av OTMAR OEHRING
USA:s invasion av Irak år 2003 och krossandet av ropen på människovärde i Syrien från 2010 utlöste en flyktingström av dramatiska mått. I Irak var det framför allt medlemmar av icke-muslimska minoriteter – kristna, yezidier, mandéer/sabéer – som efter 2005/2006 drevs på flykt, framför allt av hoten från radikala islamistiska grupper som al-Qaida. Senare, från och med sommaren 2014, var det den så kallade Islamiska staten, som till följd av sitt folkmordsartade erövringståg provocerade fram en ny våldsam flyktingström av yezidier från deras ursprungliga bosättningsområden i Sinjar-bergen i nordvästra Irak och av kristna från Nineveslätten och från staden Mosul i norra Irak.
Det är knappast lönt att ägna lång tid åt det verkliga antalet fördrivna kristna: siffror medför alltid att man kommer med ett budskap, till exempel om en viss grupps storlek och betydelse. De bör användas med försiktighet. Likväl är det styrkt att det i dag fortfarande bor omkring 200 000 kristna i Irak. De utgör cirka 13,5 procent av de 1,5 miljoner kristna som ska ha bott där 2003.
Det är också styrkt att det i dag fortfarande bor omkring 330 000 kristna i Syrien, det vill säga – oberoende av om det fanns omkring 1 miljon eller 1,5 miljoner kristna där år 2010 – 34 eller bara 22,5 procent av de kristna som bör ha bott där 2010. En titt på de kristna befolkningsgrupperna i Irak och Syrien visar att det under de senaste fyra, fem åren knappast har förekommit några nämnvärda förluster på grund av utvandring.
EU:s illvilliga avvärjande åtgärder
Beror detta på en positiv utveckling på plats och att uttåget sålunda har kunnat stoppas? Nej, de som vill fly har helt enkelt inte längre någon möjlighet att lämna Irak eller Syrien eller att ge sig iväg till väst, exempelvis till Tyskland. Orsaken till detta är överenskommelsen mellan EU och Turkiet den 18 mars 2016, som slöts med särskilt Tyskland som drivande kraft. Redan innan fördraget slöts stängde Turkiet hermetiskt sina gränser mot Irak och Syrien. Och den alternativa, utdragna, dyra och även farliga utvägen via Libanon, som framför allt kristna från Irak och Syrien använt, är för närvarande inte längre något alternativ. Och detta inte först efter den förödande explosionen i Beiruts hamn den 4 augusti 2020, som i synnerhet också drabbade stadens kristna stadsdelar.
Till detta kommer även att USA under Trumps presidentskap knappast alls tog emot medlemmar av religiösa minoriteter, exempelvis kristna, från Mellanöstern. Ändå lyckades inte så få av de kristna flyktingarna, som redan bodde i de första mottagarländerna – Turkiet, Jordanien och Libanon – av vilka några delvis hade hållit ut i tio år eller mer, få uppehållstillstånd i andra västländer, i Australien och Kanada, och under senare tid även i Nya Zeeland.
Under senare tid har nyhetsrapporteringen om läget för de kristna i Mellanöstern, i synnerhet i Irak och Syrien, men också i Turkiet, kommit i skymundan. Det allmänna intresset har koncentrerats till Afghanistan och sedan till flyktingdramat vid gränsen mellan Belarus och Polen. Felbedömningar skulle i båda fallen ha kunnat undvikas om politiken i rätt tid hade baserats på den förutsägbara utvecklingen och på rimliga slutsatser. Att detta uppenbarligen inte skedde hade säkert med det tyska förbundsdagsvalet och rädslan för en ny flyktingkris i valrörelsen att göra.
De fruktade flyktingströmmarna från Afghanistan var (och är) redan sedan lång tid tillbaka på väg till väst. Flyktingar från Mellanöstern, i synnerhet från Irak och Syrien skulle när som helst kunna ge sig i väg. De illvilliga avvärjningsåtgärderna från EU och dess medlemsstater, även den senaste överenskommelsen med Turkiet, kommer för lång tid framöver endast att fördröja flyktingarnas framryckning, inte förhindra den. Det skulle endast ett grundläggande paradigmskifte av EU:s och dess medlemsländers utrikespolitik gentemot aktörerna i regionen kunna åstadkomma.
Försiktighetspolitiken måste upphöra, i synnerhet med tanke på Turkiet, och utrikespolitiken måste få en ny inriktning, om man vill förverkliga sina anspråk på att bekämpa flyktingströmmarnas orsaker. Det hittillsvarande agerandet är orsakat av rädslan för att Turkiet skulle kunna bryta den så kallade flyktingöverenskommelsen eller helt enkelt säga upp den. Det har bland annat också lett till att Turkiets makthungriga och imperialistiska beteende i regionen hittills inte har fördömts med den tydlighet som utlovats, vare sig i Bryssel eller Berlin.
För de kristna i Turkiet, men också för den kristna befolkningen i Armenien, i Irak och i Syrien, har Turkiets beteende lett till en total osäkerhet när det gäller framtidsutsikterna. Å andra sidan är Iran ett oroselement i såväl Syrien som Irak. Däremot upprätthåller Iran goda relationer med det kristna Armenien, vilket också har att göra med att Azerbajdzjan stöds av Israel. Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach kan man inte enbart beskriva som en interreligiös konflikt. Saken är mer komplicerad än så. Det handlar om följder av territoriella beslut under Sovjetunionens första tid och om armenisk, azerbajdzjansk och turkisk nationalism.
Även om konflikten under senare tid åter har flammat upp, så finns det hopp. I Turkiet talas det ständigt om ett närmande till Armenien, trots den större, pyrande konflikten i regionen. Skulle det komma till ett närmande, skulle det kunna leda till en avspänning i det varaktigt prekära läget för den armeniska minoriteten i Turkiet (cirka 65 000 personer).
De uppemot 100 000 armeniska arbetsmigranterna som illegalt vistas i Turkiet, och som de armeniska församlingarna i Turkiet under de nuvarande förhållandena inte kan eller vill bry sig om, skulle då inte längre behöva leva i ständig skräck för att bli utvisade. Och Turkiet skulle kunna öppna sig för ännu en, om än liten, marknad. Men viktigare för Turkiet och dess skyddsling Azerbajdzjan skulle framför allt vara inrättandet av en korridor från den azerbajdzjanska exklaven Nachitjevan – som hitintills endast har gått att nå via Iran – över armeniskt landområde till Azerbajdzjan.
Inte heller i Irak och i Syrien är kristna och andra icke-muslimska minoritetsgrupper den primära måltavlan för den statliga, turkiska aggressionen. I nordöstra Syrien är måltavlan kurderna, i synnerhet anhängarna av det kurdiska, separatistiska PKK från Turkiet. (De är militärt organiserade i PYD och aktiva tillsammans med den av USA understödda YPG och dominerar den autonoma förvaltningen av norra och östra Syrien.)
En enorm folkomflyttning
Turkiet är dock inte berett att acceptera en ”kurdisk stat” vid sin gräns mot Syrien. Med militäroperationerna Skyddssköld Eufrat (2016 till 2017) och Olivkvist (januari till mars 2018) försökte Turkiet ta kontroll över de områden i nordvästra Syrien som till största delen beboddes av kurder. Det gäller för området kring staden Afrin sedan 2017. Följden blev en enorm folkomflyttning. Kristna och konvertiter hade för länge sedan lämnat området. Med åberopande av en bilateral överenskommelse från 1990-talet tar sig Turkiet rätten att förfölja PKK och dess sociala omgivning – det vill säga även dess syriska avläggare PYD – över gränsen för att på så sätt avvärja angrepp från dessa grupper.
Något sådant angrepp hade visserligen inte skett, men det förändrade inte Turkiets anspråk, vilket fick till följd att Turkiet i oktober inledde en omfattande militär offensiv (Operation fredskälla) i norra Syrien och ockuperade en landremsa 40 kilometer in på syriskt territorium från den turkiska gränsen, mellan orterna Tall Abyad (Gire Spi) och Ra’s al-’Ayn (Serekaniye). Det var tack vare ryska och amerikanska påtryckningar som Turkiet inte fortsatte sitt erövringsfälttåg. Turkiet erbjöds övervakning av rysk-turkiska militärpatruller i väster av det nämnda området och i öster av amerikansk-turkiska.
Turkiet skulle tidigare ha placerat en del av de till största delen arabisktalande syrierna, som lever som flyktingar i Turkiet, i de erövrade områdena i norra Syrien. Detta skulle än en gång vara förenat med en folkomflyttning som – helt enlighet med Turkiets avsikter – framför allt skulle drabba kurder. De kristna har i kölvattnet av Islamiska statens erövringsfälttåg under hösten 2019 redan flytt från det av Turkiet ockuperade området. I det östra angränsande området i norra Syrien med städerna al-Hasakah och al-Qamishli bor det dock fortfarande kristna. Ty endast här har Turkiet än så länge inte kunnat få fotfäste.
Detta är framför allt USA-stödda YPG:s förtjänst. Turkiet har visserligen inte på något sätt upphört med sina militära aktiviteter i området. Till dessa hör exempelvis regelbunden artilleribeskjutning av området kring Tall Tamr vid Haburflodens norra fåra, i vars närhet det fram till IS:s erövringsfälttåg i februari 2015 fanns 35 byar med assyriska kristna. Dessutom tillkommer de regelbundna avbrotten i den ändå prekära vattenförsörjningen, och den medvetna nedbränningen av åkermarken i nordöstra Syrien med hjälp av artilleribeskjutning.
Under senare tid har Turkiet också regelbundet beskjutit mål i nordöstra Syrien med hjälp av drönare och då även räknat med civila offer. Dessutom betonar Turkiet ständigt sina anspråk på det omstridda området och tillkännager att ett angrepp är nära förestående. Att det hittills inte har skett är otvivelaktigt tack vare Turkiets komplicerade förhållande till Ryssland och till USA, som fortfarande tvingar Turkiet till återhållsamhet.
I Irak har PKK ett reträttområde i den autonoma regionen Kurdistans (ARK) gränsområde mot Turkiet, som utgör ett viktigt bosättningsområde för kurderna i Irak, men även Sinjar-bergen – som fram till 2014 var bosättningsområde för yezidierna. Turkiet dominerar ARK:s ekonomi och vårdar nominellt goda relationer till den kurdiska nationalregeringen, men man tar sig rätten att efter eget gottfinnande när som helst ingripa militärt mot PKK. Turkiet ser också sitt ingripande utifrån narrativet om att återta förlorade områden: delar av regionen (Mosul, Kirkuk) ska enligt Turkiet lagstridigt ha tagits ifrån dem genom fredsfördraget efter första världskriget.
Turkiet utövar tryck på icke-muslimska minoriteter
Den tyska förbundsdagens forskningstjänst har återkommande fastslagit att Turkiets militära förehavanden i Irak står i strid med folkrätten. Expertutlåtandet tog dock den stora koalitionen ingen notis om – det hade begärts av parlamentsledamoten Sevim Dagdelen från Die Linke.
Sålunda bombar Turkiet inom ramen för sina militäroperationer PKK:s påstådda ställningar utmed den turkisk-irakiska gränsen och även i Sinjar-området, som ligger mer än 100 kilometer från gränsen. Man har utvidgat närvaron av marktrupper, upprättat ett stort antal militärposteringar och börjat använda beväpnade drönare i sina insatser. Vid upprepade tillfällen under de senaste månaderna har även kristna byar hamnat i skottgluggen – några offer har det hittills lyckligtvis inte blivit här, men invånarna har brådstörtat lämnat sina byar.
Men det är inte bara Turkiets maktanspråk som leder till osäkerhet för hela befolkningen i norra Irak, framför allt för de kristna och yezidierna, utan även det fortfarande inte slutgiltigt utredda förhållandet mellan den autonoma regionen Kurdistans (ARK) regering och den irakiska centralregeringen. Det påverkar säkerheten för de kristna på Nineveslätten, som ligger utanför ARK. Dessa skyddades länge av den kurdiska Peshmerga-milisen, men egentligen är deras skydd en uppgift för den irakiska centralregeringen, som överlåter denna uppgift åt shiitiska folkmobiliseringsenheter, som de kristna saknar förtroende för. De kristna milisgrupperna är små, och bortom sin propagandistiska självöverskattning är de inte i stånd att garantera de kristna skydd.
Allt överskuggas av den fortsatta allmänna osäkerheten i Irak, som har att göra med Iraks komplicerade förhållande till Iran och till USA. Irans växande inflytande visade sig efter det senaste parlamentsvalresultatet, då shiitiska Iranmotståndare vann valet. Ett mord på premiärministern, som antas ha orkestrerats av Iran, visar dock att Iran inte är berett att ge med sig. Mot denna bakgrund är USA:s beslut att i närtid i praktiken avsluta sin militära närvaro i Irak inga goda nyheter.
Något som är av central betydelse för de kristna i Armenien, Irak och Syrien, men också i Turkiet, är det så kallade kollektiva minnet av folkmordet (genociden) av armenier (Aghet = katastrofen) och på syriska kristna (Sayfo = svärdet). Varje armenisk, assyrisk, syrisk-ortodox, syrisk-katolsk eller kaldéisk kristen i regionen har förfäder som miste livet i detta folkmord. Det kollektiva minnet är den efterföljande förklaringen som förs vidare från generation till generation. Det blir på nytt närvarande varje gång som det från den turkiska sidan kommer till verbala eller faktiska övergrepp på dessa grupper, som om ett folkmord är på väg att inledas.
I själva Turkiet har det under senare tid funnits ett tryck på de icke-muslimska minoriteterna att offentligt solidarisera sig med och godkänna de militära insatserna i Syrien och i Irak men även Turkiets stöd till Azerbajdzjan i konflikten med Armenien. Den armeniska minoriteten har dessutom blivit skrämd av turkisk-nationalistiska demonstrationer utanför armeniska kyrkliga och civila inrättningar. Motsvarande tryck har alla kristna fått uppleva. Det gäller också striden med Grekland, Cypern och EU om den från turkiskt perspektiv omstridda fastlandssockeln och turkiska forskningsbåtars provborrningar i grekiska och cypriotiska vatten i norra Medelhavet.
Vad har påvens resa de facto åstadkommit?
Turkiet har till och med börjat tala om en omförhandling av Lausanne-fördraget från 1923, som utgör själva grunden för dagens Turkiet. De regeringsstödda nationalistiska utfallen i Turkiet, som framför allt förklaras av de sjunkande opinionssiffrorna för regeringspartiet AKP och president Recep Tayyip Erdogan, går så långt att byggnader som bebos av kristna, exempelvis i Istanbul, under förra året återigen markerades som sådana.
Den bild som så här långt har tecknats kan med tanke på framtidsutsikterna för de kristna i Mellanöstern tyckas dyster. Men det finns alltid även ljuspunkter för de kristna på plats. En sådan ljusglimt var påvens besök i Irak i början av mars 2021. Det var många som inte trodde att han faktiskt skulle flyga till Irak. Läget i landet var (och är) så svårbedömt. Just därför måste man uppfatta påvens resa som ett tecken på uppmuntran för de kristna i Irak att trots alla svårigheter stanna kvar i landet. Och det var också just på grund av denna innebörd som den kaldeiske patriarken, kardinal Raphael Sako, hade drivit idén om påvens resa.
Vad har resan åstadkommit? Säkert var den för den irakiska statsledningen och för det inflytelserika shiitiska religiösa ledarskapet, men också för de kristna på platsen, ett tydligt tecken på att påven personligen, men också kyrkan i Rom, inte har glömt bort Irak och dess kristna. Om påvens resa utöver detta också öppnade nya perspektiv för de kristna i Irak lär visa sig.
Medan påven med sin resa utan tvivel verkligen ville ge ett trovärdigt uppmuntrande tecken för de kristna i regionen, går det enligt många andra uttalanden från kyrkliga och politiska kretsar i framför allt väst inte entydigt att se att det har uppfattats så. Där handlar det om att man vill bevara en kristen närvaro i regionen.
Som en uttalad önskan är det absolut legitimt. Men tar man hänsyn till det anspråk på respekt för sitt människovärde som människorna i regionen har, får den västliga önskan om en bevarad kristen närvaro i regionen en avslagen bismak. I synnerhet om man betänker att de kristna i regionen rör sig i ett ständigt spänningsfält mellan de politiska realiteterna och sitt kollektiva minne.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 1/2022 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de.
Otmar Oehring är tidigare samordnare för internationell religionsdialog inom Konrad Adenauer-stiftelsens avdelning för analys och rådgivning.
Ur Signum nr 2/2022, s. 47–51.