av KARINE ÅKERMAN SARKISIAN
Vi befinner oss i ett storskaligt krig, anser experter på hybridkrigföring. I en tid med ett samtalsklimat redan präglat av historielös faktarelativisering utsätts vi i våra till synes trygga hem för envetna påverkansaktioner som är nog så förgörande. Tystnaden som då kan uppstå är bedövande. Desto viktigare blir det för fackmän att bjuda motstånd med välbelagda inlägg och obestridbar dokumentation.
En som har gjort just detta är Ann Grönhammar med en ovanligt vacker faktabok, Drömmen om Armenien. Armenier och svenskar under 1000 år. Genom sin decennielånga verksamhet vid Livrustkammaren, som har Sveriges kungliga historia som sitt område, har Ann Grönhammar kommit att handskas med en stor mängd föremål och dokument som berättar om Sveriges kontakter med andra kulturer. Några av de praktfulla föremålen på Livrustkammaren, framför allt en överdådigt utsmyckad sabel, har väckt författarens särskilda nyfikenhet för att nu efter år av research utmynna i detta storslagna verk, där läsaren ledsagas av en kunnig guide i vad som utspelat sig kring och bakom knapphändiga tidningsnotiser, brev och omnämnanden i reseskildringar. Kopplingen till kungahuset och dess förehavanden har därmed en given plats i den historia som berättas i boken.
Ann Grönhammar debuterar med denna bok där små ting förtäljer storslagna händelseförlopp, en bok som är den första att bringa samman föremål från Livrustkammaren, Riksarkivet, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, Etnografiska museet och olika arkivsamlingar. Bokens kulturhistoriska exposé väcker beundran med mängder av fantasieggande objekt och dokument, där somligt finns i privat ägo och presenteras för allmänheten för allra första gången. En upphöjd känsla av att bevittna en urpremiär infinner sig.
Som ett inlägg i historieskrivningen låter sig inte Ann Grönhammars bok hänföras till någon entydig genre. Massivt belagd med fakta och dokumenterad med originalkällor, rikt illustrerad med bildmaterial, unika arkivfoton, kartor, planscher och illustrationer förtjänar den en given plats bland uppslagsverk. Men Drömmen om Armenien är mer än en referensbok för den faktatörstande läsaren. Den bjuder också på en välskriven och fängslande skildring av livsöden i kulisserna bakom stormakternas dragkamp om landområden och deras kraftmätning om att få tillgång till lukrativa handelsvägar och naturresurser i och kring sönderfallande imperier. Inte minst den omfattande källförteckningen och alla fotnoter inbjuder till fascinerande inblickar i fakta och sidospår, vilka var och en förtjänar ett eget kapitel, eller rentav en egen bok.
Det som särskiljer denna volym är det som brukar utelämnas i traditionella dokumentära framställningar, då boken spanar efter alla tänkbara kontakter mellan svenskar och armenier, belagda såväl som presumtiva. Och detta genom ett hissnande tidsspann över ett helt årtusende ”från vikingarnas och de bagratidiska kungarnas tid till sommarolympiaden i Stockholm 1912”. Flera förbindelser är hypotetiskt framlagda i inledningskapitlet. Till de tänkbara hör exempelvis eventuella kontaktytor mellan den armeniska korsstenskulturen (khachkar) och vikingarnas runstenstradition, som kunde ha uppstått under de många färderna till Särkland och Miklagård. Om en annan kulturhistorisk parallell som behöver utredas skrev Anders Hultgård i boken Längtan till Ararat (red. Göran Gunner och Erik Lindberg 1985, 88), där han uppmärksammade en slående likhet mellan våra nordiska hällristningar och klippristningar i landområden som bebotts av armenier. Dessa rafflande scenarion av förmodade kulturmöten väntar på ett noggrant utforskande efter evidens. Troliga band som även antas vara återspeglade i språket behöver grundliga undersökningar såväl av arkeologer och historiker som av språkvetare, något som i dag saknar förutsättningar då Sverige inte har förmått att hålla den erforderliga språkliga kompetensen avseende armeniskan vid liv. Dessvärre gäller detta antagligen hela Norden.
Drömmen om Armenien är ett första försök att kartlägga möten mellan svenskar och armenier. Boken lockar med initierade inblickar i flera historiska discipliner, såsom religionshistoria, arkeologi, arkitektur, filologi, handelshistoria, etnologi och geologi. Bakom bokens 319 sidor av sammanpressad faktakunskap ligger otaliga timmar av gedigen arkivforskning med reseskildringar, dagboksanteckningar, artiklar och avhandlingar av svenska (och inte bara svenska) beskicknings- och vetenskapsmän som källmaterial. Författaren har även gjort egna forskningsresor i österled i några av sina hjältars fotspår till geografiska områden där kartor än i dag är en färskvara, där ortnamn byter skepnad varje gång gränserna dras om efter historiens nycker och där erövrarnas tungomål har växlat.
Med blick för detaljer och med van hand vänder Ann Grönhammar blad för blad i vår gemensamma historia. Med samma varsamhet handskas författaren med praktfulla dyrgripar och klenoder, köpmannabrev och dagboksanteckningar, planscher och andra kulturlämningar från förr. Känslan av osviklig respekt och värdighet dröjer sig kvar efter läsningen, något som står i bjärt kontrast till somlig, tyvärr även samtida, historieskildring och analys. Författaren håller alla hon porträtterar i sitt rika persongalleri i ögonhöjd oavsett samhällsställning, rang eller härkomst och gör det med reserverad distans till den exotisering som härskade under orientvurmens tidevarv.
Läsaren finner sig förflyttad till en storstilad vernissage i en av de eleganta salongerna som få förunnas tillträde till. Vi ledsagas bland montrar med mängder av antikviteter. Silverbroderade sadlar och mattor, brynjor och harnesk, ceremoniella bulawor och pilkoger, huvudställningar och ägretter, seraljer och ordnar, kläden, tält och absider är bara några tidstrogna rekvisita till de rikt besmyckade kulisserna läsaren inbjuds att vandra igenom. Allt är omsorgsfullt förklarat. Ingen detalj anses obetydlig.
Bokens berättelser, ordnade i tolv kapitel efter teman och kronologi, är inramade av de vid varje tidpunkt rådande förhållandena och kan därmed läsas som fristående avsnitt utan att några väsentligheter går förlorade, även detta av omsorg om läsaren. Denna svåra balanskonst lyckas författaren väl med utan att belasta texten med överflödiga upprepningar.
I bokens praktfullt inredda salong (om vi får hålla oss till denna metafor) möter oss en kavalkad av personligheter och människoöden, som om vi bjudits till en särskilt celeber tillställning, där nya bekantskaper stiftas och kända profiler ses skymta på avstånd, medan vi får lära känna ytterligare en handfull gäster lite närmare. Det är också mest i paradvåningarna vi får träffa berättelsens få kvinnliga gestalter, vanligen som värdinnor för mottagningar inom överklassen eller i diplomatkretsar. Desto fler är männen som presenteras för oss, begripligt nog, då det främst är kultiverade män som har ”efterlämnat spår i arkiven”, något författaren är alltför väl medveten om. En av dessa är Ludvig Fabritius, en berest holländare tillika kung Karl XI:s envoyé, som vi träffar i sällskap med fyra armeniska handelsmän i livlig diskussion om pålitliga färdvägar för införsel av silke till Sverige. Två män ansluter sig till sällskapet, en av dem är Engelbert Kaempfer, världsberömd för sina reseskildringar.
Inte långt från dem är några lärda män inbegripna i en akademisk diskussion om språkens släktskap och särskilt om svenskarnas ursprung, vilket torde gå att finna i närheten av Ararat i enlighet med Olof Rudbecks idéer, så populära under stormaktstiden. Några erövringskrig, maktövertaganden och landdelningsavtal senare engageras återigen språkkompetenta män i överläggningar om nya handelsvägar, men denna gång rör det lärda samtalet mest handskrifter och översättningsprojekt hos munk-filologerna i det armeniska klostret San Lazzaro i Venedig. I industrialismens era är det nya yrkesgrupper som beger sig till Kaukasus; nu är det naturvetare som geologer, ingenjörer och inte minst bröderna Nobel som lockas av regionens naturtillgångar. Kanske talar mineralogen Hjalmar Sjögren med upptäcktsresanden Sven Hedin om sina möten med armenier.
Det är påfallande sällan Armenien eller den armeniska kulturen är föremålet för nyfikna utblickar från svenskt håll. Armenierna vi får träffa finns där i skuggan, som vägvisare och förhandlare. De verkar för gynnsammare förutsättningar för sina uppdragsgivare och som uppskattade medlare skapar de kontaktytor i svenskarnas orientriktade projekt. Men vi får också se personligheter av historiska dimensioner, som Moses Khorenatsi, Bagratuni, Mekhitar från Sebaste, Nerses Shnorhali och den namnkunnige konstnären Ivan Ajvazovskij flanera förbi.
Ytterligare några får vi stifta närmare bekantskap med genom berättelser som vävs samman till biografiska skildringar av några särpräglade personligheter vilka lämnat avtryck i svenska krönikor. Alltför ofta är det fråga om spillror av familjer på flykt från blodiga förföljelser i sina hemorter som Konstantinopel, Sebaste, Julfa och andra ställen. I sitt nyfunna hemland har de bidragit till samhällsutvecklingen som diplomater och stadsplanerare; de har byggt upp internationella nätverk och infrastruktur, främjat handeln och utbildningsväsendet. Så som den trofaste tjänaren i rikets och den svenska kungamaktens tjänst, det kungliga sändebudet Zakarias Gamotski (1620–1679), som fram till sina sista dagar hann tjänstgöra för flera svenska monarker: från drottning Kristina till Karl XI. Gamotski lyckades med framgång förhandla fram politiska allianser och i förbifarten (som en parentes) rädda sin hemstad Lvov från ett stundande kosackanfall.
Vi får träffa en annan diplomat i svensk kunglig tjänst, Ignatius Mouradgea (1740–1807), som adlades av Gustav III och då fick namnet d’Ohsson. För framstående insatser på sitt ämbete som beskickningschef i Konstantinopel och som skicklig fredsförhandlare och medlare i handelsfrågor förlänades han den nyinstiftade Vasaorden. På kungens uppdrag och under hans överinseende författade d’Ohsson praktverket Tableau générale de l’Empire Othoman, sedermera översatt till flera språk. I dottern Claire Lucies societetssalong i Palinska huset vid Gustav Adolfs torg har det utan tvekan berättats åtskilligt om anfadern Ignatius och sonen Konstantin, även han diplomat, friherre och författare till antropologiska skrifter.
Men nu gör den förbindlige och excentriske Ohan Demirgian (1837–1877), kung Karl XV:s gunstling, entré. Denne enfant terrible chockerar societeten med sina osannolika eskapader, något som är behäftat med stora risker den dagen beskyddaren inte längre finns. Hans osannolika ställning som kunglig protegé fick bevisligen ett tragiskt slut strax efter kungens död 1872. Än i dag bär Överjärva gård, den beryktade Demirgians hem, spår efter orientalisk arkitektkonst. Till sist, innan vi får möta armeniska atleter under Olympiska spelen i Stockholm, presenteras lexikografen och filologen Norair de Byzance (1844–1915) för oss.
Några starka kvinnliga personligheter träder fram först från slutet av 1800-talet, då vi får träffa Selma Jacobsson, som drev en egen fotoateljé med kungligheter till kunder. Selma Jacobsson är den kvinna som gifte sig med Norair de Byzance och för vilken han lämnade allt bakom sig och bosatte sig i Sverige. En annan är författaren Sophie Elkan, som tillsammans med Selma Lagerlöf företog en lång researchresa till Egypten och Jerusalem för sina noveller. Dem vi inte träffar i finrummen är Elin Sundvall, Maria Anholm och Alma Johansson, vilka tog hand om armenier på flykt undan folkmord och förföljelser. Dessa kvinnor, men också andra, manliga missionärer, har en särskild plats i historieskrivningen och i armeniernas hjärtan. De tog hand om barn som blivit föräldralösa i de besinningslösa utrotningskrigen och slog förgäves larm till västvärlden om de upprepade massakrerna.
Ja, det är många som passerar revy i detta livfulla och färgstarka persongalleri. Var och en som läser boken kommer att plocka upp sina guldkorn i denna så systematiskt, sakligt och fackmannamässigt framställda samling.
Men boken kan också läsas som en mindre angenäm resa genom tiden med snabba scenbyten i en värld med instrumentell syn på sin omgivning, där ingångna allianser bryts lätt och där rivaliserande härskare i sin erövringsiver och sina omättliga imperieambitioner ödelägger inte bara familjers tillvaro, utan krossar livsvillkoren för hela folkslag. Den kan läsas som mänsklighetens föga smickrande sidor av nationalism, slavhandel och förtryck, om vårt bestående kollektiva misslyckande i att förskona folkgrupper från förföljelser och existentiellt hot. Boken handlar dock inte primärt om detta, även om det är oundvikligt att temat vidrörs.
Avslutningsvis vill jag uppmärksamma språket i Ann Grönhammars bok, som bjuder på en läsupplevelse. Den lexikala paletten är rik på nyanser och kännetecknas av både saklig stringens och målerisk elegans. Det språkliga uttrycket är slipat till perfektion så när som på ett antal tryckfel, däribland det som anakronistiskt omvandlar den bysantinske kejsaren av armenisk härkomst Romanos II (reg. 945–963) till Romanov, den ryska tsardynastin som framträdde på den historiska scenen först 1613.
Ann Grönhammar har utfört en kulturhistorisk studie som fyller ett tomrum och som en sådan är boken en kulturgärning. Den är en professionell och noggrann dokumentation av möten mellan svenskar och armenier fram till början av 1900-talet. Drömmen om Armenien är ett verk som inte kunde ha kommit vid en lämpligare tidpunkt, i en tid då drömmen om Armenien alltjämt är smärtsamt aktuell.
Ann Grönhammar: Drömmen om Armenien. Armenier och svenskar under 1000 år. Medströms Bokförlag 2021, 319 s.
Karine Åkerman Sarkisian är fil. dr, universitetslektor i ryska vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2022, s. 52–56. För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.