En kristen reinkarnationslära?

Allt flyter” insåg redan filosofen Herakleitos (c:a 544–484 f.Kr.). Men han kom också underfund med att allt inte bara kan flyta hur som helst. Det finns faktiskt någon ordning i flytandet och den består i att det alltid finns något som försvinner ur tillvaron varje gång när något nytt flyter in i den.

Herakleitos hade redan förstått att det enskilda livet i grund och botten är orättvist – eller att det åtminstone är för kort för att vara rättvist. Ett enda liv tycks i bästa fall räcka till att skapa en rad förväntningar och att åstadkomma skulder. Det är däremot inte tillräckligt långt för att infria förväntningarna – för att inte tala om att betala tillbaka skulderna.

I västerlandet formulerades den här bedrövliga insikten som lära för första gången av den grekiske matematikern och filosofen Pythagoras och sedan av Platon. Därmed var den västerländska reinkarnationstanken född. Men snart – med den kristna uppståndelsetrons uppkomst – fanns det inte längre plats för föreställningen att en mänsklig själ skulle kunna ta sig flera mänskliga eller icke-mänskliga kroppsliga skepnader. Kyrkofädernas kraftiga polemik slog fast att den kristna världsbilden inte går att förenas med reinkarnations­tanken. Först i upplysningstidens Tyskland dyker reinkarnationstron upp igen och har sedan dess en stadig plats bland de moderna livsåskådningarna.

Norbert Bischofbergers bok Werden wir wiederkommen? Der Reinkarnationsgedanke im Westen und die Sicht der christlichen Eschatologie har ägnat sig åt en både komplicerad och utmanande diskussion: Går det att förena de kristna föreställningarna om livet efter döden med reinkarnationstanken?

För att kunna besvara frågan måste man först ta sig tillsammans med NB genom drygt tvåtusen år av västerländsk reinkarnations- och knappt tvåtusen år kristen lära om fulländningen (eskatologi), och även om denna idéhistoriska resa ibland går väldigt fort, så har man ändå fått en klar och nyanserad bild om vad det är frågan om, och var problemen ligger.

Vari ligger då problemen? Problemen börjar – som så ofta – med definitionen: Vari består egentligen den västerländska reinkarnationsläran? Till att börja med: den västerländska reinkarnationsläran finns inte. Där­e­mot finns det – trots och i alla olikheter som skiljer lärorna – några röda trådar som går genom en mångfald av spiritistiska, teosofiska och antroposofiska system. De utgår alla nämligen ifrån att bara återfödelsen kan garantera att både den enskilda människan och mänskligheten som helhet verkligen lär sig av sina fel. Drivkraften för reinkarnationstanken är därför oviljan att acceptera att världshistorien upprepar samma misstag och samma orättvisor om och om igen i nya former. Reinkarnationsläran är en vägran att acceptera att historien inte ger en möjlighet att antingen kunna lära sig av sina fel, eller att åtminstone världshistoriens förbrytare hålls ansvariga för sina gärningar. Reinkarnationstanken är oviljan att acceptera att dödens slutgiltighet sätter sin punkt innan meningen är klar. Reinkarnationstanken är tron att det måste finnas en möjlighet att rätta till det som den enskilde eller världshistorien som helhet inte har hunnit, eller kunnat ordna under en alltför begränsad tidsperiod.

NB visar övertygande att det här ”pedagogiska” syftet som finns i alla västerländska reinkarnationsteorier visar både vad gäller frågeställning och målsättning, en överraskande likhet med den kristna läran om fullbordan. Precis som den kristna eskatologin utgår nämligen också reinkarnationstanken ifrån att det finns ett liv efter detta. Detta nya liv är – som också den kristna läran om skärselden slår fast – inte bara en salig glöms­ka av en kaotisk värld. Tron på såväl en personlig dom, skärseld och en allmän dom, står likaväl för övertygelsen att inte allt som har kommit till ett slut också har kommit till sitt mål. Det ligger också i kristendomens övertygelse att världen är i behov av en grundläggande förnyelse innan den kan betraktas som fullbordad.

Men var ligger då skillnaden mellan reinkarnationstron och den klassiska kristna synen på de yttersta tingen? NB nämner bland annat att den kristna tron hävdar att det är slut med den mänskliga friheten så fort som människan har dött. Det är för sent att rätta till saker och ting och följaktligen är det nu Gud som – utgående från människans gärningar under sin livstid – tar över initiativet till både dom och frälsning.

Sett ur ett rättviseperspektiv tycks reinkarnationstanken därför vara allt annat än orimlig. Om man följer NB:s presentation och tankegångar börjar man därför också undra om det verkligen är så som han tycks förutsätta: nämligen att reinkarnationsläran och den kristna eskatologin är två från varandra helt oberoende, likvärdiga tankesystem som man kanske, kanske inte, kan förena med varandra.

Men är de så oberoende av varandra? Är det inte snarare så att (åtminstone den västerländska) reinkarnationstanken har tänkts under upplysta och humanistiska förtecken av just kristna? NB själv nämner bara antroposofin som förespråkare för en uttalad kristen reinkarnationslära. Men den kristna eskatologin har likaväl varit gudfader för de andra systemen. Dessa livsåskådningar har likaväl formulerat frågor som den kristna tron kanske alltför länge lämnat utan ett tydligt eller begripligt svar: t ex frågan om vad som efter döden kommer att hända med de människor som p g a av ungdom, brist på insikt eller andra förutsättningar aldrig har fått så mycket grepp om sina liv att de någonsin har kommit till den punkt där de i frihet kunde besluta sig för att vara goda eller onda. Den kyrkliga förkunnelsen har kanske också försummat att ta upp frågan varför människans reningsprocess måste utspela sig i den s k skärselden – alltså någon annanstans än i just denna värld som ju åtminstone tycks duga till att man där fattar så svåra beslut som det om evig frälsning eller fördömelse.

En annan fråga dyker upp som NB tyvärr inte behandlar: på vilken nivå kan man överhuvudtaget jämföra reinkarnationstanken och den kristna tron på världens fullbordan? Om man bortser från några reinkarnationsteorier som vill grunda reinkarnationstron på människors minnen av tidigare liv, så beskriver NB tron på återfödelse snarare som ett förnuftets postulat än som religiös tro. Den kristna tron betonar däremot att hoppet om uppståndelse är en konsekvens av gudomlig uppenbarelse. Den är alltså inte en attityd som människan intar för att rationellt få ihop livets motsägelsefulla erfarenheter. Religiös tro är inte ett intelligent koncept om vad som sker efter döden, utan överlåtelse åt en Gud som man tror kan lysa in i de mörkaste stunderna i den individuella och kollektiva mänskliga existensen. Om reinkarnationstro är ett rationellt försök att få grepp om det som sker efter döden, så är den kristna eskatologin snarare försöket att få grepp om det som sker före döden, och att tolka det utifrån bibelns löften utöver dödens gräns. Religiös tro åberopar sig på Guds löfte att Gud inte överger den troende – inte ens i dödsstunden. Men den troende vet inte vad som kommer att ske med hans liv sedan. Reinkarnationstron bygger ett system av sina övertygelser. Ludwig Feuerbachs antagande att den religiösa människan bara projicerar sina behov på ett liv efter döden är berättigat i en västerländsk reinkarnationstro som motiverar sin övertygelse med hänvisningen att den universella rättvisan bara kan återupprättas genom återfödelse. Men törsten bevisar inte källan och världens orättvisor bevisar inte en slutgiltig kosmisk rättvisa. Däremot kan den ge anledning till tron att en Gud som visar sin makt i kärlek också kommer att vara tillräckligt mäktig och kärleksfull för att lösa de problem som världshistorien lämnar olösta.

Reinkarnationslärans popularitet (c:a 30 procent av de västeuropeiska kristna tror på reinkarnation), måste tas på allvar av teologin och den kyrkliga förkunnelsen. Man kan tillfoga att den måste tas på allvar därför att mänskliga erfarenheter och frågor har sin egen dignitet som en av teologins källor. Reinkarnationstanken är en av dem. Det är därför utan tvivel en givande uppgift för teologin att gräva lite djupare och konfronteras med de östliga religionerna och deras säregna och betydligt äldre traditioner av tro på reinkarnationen. De, påpekar den tyske religionssociologen Paul M. Zulehner, upplever däremot den motsatta rörelsen till vad vi gör i Europa. Medan man i Europa försöker att komma in i reinkarnationscykeln, så försöker man i Asien att komma ur den.