av ANDERS PILTZ
Begreppet sam-vete, att ”veta med sig”, är först belagt i ett fragment av Sapfo på 600-talet f. Kr., som Jesper Svenbro översätter ”med mig själv som vittne vet jag ju detta”. Begreppet är så gott som omöjligt att definiera (artikeln ”Gewissen” upptar inte mindre än 19 spalter med finstilta litteraturhänvisningar i Historisches Wörterbuch der Philosophie). I Sverige introducerades ordet av missionärer söderifrån för tusen år sedan.
I Sverige blev samvetet ett brännbart begrepp när allmän värnplikt infördes 1901 och enskilda unga män vägrade delta i utbildningen av samvetsskäl, ”samvetsömma” eller ”samvetsvägrare” av religiösa eller filosofiska skäl. Senare infördes en ”samvetsklausul” som tillät motståndare mot kvinnliga präster att slippa tjänstgöra med kvinnliga kolleger. Barnmorskan Ellinor Grimmark ville för några år sedan av kristna samvetsskäl befrias från tjänsteplikten ”att döda ett barn”. Samvetet har därmed i det allmänna, eller åtminstone mediala, medvetandet kommit att hamna i samma kategori som religion, något som man kan hålla sig med privat men som inte får tillåtas påverka viktiga samhällsfunktioner och inte heller kan räknas till de mänskliga rättigheterna på samma bas som yttrandefrihet och församlingsfrihet.
Samvetet i Sverige är titeln på en ytterst angelägen antologi sammanställd av historiker som velat kartlägga begreppets närvaro och operativa effekter i svensk offentlighet alltifrån medeltiden. Projektet tillkom 2015 vid Historiska institutionen i Lund, där ett forskarseminarium började ägna sina gemensamma mödor åt ämnesområdena religionsfrihet, samvetsfrihet och tolerans. Denna bok ger moralfilosofiska, samhällsvetenskapliga, rättsvetenskapliga och teologiska ingångar till ämnet.
I synnerhet tre frågor har studerats: 1. Hur har samvetsfrihet åberopats som grund för anspråk på frihet gentemot kollektivets krav? 2. Hur har hänvisningar till samvetet fått legitimera och sekundera krav på sådan frihet? och 3. Vilken människosyn är den tysta eller uttalade inramning i vilken debatterna har förts?
Biörn Tjällén analyserar, mot bakgrund av de skolastiska teorierna om samvetet, Sveriges enda medeltida kättarprocess, den mot självtänkaren Botulf i Gottröra. Anna Nilsson Hammar behandlar begreppet ”samvetssaker” i den lutherska ortodoxin, sådant som i den världsliga domstolen var belagda med dödsstraff. Johannes Ljungberg har studerat hur det lutherska enhetssamhället på 1700-talet hanterade det faktum att reformerta kristna (invandrare av betydelse för samhällsekonomin) och pietister samlades till privat gudstjänst utom prästerlig kontroll, i en tid då ”samvetet respekterades, men samvetsfrihet ansågs riskabelt”. Joachim Östlund närläser en av de 25 000 (!) latinska dissertationer från svenska universitet som finns bevarade, en avhandling försvarad av sedermera legationssekreteraren Georg Wilhelm Sillén 1744 – en man som enligt sin gravsten ”ansåg lyckan för intet, ryktet för något, samvetet för allt” – om huruvida man kan sluta fördrag med hedningar och muselmaner, vilket besvarades med ett kraftfullt ja. Göran Gunner behandlar religiösa dissidenter på 1800-talet och deras kamp för religionsfrihet. Görel Granström skriver om värnpliktsvägrarna och debatten om samhällstjänst som ersättning för vapentjänst. Linde Lindkvist utgår från en föga uppmärksammad forskningsinsats av universitetskanslern, teologen och utredaren Carl-Gustaf Andrén (1922–2018) om de filosofiska och teologiska debatter som ledde fram till FN:s deklaration 1948 om de mänskliga rättigheterna. Spänningen mellan internationell och svensk rätt utreds av Kavot Zillén: vilket handlingsutrymme medges i svenskt juridiskt tänkande för vårdpersonal att hysa personliga samvetsövertygelser i vården? Linnea Jensdotter tar ett religionssociologiskt grepp på ett telefonväkteri om detta ämne i P1-programmet ”Människor och tro”. Slutligen ger Susanne Wigorts Yngvesson en teologisk översikt om förhållandet till samvetsbegreppet hos katolska, lutherska och reformerta teologer.
Enligt protokollet från vår enda kätteriprocess, i Uppland i början av 1300-talet, vägrade bonden Botulf bekänna Kristi reella närvaro i eukaristin – ”om det verkligen vore Kristi kropp skulle prästerna för länge sidan ha ätit upp den” (se Gustav Zamores artikel i Signum nr 7/2021). Biörn Tjällén lanserar här teorin att Botulf var påverkad av kyrkans officiella doktrin att en kristen är förpliktad att följa sitt samvete, även om och när detta är vilselett. Men Tjällén har inte uppmärksammat att denna officiella lära gäller uteslutande om vederbörande inte omedelbart kan ta reda på fakta i målet (så kallad ignorantia invincibilis). Detta medgivande rör således inte trosbekännelsen, allmän lag eller det som varje befattningshavare måste hålla reda på i tjänsten (se Thomas av Aquino, Summa theologiae, I–II, q. 76, a. 2 c). Om transsubstantiationsdogmen kunde Botulf ha frågat herr Anders, sin kyrkoherde, när som helst. De lärda redogörelserna i Tjälléns uppsats om samvetsteorier i skolastiken i all ära: det hade varit mer givande att ta del av de svenska källorna i frågan, uttalanden av magister Mathias och heliga Birgitta, vilka har undersökts i detalj av Bengt Strömberg (1943) och Alexander Andrée (2008), forskningsinsatser som här inte omnämns.
De mest givande bidragen i denna bok är två. Först Linde Lindqvists ”försenat svar till Carl-Gustaf Andrén” om mänskliga rättigheter och deras teoretiska grundvalar. Lindqvist drar slutsatsen att begrepp som mänskliga rättigheter har ”historiskt sett legitimerats på olika filosofiska, teologiska, rättsliga och politiska grunder, ofta med mer eller mindre explicita föreställningar om vems samvete och vilka samvetsgrundade uppfattningar som är skyddsvärda och inte”.
Därefter Linnea Jensdotters genomlysning av radioprogrammet ”Människor och tro” i P1 med hjälp av Simon Cottles teorier om medialiserade konflikter. Medierna söker självklart upp konflikterna. När det gäller public service-företag som Sveriges Radio är det är ett givet led i deras samhällsuppdrag. Men de flesta mediekonsumenter är sannolikt inte fullt medvetna om mediets egen förstärkning och styrning med hjälp av framing: den som först introducerar ett begrepp i debatten har därigenom gjort ett inkast som övriga måste förhålla sig till. Ordet ingår i ett kluster av i förväg relaterade ord. Den som kallar en abortsökande för ”patient” har därmed a priori signalerat ett ”vårdbehov”, och att den som av samvetsskäl inte kan utföra ett abortingrepp blir samtidigt ”vårdvägrare”. Därmed hamnar ”samvetsskäl” i en begreppskategori för sig, liktydig med ifrågasättande av samhällsmedborgarens självklara rätt till säker vård. Det är en välgärning att påvisa och belysa dessa språkfilosofiska förutsättningar för det offentliga samtalet och journalistikens problemformuleringsprivilegium.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet och präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 2/2022, s. 56–58.