av GLENN HÆGERSTAM
Författaren har bakom sig en femtioårig erfarenhet som läkare. Han har varit verksam som reumatolog och rehabiliteringsmedicinare vid Karolinska sjukhuset och som smärtspecialist vid S:t Görans sjukhus. Det är helhetssynen på människan som varit grunden för hans medicinska verksamhet. Han är väl förtrogen med inte bara delar av den västerländska filosofin utan också med kinesiskt och kristet tänkande.
Denna bok är tänkt att läsas som en roman. Huvudpersonen är en ung kvinna – Sofia – som studerar medicin och är på väg att bli allmänläkare och verksam vid en vårdcentral. Handlingen rör sig inom två kraftfulla spänningsfält: mellan läkarvetenskap och läkekonst; mellan sökande mot och landandet i en kristen tro.
Inledningsvis är Sofia skeptisk till utbildningen därför att den allt för mycket fokuserade på läkarvetenskap och utelämnar läkekonst. Hon uppfattar att utbildningen syftar till att producera ”människoingenjörer”. Eftersom hon till sin natur är humanist värjer hon sig mot en sjukvård som är baserad på en positivistisk människosyn: människan är inget annat än materia, och därför är en sjuk människa liktydigt med sjuk kemi. Den sjuka kemin undersöks med kemiska undersökningsmetoder och åtgärdas med kemiska substanser (läkemedel).
När Sofia i ett senare skede av utbildningen får tillfälle att vara verksam på en vårdcentral möter hon patienter och känner att hon kan hjälpa sin patienter med de medel som läkekonsten erbjuder: vänligt bemöta, lyssna och visa engagemang, ta patienten på allvar, bekräfta och visa medlidande, visa tecken på förståelse, att – i ordets verkliga mening – se den hjälpsökande: ”[…] utan medlidande gick det inte att minska någon annans lidande”. Hon gör naturligtvis också en manuell undersökning av patientens kropp. Hon utvecklar en förmåga att inte bara lära känna patienten utan också förstå orsaken till att patienten sökt hjälp på vårdcentralen. Det som hon genom att skapa förtroende fått veta och det som undersökningen visat ger henne sedan underlag för behandlingen. En del av behandlingen är av traditionell karaktär: kirurgi, läkemedel, fysioterapi, kost- och motionsråd, kanske också musikterapi. Men inom läkekonsten utnyttjas också läkarens sätt att uppträda inför patienten. Det är nämligen sedan länge känt att läkaren genom sitt sätt att uppträda kan initiera självläkande processer (iatroplacebogenesis). Likaväl som förhållandet mellan hälsa och sjukdom innehåller mystika moment så innehåller också botandet mystika komponenter: ”Det ligger en läkedom i det mänskliga mötet med människokärlek, förtroende, förståelse, beröring och respekt”, säger hennes mentor. Genom att vara närvarande vid en rad olika patient–läkarmöten får läsaren uppleva dynamiken i den läkande processen.
Det andra spänningsfältet är lika intressant: rörelsen mellan sökandet efter och landandet i en kristen tro. Vi får se hur en ung läkarstuderande – som är uppvuxen i det sekulära samhället med dess materialistiska tänkande – söker sig fram till en bärande kristen tro. Men detta sökande sker inte utan varsam ledning. I boken får vi möta Sofias mentor: en äldre erfaren kristen läkare. Hans kunskaper, erfarenheter och livsvisdom speglar bokens författare. Att möta dessa läkare som förmår att se utanför den naturvetenskapliga boxen är välgörande och är i sig en anledning att läsa denna bok med alla dess olika medicinska och existentiella facetter.
Glenn Hægerstam är med.dr och docent, Stockholm.
Ur Signum nr 2/2022, s. 71–72.