av SVANTE LUNDGREN
Kan en biografi över en överrabbin i Stockholm som dog för 70 år sedan ha något att säga till oss i dag? Ja, absolut. Författaren och journalisten Görans Rosenbergs berättelse om rabbi Marcus Ehrenpreis är dels en fascinerande bit europeisk och inte minst europeisk-judisk historia, dels en beskrivning av och hyllning till en annan vision för det judiska folket än den som skulle segra.
Lite fakta först: Marcus Ehrenpreis föddes 1869 i staden Lemberg i det habsburgska riket (dagens Lviv i Ukraina). Han hade rötterna i den gamla östjudendomen men skaffade sig en sekulär utbildning tillika med sin rabbinskolning i Tyskland. Han verkade först några år som rabbin i Djakovar i Kroatien, sedan 14 år som överrabbin i Sofia och 34 år som överrabbin i Stockholm.
Ehrenpreis var en tidig sionist, som bland annat deltog i den historiska första världssionistiska kongressen i Basel 1897. Men han hörde till den kultursionistiska grenen som inte såg bildandet av en stat som ett mål i sig, utan som ett medel för något större, nämligen en andlig och kulturell judisk renässans som de menade var exakt vad ”en förvildad värld och en vilsen judenhet” behövde. Med tiden blev han alltmer främmande för den sionistiska rörelsen och dess tanke om att diasporajudendomen var dödsdömd. Ehrenpreis såg judendomens hjärta i tron på andens makt över svärdet, den svages rätt mot den starke, alla människors förbrödring och fred, något som judendomen utvecklat just genom att sakna politisk makt. Han föraktade de politiska sionisternas dröm om en judisk stat som alla andra. Om en stat på riktigt var judisk kunde den inte vara som alla andra. Eller som Rosenberg uttrycker det: ”Meningen med den judiska existensen var inte att bli en nation som alla andra. Meningen med den judiska existensen var att leva mitt ibland världens nationer för att förvalta ett andligt arv.”
De här idéerna delade Ehrenpreis med vännen Martin Buber och många andra, men de skulle i och med världshändelserna marginaliseras. Kultursionismens tanke var inte att rädda judarna från diasporan, utan att rädda judendomen i diasporan genom den förnyelse man hoppades på. På 1930-talet blev det dock uppenbart att den stora uppgiften just var att rädda de europeiska judarna.
Det var en överraskning för många att den berömde och i vida kretsar uppskattade doktor Ehrenpreis sökte sig till en liten församling i den judiska världens periferi när han 1914 blev överrabbin i vad som då hette Stockholms mosaiska församling. Han hade en förhoppning om vad han kallade kulturdualism, att det judiska och i detta fall det svenska skulle befrukta varandra och att detta skulle bli en väg till judisk blomstring. Han trodde att ett sådant ömsesidigt utbyte var möjligt i Sverige.
Och visst såg det ut att lyckas. Han mottogs med öppna armar av både kungahus och kulturelit, han fick mycket beröm för den goda svenska som han snabbt utvecklade, hans böcker fick i regel positiva recensioner i svenska tidningar, och år 1935 utnämndes han av den svenska regeringen till hedersprofessor.
Men någon riktig kulturdualism utvecklades inte. Detta är hans obesvarade kärlek: han älskade Sverige mer än vad Sverige älskade, eller ens respekterade judarna. Gamla antijudiska fördomar satt djupt.
Den besvikelse över Sverige som han fick uppleva exemplifieras av författaren och akademiledamoten Fredrik Böök. Denne skrev uppskattande om Ehrenpreis och tillsammans var de närvarande i Jerusalem då Hebreiska universitetet invigdes 1925. Bestörtningen måste ha varit stor då Böök våren 1933 besökte Tyskland och skrev entusiastiska reportage om nydaningen i landet. Han försvarade uttryckligen den nya regimens antijudiska åtgärder, däribland bokbålen.
Den som läst Göran Rosenberg förut vet att han är en ypperlig stilist. Den här boken är oerhört välskriven, språket är en njutning att läsa. I en prolog och i en epilog riktar han sig direkt till Ehrenpreis och resonerar om vad denne skulle säga i dag. Högst troligt skulle han inte vara glad över utvecklingen i Israel, där judendomen används för att legitimera ”territoriell erövring, militär ockupation, etnisk rensning och minoritetsförtryck”. Rosenberg ser inte mycket av Ehrenpreis judendom i den judiska staten. I stället finns där de ultra-ortodoxa som vill vända den icke-judiska världen ryggen, de religiösa nationalisterna som legitimerar militarism och de sekulära som inte bryr sig om judendomen. Allt detta så främmande för Ehrenpreis.
Att överrabbinen i Stockholm ända till sin död 1951 höll fast vid sin vision är överraskande. Efter allt som övergått den europeiska judenheten vidhöll han att Gud ändå agerade i historien och att det som hänt måste ha någon mening. Än mer överraskande är att han också bevarade sin tro på människan. Efter Auschwitz är det svårt att tro på en allsmäktig Gud. Men det är också svårt att tro på människan. Ehrenpreis höll dock fast vid uppfattningen att vi går mot bättre tider, att människan förädlas och att det finns en morgondag av förbrödring. Som Rosenberg konstaterar var det den övertygelse som han burit och verkat för hela sitt liv; han måste hålla fast vid den trots allt.
En recension kan inte ge rättvisa åt en så här rik bok. Avsnitten om tiden i Bulgarien och om hjälparbetet för judiska flyktingar i Sverige går jag inte in på, men de är mycket intressanta. På en punkt ställer jag mig tveksam till Rosenbergs vokabulär. I Stockholm är Ehrenpreis ”överrabbin” men i Bulgarien av någon anledning ”grandrabbi”. Utom några gånger då orden ”överrabbin” och ”överrabbinat” slunkit in också här.
Dessutom noterar jag att Rosenberg då han hänvisar till de tio buden följer den lutherska indelningen. Budet om att inte ha begär till något som tillhör din nästa blir därför i hans framställning det nionde, trots att det i den judiska versionen av buden är det sista, det tionde.
Svante Lundgren är docent i judaistik och verksam vid Centrum för Teologi och Religionsvetenskap vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 2/2022, s. 60–62.