av MARIE TONKIN
Vår tid saknar ett språk för själen, sade Marilynne Robinson nyligen i en intervju. ”Folk har förlorat förmågan att tänka på sig själva som själar.”
Har samtida svensk poesi ingångar till ett sådant språk; till en erfarenhet av verkligheten som andlig och fysisk? På den ofta torftiga lyrikscenen har poeten Håkan Sandell länge visat mot alternativa vägar, förbi postmodernismens dekonstruktioner och misstro mot språket. Till sin orientering är han i stället, för Sverige ovanligt, internationell. Detta egensinne i ett ofta konformistiskt litteraturklimat har inte gått helt ostraffat förbi. Under tidigt 2000-tal var Sandell en av få som gick emot språkmaterialismen. Han förespråkar i stället retrogardismen, en rörelse som kort uttryckt tar avstamp historiskt före modernismen och söker förnyelse genom traditionen; Sandell är strömningens främste företrädare i Norden. Han var också en av dem som under flera år drev tidskriften Aorta. Häromåret utkom Guiliano D’Amicos avhandling Tilbake til fremtiden. Om Håkan Sandell och den nordiska retrogardismen.
Bosatt i Oslo sedan många år har Sandell sedan den tidiga debuten etablerat sig med en lång rad diktsamlingar och är flerfaldigt prisbelönad. Bland de mer uppmärksammade titlarna kan nämnas Oslo-Passionen (2003), Skisser till ett århundrade (2006) och Gyllene dagar (2009). Förra året utgavs Urvalet så (Smockadoll), ett generöst fång av Håkans Sandells samlade dikter. Samma år utkom poeten även med ett urval ungdomspoesi (Himlen tippar över, Fri press) ur sin 80-talsproduktion, från en tid då han var verksam i den litterära grupperingen Malmöligan. I år publicerades, utöver här aktuella titel, den kritikerrosade diktsamlingen Min röst av kväll (Faethon) med bilder ur en pandemiskt färgad samtidsvardag.
Om diktsamlingen Passerande, i mjukpärm och passande röd, anger förlagets presentationstext att det är ”en intimare Sandell” som för pennan. Diktsamlingen består av två längre sviter och är försedd med ett efterord av förläggaren, Kristian Carlsson, som skriver: ”Poeten blickar från framtiden, stadig på jorden.”
Denna rörelse från – eller mot? – framtiden tycks mig ha blivit mer accentuerad mot senare delen av Sandells författarskap. Samtidigt har han vår egen tid med sig – spelbutikerna, inlämningarna på förskola, arbetskraftsinvandrarna, missbrukarna, den råa ekonomin och ”den outhärdligt sköna dimblå himlen”. I en öppen komposition avlöser här filmiskt präglade dikter varandra utan synlig början, mitt eller slutfas i en rörelse som blir tidens och som växer till en meditation över den mänskliga existensens och kulturens förändring och förgänglighet. Boken utgörs av fragmenterade utsnitt av tid i ett rum som är vårt samtida med vyer från skandinaviska storstäder, Frankfurts flygplats, förolyckade polska byggnadsarbetare och bilder ur författarens barndom; minnen av föräldrar och avlidna vänner. Tillsammans speglar de olika tidsskikten varandra. Med en självklarhet som jag inte så ofta hör i svensk samtidspoesi utsäger poeten, på tal om döden, hur avståndet och den tunna hinnan simultant samexisterar. Som i en dikt om möten i trappor med en död väninna: ”det är/ ett steg bara, genom drömmen, från din värld till vår.”
Reminiscenser från en Stockholmsresa i barndomen inleder. De framrusande scenerna utanför tågfönstret, där naturens nattliv pågår i blåsvart aktivitet, ångar av liv, i kontrast mot huvudstadens förtorkade ekonomiska och politiska centrum, som diktens barn gärna förbiser. Dikten är ett av bokens lyriska kraftprov, inte bara för den visuella virtuositeten och antydan till stegrat tempo i tågsättets dunkrytm.
Sandell brukar lovordas av recensenter för de brett svepande skildringarna; hans dikter har kallats gobelänger – dessa svep finns alltså också här, kanske synligast i den tidigt placerade dikten om våren, blåsande upp genom Europa mot Norden, till ett Skandinavien stapplande i sobrilregn. ”Vi har länge överlevt historien och myten/ men är oförmögna att välja en riktning.” Är vi närvarande? tycks dikten fråga sin läsare. Antar vi tidens utmaning?
I lika hög grad som vidvinkeln är de välvalda detaljerna där. I en dikt om ett likfynd i ett skogsparti, efter ett mord som framstår som traffickingrelaterat, konstateras tragedin med precision: den mördade var ”någon … med en mormor och ett silverkors”. Det enskilda ödets värdighet lyfts till försvar mitt i civilisationskritiken, som är lodande men något mindre explicit i den här diktsamlingen än i till exempel Min röst av kväll.
Det sobra anslaget förenas med förhöjd receptivitet i en formmässig fri klassicism, som Sandell sedan länge prövat ut. Mot slutet finns omdiktningar av avsnitt ur Angulimala-sutran och av en del av ett Goetheepos, där det senare ger visionära tongångar för en kommande tid, född ur omvälvningar. Och även om ljuset sällan blir något liknande full sol – det är oftare skymning, morgon eller dis – utläser jag ett hopp inskrivet. Jag tror det finns i själva rösten som liksom lyssnande fortsätter sträcka sig utåt. Det här är poesi som vägrar sänka vakenhetsgraden. Att se nöden är bara det första steget. Resignation finns aldrig på kartan. På bokens framsida står en excerpt: ”jag vill svara/ att det genom historien gått att bygga upp det goda/ likt en hydda i storm, likt en trädgård vid ett svart hav.”
Nuet och platsen är, tydligare än i flera föregående diktsamlingar, skärningspunkten för ett andligt skeende som rör sig ständigt vidare. I den mångfacetterade språkvärld som vecklas ut är mottagligheten för historien och nuet lika akuta. Passerande slutar med det kanske ärligaste jag hört någon säga om poesins ärende:
Bön är inte dikten – och det finns ingen
skönhet
Det angår inte mig mer vad den besjunger
eller saluför
vad dikten söker är – åh du vet det – det är
mirakel
Marie Tonkin är poet och kulturskribent, Tyresö.
Ur Signum nr 2/2022, s. 65–67.