av MINNA SALMINEN KARLSSON
Ayaan Hirsi Ali är mer känd i flera andra europeiska länder och även i USA än i Sverige. Uppvuxen som trogen muslim i flera afrikanska länder och senare i Tyskland, bröt hon med familjen och flydde till Nederländerna. Hon gjorde en helomvändning och tog avstånd från islam. En period var hon parlamentsledamot i Nederländerna. Efter det att hennes samarbetspartner Theo van Gogh mördats av muslimska extremister flydde hon till USA men reste före coronapandemin även i Europa för att sprida sitt budskap, som kan beskrivas som islamkritiskt eller islamhatiskt, beroende på beskrivarens utgångspunkt. Boken Villebråd skulle jag klassa som det senare, både på grund av dess budskap och dess stil.
Villebråd tar upp ett verkligt och aktuellt problem: den form av våld mot kvinnor som utövas av vissa män med bakgrund i länder där islam är den förhärskande religionen. Trots att Hirsi Ali ett par gånger inflikar att alla muslimska män naturligtvis inte är våldtäktsmän, drar hon dem generellt över en kam, och det faktum att detta våld ändå bara är en mindre del av problemet med kvinnovåld lyser med sin frånvaro. Hirsi Alis budskap i boken är att eftersom dessa män kommer från kulturer där kvinnor inte har något värde som individer, och där sexuella trakasserier och sexuellt våld är vardagsmat, eftersom dessa män ser vita kvinnor som villebråd, och eftersom Västeuropa inte ser problemet och hanterar det tillräckligt kraftfullt, är alla framsteg som den västerländska feminismen har gjort och i slutändan även hela den västerländska liberala demokratin i fara.
För att grunda sin tes använder Hirsi Ali statistik över dels invandring, dels ökningen av sexualbrott i ett antal europeiska länder. Huvudtesen i hennes kommentarer till statistiken av sexuellt våld är att de muslimska unga män som kom med flyktingvågen 2015 orsakade en markant ökning i sexualbrottsstatistiken. Tyvärr håller detta inte riktigt, när man granskar siffrorna närmare: det är ingalunda de länder där antalet asylsökande är som högst (relaterat till invånarantal) som hade den sämsta utvecklingen. Det blir också skevt att jämföra andelen sexualbrott begångna av invandrare med andelen invandrare i hela befolkningen, i stället för att titta på andelen invandrare i den kategori (yngre män) som är en majoritet bland sexualbrottslingar.
Den andra argumentationslinjen innebär beskrivningar av enskilda fall: våldtäkter och gruppvåldtäkter begångna av unga män med muslimsk bakgrund. Att läsa genom dessa är som att tröska sig igenom ett helt års kvällstidningsrapportering över sådana fall. Och effekten är densamma: att misstänkliggöra en hel grupp av människor och antyda att vilken kvinna som helst kan bli attackerad av dem när som helst.
Den tredje argumentationslinjen är utdrag från samtal, och ibland från skriftliga källor, med ett antal personer vars uttalanden bekräftar Hirsi Alis teser. De legitimeras på olika sätt: socialarbetare, pensionerade forskare, poliser med mera. Här kan bara konstateras att det naturligtvis alltid går att hitta människor som bekräftar ens teser och kan formulera sig på ett sätt som blir slående när det sätts på pränt i ett lämpligt sammanhang.
Att så rädsla och ängslan, som sedan skall omvandlas till aktion, verkar vara Hirsi Alis syfte. En ruta med texten ”Vid läsningen bör du bli triggad” finns på första sidan. Kapitelrubrikerna boken igenom tyder också på det. Redan bokens titel, Villebråd, spelar på uråldriga idéer om kvinnor som mäns egendom, och att män skall skydda ”sina” kvinnor från att bli våldtagna av fienden. Ett par exempel på kapitelrubriker i själva boken får illustrera vidare: ”Tharrush gamea (våldtäktsleken) kommer till Europa” ägnar sig åt att visa hur europeiska samhällen håller på att dras in i en utveckling där kvinnor åter blir egendom för män att slå och slåss om. ”Den förändrade gatan” och ”Springa gatlopp i kollektivtrafiken” förklarar hur farligt det nu har blivit för kvinnor att gå utomhus i städerna, och att de därför är på väg att egentligen bli lika instängda i sina hem som kvinnorna i strängt muslimska samhällen.
Ayaan Hirsi Ali kritiserar den västerländska feminismen för att inte se de faror som hotar. Och ännu hätskare är hennes kritik mot västerländska myndigheter och medier som enligt henne mörkar hur stort problemet egentligen är, västerländska forskare som producerar tendentiösa forskningsresultat där problemet förminskas, och framför allt västerländska rättssystem, som inte straffar dessa män hårt nog. Sverige förekommer ofta som exempel, både när det gäller beskrivningen av problemet och kritiken.
Hirsi Ali har sitt eget program för hur detta problem som hotar den västerländska civilisationen skall hanteras. Första punkten är ”Upphäv nuvarande ramverket för asyl”, som hävdar att man inte bör ta hänsyn till vad någon har haft för skäl att lämna sitt hemland. I stället bör det huvudsakliga kriteriet vara ”hur troligt det är att personen i fråga kommer att följa värdlandets lagar och anamma dessa värderingar”. Den andra punkten är att ”Ta itu med de bakomliggande orsakerna …”. Det handlar inte alls om att ta itu med den ekonomiska exploatering, eller klimatexploatering som Europa ägnat sig åt, utan om att Europa skall rusta sig för att ”om så krävs, återställa ordningen i internationella konfliktzoner”. Punkten ”Återinrätta rättssäkerheten” handlar om utökad övervakning, med kameror och ansiktsigenkänning på utsatta områden.
Det paradoxala med Hirsi Alis bok är att hon tar upp den ökande högerpopulismen, orsakad av den muslimska invandringen, som ett av hoten mot liberala värderingar. Samtidigt är boken själv, med sitt vinklade innehåll som presenteras med hotfulla undertoner, ett ypperligt exempel på högerpopulistisk demagogi. Och medan hon uppfattar sig själv som stridande för liberala värderingar, där individen har ett egenvärde, beskriver hon muslimska män som ett kollektivt hot som skall bekämpas med kraftfulla åtgärder, oavsett om dessa bryter mot grundläggande individuella rättigheter eller ej.
På skalan ja, nja eller nej får den här boken ett tydligt nej. Tyvärr. För problematiken finns, och våra samhällen är inte bra på att hantera den. Men att så rädsla är knappast en bra grund för att hantera samhällsproblem.
Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2022, s. 62–64.