av STEN HIDAL
Efter 23 år av nykterhet går en man in på en systembolagsbutik i Malmö, köper en liter vitt vin i pappförpackning och häller i sig hela innehållet direkt utanför dörren. Efter att ha satt sig i bilen (!) fortsätter han och avverkar samtliga systembutiker i hela Malmö på denna odyssé, varje gång med samma inköp. Fram mot eftermiddagen bör han ha druckit sju – åtta liter vin.
Den som själv berättar om detta heter Kristian Lundberg. Han är en av Sveriges mest prisade författare. Listan på hans priser och utmärkelser är lång och bland hans böcker finns diktsamlingar och romaner. Till dessa fogas nu den här anmälda boken, som är självbiografisk och därmed hör till samma genre som Yarden (2009).
Detta är en bok om beroende av alkohol och narkotika, närmare bestämt om ett återfall i ett beroende. Det handlar både om alkohol och narkotika, mest heroin. Platsen är i huvudsak Malmö eller i varje fall Skåne (där huvudpersonen ibland hittas med ett förlorat minne) och tiden i stort sett 2018–2020. Men de yttre faktorerna är ointressanta. Detta är en berättelse om en människas kropp och själ, som båda i expressfart är på väg mot avgrunden.
Författarens uppväxtförhållanden är sedan tidigare kända. De var svåra med en frånvarande fader och en psykotisk moder. Skolgången blev därefter. Förutsättningarna kunde ha varit bättre, och det är förunderligt att en framgångsrik författarbana kunde uppstå ur detta. På ett ställe i boken heter det att det finns en arvsynd, att vi ärver ursinnet och vanmakten i generation efter generation.
Om boken kallas självbiografisk är det viktigt att inse att någon kronologisk linje inte finns. Vad vi i de åtta delarna – varje del har ett antal korta kapitel – möter är anteckningar om livet i ett totalt beroende. Materialet utgörs av notiser i anteckningsböcker som kommit till på Malmö Centralstation under morgontimmarna. Eftersom författaren varit hemlös under den aktuella tiden varierar lokalerna i övrigt, där Stadsmissionens härbärge och inte minst Café David ofta nämns.
Vi får möta andra som är i samma belägenhet. Vi får vara med på taxiresor genom Malmö i den ständiga jakten efter narkotika. Vi får fruktansvärda inblickar i abstinensens helvete. Meningarna är genomgående korta, miljöskildringarna är ganska utförliga, men ändå fragmentariska, eftersom minnet är utplånat för vissa perioder.
En sak är författaren på det klara med: han har inte drivits in i sitt beroende av ett blint öde. Han förnekar inte sin fria vilja. ”Jag lät det ske. Jag såg det komma och jag valde att springa mot det med all min kraft. Det är så det är att leva med ett beroende.”
Den förankring i en gudomlig närvaro som märks i andra av Lundbergs böcker, särskilt diktsamlingarna, saknas här. Det som gör att han likväl kommit ur sitt beroende med livet i behåll är ordet. Inte Ordet, utan ordet. ”Det finns ett antal meningar som vinner över glömskan. Jag kan vinna dem tillbaka till världen, skriva ner ord för ord.” Några människor verkar också ha betytt mycket, främst Jenny som boken är tillägnad.
Men boken är också en anklagelseskrift mot dem som svikit honom. ”Vem kan jag ha blivit när inte ens min närmaste familj vill veta av mig? Ingen svarar på breven som jag skriver. Ingen söker upp mig.” Vad som skildras är den totala ensamheten, att vara helt utlämnad. Det är dock svårt att se vilka försök till kontakt eller vilka hjälpinsatser som skulle ha varit möjliga när huvudpersonen var, som han själv skriver, bortom all hjälp.
I slutet av boken finns en tragikomisk skildring av hur författaren 2019 mottar Frödingpriset. Han var osäker på om han skulle kunna ta emot det. ”Jag tänkte dock att en mer värdig pristagare än ett annat sjukhushjon är det svårt att tänka sig.” Fröding hade ju också att leva med ett beroende. Före ceremonin hade pristagaren rökt heroin i trädgården och hällt i sig ett par liter vin. Han var ”hög som ett hus”, men lyckades ta sig igenom och hålla ett tal. Vid högtiden träffar han också för första gången på 30 år sin far.
Detta är en bok som det är svårt att ta sig igenom. Det har varit svårt att skriva denna anmälan. Men det är en viktig bok, särskilt för den som inte lever i ett beroende. Här kan man lära sig mycket.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 2/2022, s. 67–68.