av JOHN SJÖGREN
Ett minst sagt klassiskt problem inom teologin har varit att försöka förklara och lösa ondskans problematik. Hur kan en god och allsmäktig Gud tillåta så mycket ondska i världen? Varför är människan danad sådan att hon inom sig bär fröet till sin egen undergång? För Marilynne Robinson, en teologiskt mycket bevandrad författare, är frågan omvänd. Hur kan det, i en sådan fallen värld, finnas så mycket skönhet, omsorg och kärlek? Det är godheten, inte ondskan, som behöver förklaras.
Jag tror att det är i ljuset av denna fråga, detta godhetens mysterium, som man bäst läser Robinsons senaste roman Jack, som nu kommit i svensk översättning av Niclas Nilsson. Det är den fjärde boken i den serie som utgår från några människor i den lilla staden Gilead i Iowa på 1940- och/eller 1950-talet. I centrum av romanerna står två faderliga figurer, pastorerna och de nära vännerna Ames och Boughton. I den senaste boken får vi följa Boughtons son Jack, familjens svarta får som i stället för att följa sin faders prästerliga bana hamnar i ett liv som småkriminell och alkoholiserad luffare.
Jack är, precis som Marilynne Robinson själv, fostrad i en kalvinistisk tradition och romanen brottas med en av denna traditions mest svårsmälta tankar: predestinationsläran. Alltså, föreställningen om att vissa människor är förutbestämda till förtappelse. Trots att Jack lämnat sin barndoms tro och kallar sig ateist, lever han ständigt med tanken att han är en av dessa oåterkalleligt och hopplöst förtappade. Och inte utan visst fog. Allt han tar i tycks gå sönder. Han kan inte låta bli att stjäla. Han dras till det sköra, det ömtåliga, som nästan alltid krossas i hans närhet.
Vid romanens början har Jack precis kommit ut ur fängelset och påbörjat ett planlöst liv i St. Louis. Här möter han en dag, som ett resultat av ett infall av vänlighet, den unga lärarinnan Della. Trevande och hemligt inleder de en relation. Här finns nämligen ett närmast oöverkomligt hinder: Della är svart. Och raslagarna gör allt romantiskt samröre dem emellan till ett brott. Än en gång framstår Jacks liv som förutbestämt till trubbel. Än en gång sätts något skört, något han älskar, i Jacks händer och riskerar att gå sönder. Om deras relation blev känd skulle det inte bara förstöra Jacks eget utan också Dellas liv. Vore inte det mest kärleksfulla att avstå från henne?
Men det är just vad de inte kan; avstå från varandra. Trots att förutsättningarna är de sämsta tänkbara växer bara deras kärlek till varandra. Sällan har jag läst en sådan rörande och exakt beskrivning av en förälskelse. Kraften, obevekligheten, i den. Ja, Jack kan rent av vara den bästa kärleksroman jag läst. Robinsons blick, på samma gång så genomträngande och ömsint, på de två älskande gör att kärlekens irrationalitet framstår som rationell. Della och Jack blir till nåden i varandras liv.
Och egentligen är detta vad Jack, och hela Robinsons romansvit, ytterst handlar om: nåden. Det är också bokens sista ord. Frågan om Jack verkligen är förutbestämd till förtappelse lämnar Robinson öppen. Men lojal som hon är med sin kalvinistiska tradition tar hon tanken på allvar och gestaltar vad det innebär att verkligen leva med en sådan föreställning. Men vad hon framför allt gestaltar är att även i ett till synes förtappat liv finns det oaser av nåd, även där bryter godhetens mysterium in och gör till och med mörkret lysande. Världen och människan må vara fallen, men godheten är ändå möjlig.
Kanske sker detta nådens inbrott via kärlekens blick. Kanske är nåden ett sätt att se, och att bli sedd. Vid ett tillfälle i romanen förklarar Della sin kärlek till Jack, som har svårt att förstå vad som är så älskvärt med hans sorgliga gestalt. Hon säger då att hon liksom sett igenom Jack, sett hans själ. Och kanske är det just det som är nåden: att få bli genomskådad, men ändå funnen värd att älska.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 2/2022, s. 64–65.