av HILLEVI NORBURG
Alla författarliv lämpar sig inte som ämnen för böcker. Så är emellertid inte fallet med Birgitta Stenberg vars liv är lika rafflande som hennes böcker. I dag är hon mest berömd för sina stora, autofiktiva romaner – varav den första och mest kända är Kärlek i Europa (1981) – som skildrar hennes ungdoms resor ut i Europa på 1950-talet. Resor som tog henne till Paris bohemkretsar, Rivierans skuggsida bland homosexuella och prostituerade, de nyromantiska litteraturkretsarna i Stockholm kring Metamorfosgruppen, lesbiska relationer med amerikanska arvtagerskor, den egyptiske exilkungen Farouks säng, Rom och konversion till katolicismen, allt längre in i ett amfetaminmissbruk och till slut den bohuslänska ön Åstol och en stillsam tillvaro med den stora kärleken.
En biografi över denna författare vars främsta verk själva är självbiografiska kan tyckas både angeläget och överflödigt, men litteraturdocent Paul Tenngart vid Lunds universitet som tagit sig an uppgiften motiverar det genom att argumentera för att Birgitta Stenbergs mer än något annat 1900-talsförfattarskap omstöpte den svenska mentaliteten och bidrog till att skapa ”ett mer tolerant Sverige, ett Sverige där allt färre människor behöver känna skam över något så privat som sitt sexliv”. Han gör det till sitt ärende att med biografins hjälp försöka förstå vad han uppfattar som en radikalt livsbejakande hållning. Oavsett vilka konsekvenser eller vilken smärta Stenbergs ja till äventyret ledde till, trädde hon erfarenheterna på ett pärlband och värdesatte dem som fördjupad kunskap om världen.
Att uppleva livet fullt ut, att sluka världen hel och hållen, var för Birgitta Stenberg inte bara en livshållning utan i än högre grad grunden för en poetik som hon lånar från kollegan och idolen Paul Andersson (som Tenngart också skrivit sin avhandling om). Målet är att leva intensivt och kanske självförbrännande och sedan omvandla upplevelserna till litteratur. Tenngart lägger därför lika stor vikt vid bibliografi som biografi, de är två sidor av samma mynt: det levda och vittnesmålet därom. Boken är uppbyggd som biografiska närläsningar av romanerna (även de som inte är uttalat autofiktiva) som korsläses mot dagböcker och Stenbergs framträdanden i pressen. Romanernas status som källmaterial rättfärdigar Tenngart framför allt genom en intervju han gör med Stenberg inför arbetet med en annan bok om Metamorfospoeterna där han frågar om han kan använda sig av hennes romaner som källa. I detta samtal som utgör prolog i Världen väntar mig bekräftar den då 69-åriga författarinnan: ”Allting är sant”. Även om Tenngart i prologen problematiserar detta och talar om att romanerna uttrycker en ”poetisk sanning” där händelseförlopp inte nödvändigtvis följer verkligheten och i vissa fall är helt uppdiktade, låter han sedan sin framställning helt utgå ifrån dem. Men bör man inte alltid vara lite misstänksam mot utsagor från någon som handlar i fiktion? Allting är sant, men ingenting är att lita på? Det är förvisso värdefullt att händelserna i romanerna sätts in en (kultur-)historisk kontext. Tenngart är djupt kunnig om samhället och den svenska litteraturvärlden vid tiden, men frågan är om vi i första hand inte får djupläsningar av skönlitterära verk med hjälp av författarens biografiska omständigheter snarare än en djupare förståelse för människan Birgitta Stenberg.
I Stenbergs liv och verk läser Tenngart in ett övergripande narrativ där han ser henne i uppror mot sin borgerliga uppväxt och det trygga men kvävande folkhemssverige. Hennes sexuella utlevelse och leverne utanför normen, så rakt och ärligt skildrade i verken, ser han som en viktig del av en utveckling där svenska kvinnor skulle få ha ”lika roligt som pojkar”. Tenngart osjälvständiga förhållande till sitt studieobjekt och hennes egen självförståelse blir stundom problematiskt. När han ska ta sig an det som antyds i dagboken men är helt frånvarande i romanerna, exempelvis ett självmordsförsök i artonårsåldern, tvingas han bli spekulativ. Eftersom han vill se Stenberg som en fanbärare i en frihetsrörelse som skall emancipera kvinnan sexuellt och samhälleligt utmynnar hans tolkning av det presumtiva självmordsförsöket i en depression till följd av att ha återvänt till det kringskurna livet hos modern i Bromma efter en sommar i frihet på kontinenten.
Även inför Birgitta Stenbergs religiositet som är påfallande frånvarande i romanerna står Tenngart handfallen. Han lyfter fram ett stycke ur Spanska trappan (1987), en av få bilder av det autofiktiva romanjaget som praktiserande katolik (Stenberg konverterade emellertid formellt redan 1954). Efter en vacker och innerlig beskrivning av eukaristin följer en episod med en närgången munk. Tenngart lägger helt tonvikten på den upphetsning som hon erfar av att vara åtrådd av en kyrkans man, men läser man stycket i sin helhet framträder en annan, mer komplex bild där jaget kämpar med frestelsen och synden som hon kallar sin ”lille djävul”. Även om hon till sist följer med munken till hans cell fantiserar hon mest om att de gemensamt skall falla på knä i bön vid sängen och att munken därmed ska föras tillbaka till den rätta vägen ”genom mig”. Man anar såväl här som i de av Tenngart citerade dagböckerna, där böner och tilltal till Gud tycks återkommande, en fromhet som tyvärr inte utforskas fullt ut i biografin.
Det finns något storögt romantiserande av såväl Stenbergs sexuella eskapader som droganvändning i Världen väntar mig, vilket inte är fallet i romanerna där tonen är mer sakligt redogörande. I sin iver att förbli lojal med sitt narrativ missar kanske litteraturdocenten möjligheten att pröva andra möjliga ”läsningar”. Stenbergs upprepade relationer med våldsamma män är kanske inte en frimodig revolt mot majoritetssamhällets trånga normer utan ett destruktivt iscensättande av barndomens trauma där Stenberg (om man skall lita på Kärlek i Europa) utnyttjas av sin ingifte morbror. Vad gör det med bilden av Birgitta Stenberg om vi inte läser henne som en ovanligt frigjord tonårsflicka utan som ett offer för ett övergrepp? Ingen av dessa tolkningar är nödvändigtvis ”sann”, eller så är båda det i någon mån. En människas liv är fullt av motsägelser och inte koherent som ett litterärt verk där allt i någon mening är betydelsebärande och kan infogas i tolkningen av helheten.
Dessa svagheter till trots kommer Stenberg-entusiasten finna flera nya pusselbitar i Världen väntar mig, men novisen gör nog ändå bäst i att läsa Birgittas autofiktiva romaner och bilda sig en egen uppfattning.
Hillevi Norburg är översättare, skribent och förläggare på Alastor Press.
Ur Signum nr 2/2022, s. 69–70.