guds röst ropar till förändring och till att lämna bakom en det som bara är trons gamla gestalt men inte dess innehåll.

Att uppmuntra till att våga se den mångfaldiga och mångtydiga verkligheten och att tro att den treenige – och mångfaldige! – Guden talar genom denna verklighet, det är tanken bakom Jeanronds Call and Response! Om man skulle höra den rösten och till och med lyssna på den, då skulle mycket förändras, inte minst i kyrkan. Med större fantasi och ökad tilllit till Guds fortsatta handlande i kyrkan, skulle man till exempel diskutera kvinnans roll i kyrkan, men också sättet att fira liturgin, och förhållandet mellan den klerikala hierarkin och lekmännen, för att bara nämna några fa saker. Jeanrond är tillräckligt kreativ för att utmåla hur det skulle kunna se ut i en förnyad, postmodern kyrka som tar Guds kreativitet och mångfald på större allvar. Just detta är styrkan med Jeanronds bok: den är konkret, den är läsbar och den är modig. Boken motstår dessutom frestelsen att göra snabba poänger på att bara upprepa kända liberala ställningstaganden. Jeanrond vill inte bedriva kyrkopolitik utan teologi. Som teolog talar han därför inte bara om vad som borde förändras i kyrkan, utan också om hur den personliga konfrontationen med evangelitets krav är förutsättningen för varje form av sådan förändring. Om det finns en kris i liturgin, påpekar Jeanrond, så är det bara för att det finns en kris i tron.

För att kunna bygga kyrkan krävs det därför först och främst en personlig omvändelse. Men omvändelse betyder att låta sig träffas av evangeliets existentiella krav: kravet att ta itu med döden, kravet att överhuvudtaget vara beredd till omvändelse, och inte minst kravet på att öppna sig för Guds röst, som inte talar genom det man redan vet, utan genom det som oroar en därför att det är annorlunda och främmande.

Jeanronds inställning till vårt postmoderna samhälle är öppen och beredd till dialog. Det gör inte heller boken mindre läsbar att den är skriven för en irländsk publik. Även om man inte känner till Parson’s bookshop i Dublin eller vet vem Bob Geldof är, kan man ändå förstå att boken inte bara är tänkt för en speciell kyrklig situation, utan att den handlar om kyrkans ställningstagande till den (post-)moderna världen överhuvudtaget. Det är därför det är så pass uppmuntrande att läsa Jeanronds bok. Man är tacksam att han inte slösar bort tid på att ”tillfoga fler rapporter till den redan existerande kören av besvikna röster” (s. 9), utan boken är en ”konstruktiv reflektion” (s. 10). Så smittas man också av fascinationen att vårt samhälle inte bara är en prövning för den kristna tron, utan början på en utmanande resa där vi kommer att ”upptäcka mera om Gud, mera om hur annorlunda han är och om hans kreativa projekt och om vårt slutgiltiga mål i livet” (s. 134).

PHILIP GEISTER

Jesuitpater och doktorand i systematisk teologi