Distans och samhörighet

Alltsedan den andra hälften av 1900-talet och i synnerhet efter Andra vatikankonciliet (1962–1965) har den katolska kyrkans officiella uttalanden förändrats påfallande. Teologiska spörsmål har fått mindre vikt, medan frågor på det etiska och moraliska planet har betonats alltmer. Kyrkliga uttalanden i trosfrågor dominerade diskussionen från den patristiska tiden fram till tiden efter reformationen. Men under vårt århundrade har dessa fått ge vika för frågor om den katolska kyrkans förhållande till världen/samhället/staten. Människans värdighet som person och hennes frihet, freden och rättvisan, de sociala förändringarna, arbetet för de fattiga och underutvecklade folken, de bioetiska frågorna, allt detta har fått en ny aktualitet i kyrkan under den senare delen av 1900-talet. Förändringen är inte resultatet av en ytlig anpassning till vår samtids stora frågar. Den har snarare växt fram ur en djup och genomgående upptäckt och därmed ur kyrkans egen förståelse av sig själv och sin ställning i världen. I denna utvecklingslinje kan man se Andra vatikankonciliets deklaration om Kyrkan i världen av idag som inledning till en ny epok. Detta framgår av en instruktiv artikel av J.Bryan Hehir, professor vid Harvard University Divinity School, i Catholic International, April/May 1996, sid. 237 ff.

Enligt Hehir är Andra vatikankonciliets konstitution om Kyrkan i världen av idag alltså ett eko av en diskussion som förts sedan början av 1900-talet men också en fördjupning av den. Man kan kanske behöva påminnas om att stat-kyrka-förhållandet aktualiseras redan i kristendomens grundläggade skrifter i Nya testamentet. Jesu uppmaning att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud (Mt 22:21) manar de kristna att ordna sina relationer till staten med bevarad integritet. Men i Nya testamentet finns ytterligare utsagor i ämnet: förutom en nödvändig distans uppmanas också till respekt för det jordiska samhället.

Frågan om förhållandet mellan kyrkan och staten har under historiens lopp varit aktuell från den allra första kristna tiden till den nuvarande påven Johannes Paulus II, inte som en enkel anpassningsproblematik utan som en äkta fråga efter kyrkans väg i och genom historien. Man kan skönja tre plan: 1. Som förhållandet mellan kyrkan och världen: här söker kyrkan en teologisk förståelse av sin roll i historien. 2. Som förhållandet mellan kyrkan och samhället: på detta plan uttalar sig kyrkan om sociala och ekonomiska frågor. 3. Som förhållandet mellan kyrkan och staten: här reglerar kyrkan sina relationer till staten tiderna igenom.

Kyrkans förhållande till världen/samhället/staten har vållat konflikt alltifrån mötet med den romerska centralmakten till de radikalt förändrade förhållandena under kejsar Konstantin († 337), då kyrkan fick ställning som statskyrka. Påven Leo den stores († 416) berömda ord om de två svärden: det andliga, givet åt påven och det världsliga, överlämnat åt kejsaren, grundlade för många århundraden framåt både samarbetet och den djupa spänningen mellan kyrkan och staten. När det medeltida konfliktfyllda förhållandet mellan kyrkan och staten, mellan regnum och sacerdotium, mellan påven och kejsaren, vid medeltidens utgång bröt samman, förändrades kyrkans situation både utifrån och inifrån. En ny epok inleddes med reformationen, som bland mycket annat också blev början till att kyrkans förhållande till staten förändrades. Den nya filosofin, den franska revolutionen och – framför allt – uppkomsten av nationalstaten och dess energiska försök att kuva kyrkan under statens intresse, medförde att den katolska kyrkan och staten vid slutet av 1800-talet hamnade vid sidan om det intellektuella, kulturella och politiska livet. I denna situation tog den katols­ka kyrkan ett viktigt steg: genom Första vatikankonciliets dogm om påvens ofelbarhet och deklarationen om påven som kyrkans juridiska överhuvud stärkte hon sin ställning, både inåt och gentemot sin samtid, genom att förlägga centrum för alla beslut i kyrkans mitt. Men detta steg medverkade samtidigt också till att kyrkans förhållande till det kulturella, intellektuella och politiska livet blev mera ansträngt. Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet präglades i mångt och mycket av misstänksamhet och misstroende från kyrkans sida mot den nya och moderna tidsandan.

Hehir tecknar i den ovan nämnda artikeln en intressant bild av en ny generation av teologer som på 30-talet genom sin forskning kommit fram till en ny syn på kyrkan. Så småningom åstadkoms en genomgripande förändring av den katolska kyrkans förhållande till världen/samhället/staten. Dessa teologer utgjorde en både idéhistoriskt och teologiskt inflytelserik grupp (H. de Lubac, Y. Congar, K. Rahner). Deras idéer fick stor genomslagskraft i Andra vatikankonciliets deklaration om Kyrkan i världen av idag. Kännetecknande för denna nya teologiska syn på förhållandet kyrkan/världen är att den får konsekvenser för kyrkans förhållande till samhället i sociala och ekonomiska frågor och för kyrka/statförhållandet beträffande kyrkans oberoende av och samarbete med staten.

Det var ett nytt medvetande om den kristna trons egen inre trovärdighet, som präglade denna grupp teologer och som kyrkan måste erbjuda mänskligheten. Starkt framträdande var för dem tanken på en gemenskap mellan kyrkan och mänskligheten. Hela män­niskosläktet utgör en enhet på grund av den gemensamma mänskliga naturen. Här framträder en kyrka som inte lever sitt eget liv vid sidan av ”de glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller vår tids människor” (Kyrkan i världen av idag nr. 1), utan en kyrka som hyser en ny medvetenhet om sin gemenskap och samhörighet med hela människosläktet. Mycket adekvat uttrycks detta i inledningen till deklarationen Kyrkan i världen av idag: ”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest. Det finns inget äkta mänskligt som inte väcker genklang i deras hjärtan. Det är mitt ibland människorna som de kristnas gemenskap växer fram […] De bär på ett budskap om frälsning som är riktat till alla. Den kristna gemenskapen vet sig därför vara nära förbunden med män­niskosläktet och dess historia […] ”(nr 1).

En annan teologisk tanke som framfördes allt tydligare under tiden före Andra vatikankonciliet, rörde synen på de jordiska tingen. Dessa fick nu röna en ny uppskattning. Människornas alla ansträngningar och lidanden, hennes arbete och möda, hennes insatser i vetenskap och kultur är inte likgiltiga för den kristna gemenskapens uppgift: att förverkliga Guds rike. På så sätt får det som rör sig i tiden, det politiska, sociala och kulturella livet, en ny dignitet. Den konkreta verkligheten har och behåller sin autonomi och sitt värde i sig, och ses samtidigt som bidrag till att bygga upp Guds rike. ”Allt naturligt gott och alla frukter av våra ansträngningar – mänsklig värdighet, broderlig gemenskap och frihet – […] allt sådant skall vi nämligen få återfinna där [i gudsriket] […] i förklarad gestalt”( 39). ”Men ju mer människornas förmåga växer, desto större blir deras individuella och kollektiva ansvar. Härav framgår att det kristna budskapet inte vänder bort människorna från deras uppgift att bygga upp världen eller får dem att bortse från medmänniskornas välfärd. Det snarare förpliktar dem ännu mer att fullgöra dessa uppgifter.” (34).

Deklarationen Kyrkan i världen av idag är Andra vatikankonciliets magna charta om kyrkans förhållande till världen. Den har blivit avstamp för den katolska kyrkans intensiva engagemang när det gäller att försvara människans värdighet som person och de mänskliga rättigheterna.

Det är framför allt när det handlar om människan som person och hennes oförytterliga rättigheter som kyrkan finner en ny bas för sin sociala lära. Människan som person, som lever i spänningen mellan kyrkan och världen och som är delaktig i bådadera, utgör grundbulten för kyrkans engagerade insatser för rättvisa, fred och frihet i världen.

På det internationella planet, i dialogen med världssamfundet, har katolska kyrkan under tiden efter And­ra vatikankonciliet genom påvliga rundskrivelser och andra dokument bidragit till att försvara människans värdighet och hennes grundläggande rättigheter, till att främja social rättvisa och fred i världen. Frågorna om fattigdom och överbefolkning, ekonomisk utjämning och miljöförstöring liksom livsvetenskapen har varit viktiga inslag i kyrkans dialoginlägg på den internationella arenan. Betydande insatser görs också genom den konkreta hjälpverksamheten både genom centrala och lokala initiativ. I sitt förhållande till staterna erkänner kyrkan deras legitimitet men påminner samtidigt om gränserna för allt statligt maktutövande genom att försvara de grundläggande mänskliga rättigheter som förenar och förpliktar alla människor och som ligger utanför statens sfär.

Kyrkan ser på sig själv snarast som en pilgrim som känner en stark samhörighet med hela människosläktet. Hon ser de politiska och sociala realiteterna som något som verkligen angår henne. Kultur, vetenskap, allt mänskligt arbete och kampen för frihet, rättvisa och en beboelig värld är föremål för kyrkans engagerade intresse. På många olika sätt bidrar människornas strävanden och arbete till denna världens fullbordan som kyrkan hoppas på. I en ny vision medverkar kyrkan utifrån sina förutsättningar i det moderna projektet: att bygga upp det mänskliga samhället och att ge det ett mänskligt ansikte.