av GÖSTA HALLONSTEN
Kyrkan som frälsningens universella sakrament, enligt Andra Vatikankonciliet, är en grandios men anspråksfull vision. Den bygger på en biblisk tanke. Guds handlande med Israel och kyrkan är inget privilegium för Gudsfolket utan har ett vidare syfte. Det partikulära, utkorelsen, syftar till det universella, skapelsens frälsning och fulländning. Men hur kan man upprätthålla ett sådant, visserligen inklusivt, men ändå allomfattande anspråk i vår pluralistiska värld?
Den exklusiva enheten
Före Andra Vatikankonciliet följde den katolska kyrkan en traditionellt exklusivistisk hållning. Eftersom den fulla sanningen har uppenbarats i Jesus Kristus, som före himmelsfärden gett sina lärjungar missionsbefallningen (Matt 28:19), är det kyrkans plikt att förkunna evangeliet om omvändelse och syndernas förlåtelse. Vägen till frälsning går genom tron och dopet. Det har gällt att nå så många människor som möjligt med det glada budskapet före tidens slut. De som levt före Kristus, ”de rättfärdiga ända från Abel” som kyrkofäderna ofta framhöll (jfr Hebr 11), har genom Guds försyn kunnat ta emot frälsningen. Men i det nya förbundets tid gäller personlig omvändelse från ett ogudaktigt liv till att tro på Kristus. Då ges tillträde till hans eviga rike. Med den yttersta domen för ögonen har detta varit en stark drivkraft för många missionärer.
Omvändelsen till Kristus innebär vidare inlemmande i den kyrka han grundat, som bekänns vara ”en, helig, katolsk och apostolisk”. Sedan äldsta tid har kyrkan värjt sig mot splittring, schismer och heresier. Kyrkohistoriens många kontroverser och splittringar visar hur viktig den kristologiskt grundande enhetstanken är för kristen självförståelse. Den har lett till snäva gränsdragningar och hårda domar, i akt och mening att värna sanningen. Men historien visar också att den apostoliska traditionen är en levande företeelse. Den ”trosskatt” (depositum fidei) som kyrkan för vidare är till sin innebörd större och djupare än vad enskilda människor eller epoker utan vidare kan tillägna sig. Varje tid blir dessutom lätt fångad i sina aktuella problem. Det kan begränsa horisonten. Att den katolska kyrkan räknar med en viss ”utveckling” i trons och lärans formulering är känt. Men detta är inte en enkel ”anpassning” till samtiden. Dogmutvecklingen kan bara ske genom (åter)upptäckt av glömda eller dolda resurser i traditionen.
Den inomkristna splittringen har uppstått genom olika kontroverser och schismer i historien. Schismen mellan öst- och västkyrkan har aldrig varit fullständig. Medvetandet om den grundläggande gemenskapen i tro och sakrament har hela tiden funnits. Påven Pius IX inbjöd de ortodoxa biskoparna att delta i Första Vatikankonciliet (1869–1870), vilket med tanke på oenigheten om påvens primat och ofelbarhet var orealistiskt. Den kyrkosplittring som uppstod genom reformationen, med efterföljande protestantiska förgreningar, gick djupare, ner i kyrkans sakramentala grund. Ekumenik i nutida mening uppkom under 1900-talets början. Man ville ”återförena” kyrkorna och de kristna. Den katolska kyrkan avvisade fram till Andra Vatikankonciliet ekumeniken och hävdade att enheten redan finns i den katolska kyrkan, trosbekännelsens kyrka, ledd av Petrus efterträdare. ”Återvända till Rom” var alternativet till den ekumeniska rörelsens ”återförening av kyrkans olika grenar” (den så kallade branch-teorin).
”En drivkraft till kristen enhet”
Med Andra Vatikankonciliet öppnar den katolska kyrkan för ekumeniken. Men kyrkosynen förblir i grunden densamma, och omprövningen kan stödja sig på resurser i traditionen. Sedan Augustinus dagar har kyrkan tydligt lärt att giltiga sakrament kan finnas utanför kyrkans synliga gränser. Detta har hela tiden gällt i förhållande till de ortodoxa kyrkorna. Men dop i den treeniges namn och med rent vatten är också alltid giltigt. Trots den ömsesidiga polemiken har självfallet katoliker och protestanter betraktat varandra som kristna. Med Andra Vatikankonciliet drar den katolska kyrkan andra slutsatser av sin kyrkosyn. Tendensen att identifiera trosbekännelsens kyrka med den romersk-katolska kyrkan upphör. Men osynligt och synligt hålls fortsatt ihop. Kristi kyrka ”som har formats och organiserats i världen som ett samfund subsisterar (förverkligas) i den katolska kyrkan, som styrs av Petrus efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom” (Konstitutionen om Kyrkan, Lumen gentium [LG] 8). Trosbekännelsens kyrka är inte en osynlig, andlig storhet bakom de många olika kristna kyrkorna. Kristi kyrka finns som en konkret och synlig storhet, men konkretionen är inte exklusiv. Därför tillägger konciliet: ”Många drag av helighet och sanning kan visserligen finnas utanför hennes synliga struktur, men dessa gåvor tillhör Kristi kyrka och är en drivkraft till katolsk enhet” (LG 8). Detta synsätt återkommer i LG 15: ”Av flera skäl vet kyrkan sig förbunden med dem som är döpta och hedrade med det kristna namnet men som inte bekänner hela tron eller bevarar gemenskapens enhet med Petrus efterträdare.” Här och i konciliets vägledande dekret om ekumeniken specificeras sedan de ”drag av helighet och sanning” som finns i andra kyrkor och kristna gemenskaper. Dessa gåvor ”är en drivkraft till katolsk enhet”, en dynamisk tanke som bildar underlag för den katolska kyrkans dialog och samarbete med andra kyrkor.
Dopet och frälsningen
Dopet utgör den gemensamma grunden för strävan efter kristen enhet. Det är också enstämmig kristen tradition att dopet är ”nödvändigt för saligheten”. Utan tro och dop ingen frälsning! Men denna grundprincip är inte utan modifikationer. Från första tid har martyriet gällt som likvärdigt med dopet. En odöpt som lider martyrdöden genomgår ”blodsdopet”. Och för den som dör innan hon hunnit motta dopet räknas själva önskan att bli döpt som dop (votum baptismi). Dessutom har teologin alltid räknat med att Gud själv inte är bunden av sakramentens nödvändighet i den frälsningsordning som gäller för oss.
På liknande sätt utesluter inte läran om dopets nödvändighet tanken på att den som utan att ha hört evangeliet om Kristus följer sitt samvete och strävar efter det goda, också kan bli frälst. Konciliet säger därför: ”De som inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka men är utan skuld till detta, kan uppnå den eviga räddningen om de söker Gud med uppriktigt hjärta och under nådens inverkan försöker handla efter Guds vilja som de känner genom samvetets röst” (LG 16, jfr KKK, 847–848).
Det kända uttalandet extra ecclesiam, nulla salus, ”utanför kyrkan ingen frälsning”, formulerades av kyrkofadern Cyprianus (d. 258) och gällde inte hednamissionen utan en dåtida inomkyrklig schism. Även om uttalandet i sig är riktigt har det ofta tolkats alltför snävt. I ett brev 1949 till ärkebiskopen av Boston avvisade Sanctum Officium (nuvarande Troskongregationen) den snäva tolkningen. Pius XII hade i encyklikan Mystici corporis 1947 talat om de människor som blir frälsta utanför kyrkans synliga gemenskap. De är genom ”en omedveten längtan” riktade mot Kristi mystiska kropp. När en ”oövervinnelig okunnighet” om dopets och kyrkans nödvändighet föreligger, säger brevet, räcker det med en implicit önskan om att tillhöra kyrkan och denna önskan finns alltid när en människa strävar efter att forma sin vilja efter Guds.
”De som ännu inte tagit emot evangeliet”
Andra Vatikankonciliet tar ett steg vidare och talar inte längre om en implicit önskan att tillhöra kyrkan. Dess centrala roll i frälsningen är dock kvar. I Lumen gentium kapitel 2, om kyrkan som Guds folk, nämns i tur och ordning de katolska kristna (14), de andra kristna (15) och de icke-kristna (16). Om de sistnämnda sägs att ”de som ännu inte har tagit emot evangeliet är av olika skäl förbundna med Guds folk”. Förbundenheten gäller först och främst ”det folk som fick ta emot förbunden och löftena och ur vilket Kristus kom som människa”. Här avvisas åter ”ersättningsteologin”: ”Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse.” Men ”frälsningsplanen omfattar också dem som erkänner Skaparen, framför allt muslimerna”. Abrahams tro och tron på den barmhärtige Guden som skall döma människorna framhålls som gemensam. Sedan framhålls Guds närhet till dem ”som i skuggor och bilder söker den okände Guden”, och Guds allmänna frälsningsvilja framhävs (jfr 1 Tim 2:4). Denna ordning präglar också konciliets dekret Nostra aetate, om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna. Där får förhållandet till judendomen en utförlig behandling, muslimerna betraktas cum aestimatione, ”med uppskattning”, och övriga religioner, sökare och även ateister apostroferas för sin uppriktiga strävan efter sanningen.
I ett dokument Kristendomen och religionerna (1996), som sammanfattar frågans status ur katolsk synpunkt konstaterar Internationella Teologkommissionen i Rom: ”Den främsta frågan är idag inte om människor kan nå frälsningen, även om de inte tillhör den synliga katolska kyrkan; denna möjlighet betraktas som teologiskt säkerställd” (63).
Religionerna och frälsningen
Förhållandet mellan kristendomen och andra religioner har efter konciliet blivit en av de mest diskuterade teologiska frågorna. Katolska teologer är mycket aktiva och bedriver gärna så kallade ”comparative theology”. Detta är inte ”comparative religion” utan ett teologiskt studium med utgångspunkt i kyrkans tro och lära. Man studerar andra religioners urkunder och teologi i syfte att utröna möjligheter till dialog och ömsesidig uppskattning. Konciliets ord om att ”strålar av den sanning som upplyser alla människor” finns i de andra religionerna (Nostra aetate, 2), leder vidare från frågan om den enskildes frälsning. Teologkommissionen konstaterar: ”Om religionerna som sådana kan ha ett värde i frälsningsordningen är en fråga som förblir öppen” (81).
Om denna öppna fråga slutgiltigt får ett positivt svar, så är detta svar kristologiskt och trinitariskt grundat. Inspirationen kommer från det kosmiska perspektivet i Efesier- och Kolosserbreven. Gud vill att alla människor skall räddas (1 Tim 2:3–5). Ordet, Logos, är den ”genom vilken allting har blivit skapat”. Därför står hela skapelsen och alla människor i en relation till Sonen, Jesus Kristus. Anden, som är ”Herre och ger liv”, är närvarande i skapelsen. ”Eftersom Kristus har dött för alla … måste vi tro att den heliga Anden erbjuder alla möjligheten att, på ett sätt som bara Gud vet, få del i påskens mysterium”, skriver Andra Vatikankoniliet (Pastoralkonstitutionen om Kyrkan i världen av idag, Gaudium et spes [GS] 22). I sin missionsencyklika Redemptoris missio 1990 betonar påven Johannes Paulus II att Andens närvaro är universell och ”berör inte bara individer utan även samhälle, historia, folk, kulturer och religioner” (28). Dessa uttalanden står dock sida vid sida med en stark betoning av förpliktelsen till mission: ”Men på Kyrkan faller dock nödvändigheten att förkunna evangeliet, och samtidigt den heliga plikten att göra det – för alla människor” (KKK 847). Den konstruktiva religionsdialogen och reflexionen kring andra religioners status i ett kristet perspektiv (religionsteologi) får inte leda till en relativisering av sanningsanspråket. Att människor som utan egen skuld inte vet något om evangeliet ”kan uppnå den eviga räddningen …” säger inget om hur det konkret sker eller att det redan har skett. Med hänvisning till Rom 1:21, 25 säger konciliet att ”människor … ofta blivit bedragna av den Onde och farit vilse i sina tankar … För att Gud skall äras och alla dessa människor räddas verkar kyrkan hängivet för missionerna enligt Herrens bud när han sade: ’Förkunna evangeliet för hela skapelsen (Mark 16:16)’” (LG 16).
Dialog och mission
En av Andra Vatikankonciliets viktigaste texter är Deklarationen om religionsfriheten, Dignitatis humanae (DH). Den är förutsättningen för dialogen, både med andra kristna och med andra religioner. Kyrkans betonande av religionsfriheten skiljer sig grundläggande både från en traditionell toleranstanke och från den relativism och indifferentism som konciliefäderna uttryckligen ville undvika. Religionsfriheten grundas i människosynen. Människans värde och värdighet (dignitas humana) visar sig i att hon är utrustad med förnuft och fri vilja. I sitt samvete uppfordras hon att fritt söka och bejaka sanningen. Eftersom människan, enligt katolsk lära, är bunden av sitt samvete, måste hon också vara fri att söka sanningen och bejaka den. Här ligger den verkliga motiveringen till att tvång inte får utövas. En påtvingad sanning bejakas inte på rätt sätt. Detta gäller också den kristna tron. DH visar att evangeliet från första början förkunnats som ett fritt erbjudande och att den dogmatiska och kyrkorättsliga traditionen alltid betonat att tron och dopet måste bejakas fritt.
Denna konstruktiva nytolkning av traditionen har två delar. Å ena sidan argumenterar DH allmänmänskligt utifrån människans utrustning med förnuft och fri vilja. Den naturliga lagen och den allmänna uppenbarelsen är tillgänglig för alla människor, som därför inte kan undgå att i sitt samvete känna uppfordran att söka sanningen. Men konciliet lär också att den fulla sanningen om människan uppenbaras i Jesus Kristus (GS 22). Den särskilda uppenbarelsen bekräftar och fullbordar den allmänna. Den Kristus-troende är förpliktad att söka sanningen och att vittna om sanningen i Kristus. ”Folkens ljus är Kristus”, som inledningsorden till konstitutionen om Kyrkan lyder (LG 1). Religionsfriheten vilar ytterst på Guds fria inbjudan att i Kristus igenkänna den sanna människan.
Spänningen mellan dialog och mission, mellan erkännandet av sanningen i andra religioner och förkunnelsen av Kristus kan knappast upphävas. Johannes Paulus II skriver i Redemptoris missio: ”Dessa två sanningar måste man hålla samman, nämligen alla människors möjlighet till frälsning i Kristus och kyrkans nödvändighet för frälsningen” (9). Han skriver också: ”Även om man steg för steg upptäcker och lär sig att uppskatta de mångfaldiga gåvor som Gud har givit åt varje folk, får man inte skilja dem från Jesus Kristus som är medelpunkten i Guds frälsningsplan” (6). Kanske är detta nyckeln till att förstå den dubbla förpliktelsen, till dialog och mission. ”Med respekt för alla människors religiösa övertygelse och sensorium måste vi först och främst bekänna vår tro på Kristus som mänsklighetens ende frälsare” (11). Utan vittnesbördet om Kristus når inte mänsklighetens religiösa sökande sitt mål.
Skapelsens frälsning
Kyrkan är, enligt Andra Vatikankonciliet, nödvändig för frälsningen (LG 14, jfr KKK, 846). Den är det ”universella frälsningssakramentet”, därför att Kristi ”härlighet avspeglar sig i kyrkans ansikte” (LG 1). Detta ”universella frälsningssakrament”, framträder främst i eukaristin, den handling som uttrycker kyrkans mysterium och skapar kyrkans mysterium. I eukaristin frambär kyrkan offret, skapelsens gåvor, sig själv och hela mänskligheten till Gud. Det är början på den kosmiska liturgin.
Genom Kristus i den helige Ande ber kyrkan ständigt för hela världens frälsning. I en bön ur den gamla mozarabiska liturgin heter det: ”… vi ber (bönfaller) Gud för alla kyrkans lemmar och för hela världen (pro totius mundi corpore)”. I mottagandet av det förvandlade brödet och vinet får man en försmak av skapelsens förvandling. Kristus är huvudet för kroppen, den skapelse som förvandlas till hans kropp för att bäras fram till Fadern. ”Var gång ni äter brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer” (1 Kor 11:26). Andra Vatikankonciliet sammanfattar: ”Kyrkan både ber och arbetar för att hela världen skall bli Guds folk, Herrens kropp och den heliga Andens tempel och att all heder och ära skall ges åt alla tings Skapare och Fader genom Kristus som är allas huvud” (LG 17).
Litteratur
Unitatis redintegratio. Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken. Petrus de Daciaförlaget 1967.
Nostra aetate. Andra Vatikankonciliets dekret om förhållandet till de icke-kristna religionerna. Veritas förlag 2015.
Kristendomen och religionerna. Internationella Teologkommissionen. Christianismus et religiones. (Katolsk dokumentation 25). I översättning av Magnus Lundberg, utgiven och med introduktion av Gösta Hallonsten. Katolska Bokförlaget 1998.
Faithful Interpretations. Truth and Islam in Catholic Theology of Religions. Utgiven av Philip Geister, SJ och Gösta Hallonsten. Förord av ärkebiskop J. Augustine Di Noia, OP. CUA Press 2021 (Islam and Catholic Theology, Volume 2).
Gösta Hallonstens artikel ingår i en serie som påbörjades i Signum nr 7/2021. Han strävar i dessa artiklar efter att i en kortfattad form orientera om centrala problem som diskuteras inom dogmatiken eller den systematiska teologin. Serien gör inte anspråk på fullständighet. För litteraturhänvisningar inom parentes se tidigare artiklar i serien.
Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 2/2022, s. 42–47.