av MALIN NORRBY
När det förra översiktsverket om svensk judisk historia skrevs hade drygt femton år förflutit sedan det omvälvande världskriget. Då, på 1960-talet, populariserade historikern Hugo Valentin sitt omfattande verk Judarnas historia i Sverige från 1920-talet. Valentin skrev en kortversion för en bredare läsekrets: Judarna i Sverige, där han också reflekterade över den efterkrigstid han befann sig i och vad den innebar för det judiska Sverige.
Närmare 60 år senare, hösten 2021, kom ett nytt översiktsverk, där perspektivet på efterkrigstiden naturligtvis har en annan tillbakablickandets möjlighet utifrån ny forskning och senare händelser. Det är historikern Carl-Henrik Carlsson, som i sin Judarnas historia i Sverige nu är läsarens följeslagare genom århundradena. Boken Augustprisnominerades i fackboksklassen.
Carlsson disputerade 2004 med en avhandling om östjudar och andra invandrare i Sverige åren 1860–1920 och har sedan varit verksam vid Hugo Valentin-institutet vid Uppsala universitet och vid Paideia i Stockholm. Han är medgrundare av Judiska släktforskningsföreningen, styrelsemedlem i Forum för judiska studier samt koordinator för det internationella forskarnätverket Judarna i Sverige – en minoritets historia.
I en informativ inledning beskriver han bokens utgångspunkter och för ett resonemang om begrepp, definitioner och nyanser. Hur definieras till exempel ”svenska judar”? Utifrån medborgarskap? Församlingstillhörighet? Hur definieras den svensk som fötts som jude men som senare konverterat?
Inledningen ägnar även uppmärksamhet åt frågan om struktur eller aktör. Vad driver historien? Här lyfter Carlsson de strukturella förutsättningarnas betydelse samtidigt som han poängterar att inte minst den svenska judiska historien innehåller många exempel på hur individer har kunnat påverka. Hans inledande exempel är naturligtvis immigranten Aaron Isaac, som var den förste att kunna leva i Sverige som jude och grunda en församling 1774. Boken förenar genomgående ett grundläggande strukturellt perspektiv med ett rikt persongalleri där enskilda individer porträtteras utifrån sin betydelse för utvecklingen eller som exempel på olika företeelser.
På knappt 350 sidor tecknas de första 460 åren av judisk närvaro i Sverige. Uttryckt som en berättelse om individer spänner den mellan Gustav Vasas livmedikus till Stora synagogans nuvarande rabbin Ute Steyer. Uttryckt som en berättelse om strukturer spänner den från religiöst enhetssamhälle till dagens nationella minoritetspolitik via judereglemente och religionsfrihetslagstiftning.
Det är ett långt tidsspann som avhandlas i ett komprimerat format. Först under 1860-talet tar en mer omfattande judisk immigration till Sverige fart. Från 1570-tal till 1770-tal handlar det främst om enskilda judar och enskilda familjer som, omgärdade av restriktioner eller krav på kristet dop, uppehåller sig en tid eller bosätter sig i Sverige. En betydande del av bokens första tredjedel behandlar därför perioden 1770–1870 och resterande två tredjedelar behandlar de senaste 150 åren med tonvikt på krigsår och efterkrigstid.
Stockholm och Stockholmsförsamlingen, först och störst, står för en stor del av nedslagen i historien, men det är ingalunda så att Göteborgs, Malmös och Norrköpings svenska judiska historia saknar utrymme i framställningen. Carlsson vinnlägger sig också om att skriva om svensk judenhet bortom Svealands och Götalands större städer. Bland annat har Karlskrona, Sundsvall, Falun, Karlstad och Lund given plats i boken. Genom den judiska gårdfarihandeln får läsaren en bild av judisk närvaro på den svenska landsbygden och genom individer som Sophie Elkan förflyttas läsaren till Selma Lagerlöfs Mårbacka.
De tyska naziåren och Förintelsen och den press detta innebar också för judarna i Sverige behandlas utförligt. Det gör också förkrigstidens och krigets viseringstvång, hjälpaktioner, den lilla Chaluzkvotens jordbruksprogram för judisk ungdom på väg till Palestina och Kindertransporte, liksom krigsslutets räddningsaktioner och flyktingström. Till bilden hör också flyktingströmmar från bland annat Polen under slutet av 1960-talet då antisemitism i den kommunistiska staten tvingade många judar att lämna landet. Carlsson gör en god syntes och presentation av senare forskning om dessa decennier.
Slutligen skildras de decennier som ligger nära vår samtid: demografisk och religiös förändring, inomjudisk diskussion, offentlig debatt om kosherslakt och omskärelse, organisationer och institutioner, förhållandet till Israel, minnet av Förintelsen och svensk minoritetspolitik. Genom hela framställningen löper det kombinerade struktur- och aktörsperspektivet.
Skildringen av individerna levandegör texten och tillför Carlssonsk espri till en historia som också innehåller många tunga kapitel. Läsaren får bland annat veta att utan judisk immigration till Sverige hade vi varken haft Bostongurkan eller Göteborgsvitsen att glädja oss åt, tillsammans med alla de andra bidrag som judar lämnat genom bland annat näringsliv, akademi, kultur, medicin och biblioteksväsende.
Boken har skrivits populärt i den meningen att inga noter lagts in i den löpande texten, men är skriven med historikerns metod, analys och källkritiska blick. Källhänvisningar till varje kapitel finns samlade i ett appendix och där finns det också en diger förteckning över källor och litteratur samt ordlista, organisationsregister och personregister.
Judarnas historia i Sverige kan både läsas med behållning från pärm till pärm och användas som referensverk och uppslagsbok. Målgruppen är en intresserad allmänhet, men den fungerar också mycket väl för den forskare eller student som vill få en överblick över skeenden och behöver belägga händelser. Carlsson förenar forskarens stringens med berättarens glädje. Ett översiktsverk av detta slag innebär alltid ett urval, men boken lyckas fånga väsentligt av djupet och bredden i svenskjudisk historia.
Framtiden, då? Där föregångaren Valentin pessimistiskt såg en utveckling där den svenska judenheten riskerar att försvinna genom assimilation, ”som de svenska vallonerna, vilka småningom upphört att existera som sådana”, ser Carlsson 60 år senare en livaktig och heterogen minoritet som demografiskt står på egna ben och inte längre är beroende av immigration eller flyktingvågor för att överleva. Diasporaerfarenheten ger näring åt den svenska judenheten för framtiden. Denna bok handlar trots allt bara om de första 460 åren.
Malin Norrby är förlagschef för Hillelförlaget.
Ur Signum nr 2/2022, s. 58–60.