av GÖSTA HALLONSTEN
”I Kristus är kyrkan ett slags sakrament, ett tecken och ett redskap för den innerligaste föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet”, skriver Andra Vatikankonciliet i konstitutionen om kyrkan. Texten kallas vanligen Lumen gentium (LG) efter inledningsorden ”Kristus är folkens ljus” (Lumen gentium Christus).
Kyrkan är inte en intresseklubb, en förening för likasinnade. Endast i relation till Jesus Kristus själv och hans ställning som den kosmiske frälsaren blir, enligt konciliet, kyrkans hemlighet förståelig. Kristi ”härlighet avspeglar sig i kyrkans ansikte. Därför vill det [konciliet] förkunna evangeliet för hela skapelsen” (LG 1).
Det utvalda folket
Kyrkan är alltså till för alla människor. Hon har universell räckvidd. Samtidigt talar Skriften ofta om utkorelsen. Israel är Guds utvalda folk, med början i Abrahams kallelse, över Jakob, Josef, Mose, David och till den heliga ”resten” (jfr Jer 37:31–32). Vad denna utkorelse syftar till och varför Herren ofta tycks godtyckligt föredra den ene framför den andre (Kain–Abel, Jakob–Esau, etc.) är en fråga som går genom hela den skriftsamling som i kristna sammanhang benämns Gamla testamentet. I Nya testamentet sammanfattas och utläggs svaret i Jesus Kristus. Frälsningshistoriens höjdpunkt är Immanuel, ”Gud med oss”. Genom korset och uppståndelsen öppnas utkorelsen för alla folk. Gud har visserligen inte förkastat sitt egendomsfolk, som Paulus utlägger i Rom 9–11. ”Ersättningsteologin”, att kyrkan som ”det nya Israel” skulle ha ersatt ”det gamla Israel” är felaktig. Gud står vid sina löften. Men hedningarna inympas på det äkta trädet och begreppet Guds folk, ekklesia, ”de utvalda” får en ny innebörd.
Den som läser de nytestamentliga breven får intrycket att Paulus och de andra brevskrivarna vänder sig till en utvald skara. ”Till de heliga som bor i Efesos, i Filippi.” Nu är visserligen ”ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus” (Gal 3:28). Men adressaterna är ändå en utvald skara som ”vände sig från avgudarna till Gud” (1 Thess 1:9, Tit 2:12, 1 Pet 4:3). De omvända hedningarna utgör, tillsammans med de Kristustroende judarna, ett ”utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk” (1 Pet 2:9), precis som Israel i 2 Mos 19:5–6. Efesierbrevets författare välsignar Gud för att han ”före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus…” (Ef 1:4–5, se vidare v 11). Brevets perspektiv är dock, liksom Kolosserbrevets, kosmiskt. Syftet är ”att sammanfatta allt i Kristus, allt i himlen och på jorden” (Ef 1:10). Universellt och partikulärt hålls samman i ett dynamiskt spänningsförhållande.
De flesta religioner är oupplösligt förknippade med ett folk och/eller en kultur. Man föds och fostras in i gemenskapen. Tillhörigheten till Israel, det utvalda folket, sker också primärt genom härstamning. Men till detta kommer förbundstecknet, omskärelsen, som även implicerar möjligheten att ansluta sig till förbundsfolket. Tillsammans med proselytdopet förebådar detta det kristna dopet. Ändå är den individuella, personliga anslutningen, genom omvändelse, trosbekännelse och dop, karaktäristisk för kristendomen. Även i kristna länder och kulturer och med barndopet som allmän praxis har, man aldrig övergett denna teologiska grundtanke. Man kan bara tillhöra det nya förbundets utvalda folk genom personlig anslutning.
”Synligt tecken på osynlig nåd”
Dopet är enligt Rom 6:3–12 att dö och uppstå med Kristus. Dopet är det sakrament som leder från den gamla till den nya skapelsen. Den döpte tillhör de utvalda, dem som Gud fört över från döden till det nya livet. ”Guds Son förenade den mänskliga naturen med sig själv, och genom att besegra döden med sin egen död och uppståndelse friköpte han människan och förvandlade henne till en ny skapelse (jfr Gal 6:15, 2 Kor 5:17). Han överlämnade sin Ande till sina bröder som han kallat samman från alla folk, och gjorde dem så till sin mystiska kropp” (LG 7).
Ett sakrament är, enligt en klassisk definition, ”ett synligt tecken som förmedlar en osynlig nåd”. Sakramentet består av det synliga tecknet och de tydningsord som genom Anden verkar det de utsäger. ”Ordet kommer till elementen och det blir ett sakrament” (Augustinus, In Joh 80:3, se även Ambrosius, Om sakramenten, 4:14). Dopvattnet ”tvättar” tack vare dopformeln, genom Guds nåd bort synden och gör delaktig av frälsningen i Kristus. Brödet och vinet tjänar i eukaristin samma syfte. Guds nåd verkar genom instiftelseorden/eukaristibönen, och Kristi kropp och blod ges åt kommunikanterna. ”Du hör detta ord; ’Kristi kropp’ och du svarar ’Amen’. Var också en Kristi lem för att ditt Amen skall vara sannfärdigt”, säger Augustinus (Sermo 272). Den ”mystiska kropp”, Corpus mysticum, som konciliet talar om syftar i sammanhanget på kyrkan, men orden kan också syfta på eukaristins gåvor. Vi både är och tar emot Kristi kropp, ja eukaristin är den handling i och genom vilken kyrkan hela tiden nyskapas. Hon blir vad hon genom dopet redan är.
Yttre och inre
Sakramentens antal är sju i katolsk och ortodox tradition. Men alla kristna döper och firar nattvard/eukaristi. Hur man än räknar, visar sakramenten att tron inte enbart är något inre. Frälsningsordningen är i sin helhet sakramental. Frälsningen förmedlas genom Ordet och sakramenten. Frälsningen förutsätter skapelsen. Vår existens som skapade är i sig ”sakramental”. Kyrkofadern Augustinus såg hela tillvaron som ett teckensystem (De doctrina christiana). Den yttre verkligheten hänvisar till den inre, den jordiska till den himmelska, skapelsen till Gud. Detta teckensystem får sin förtätade form i den särskilda uppenbarelsen. Förmedlingen intensifieras i Guds ord och kyrkans sakrament. Guds skapelse är god och skön, men den visar som tecken utöver sig själv till Skaparen och det eviga livet. Tecknet (signum) förmedlar saken (res), en tanke som tillämpas i sakramentsläran.
”Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium.” Så lyder grundbudskapet. En förvandling av människornas och världens (fallna) tillstånd kan inte åstadkommas utan inre omvändelse. Människan som person, som Guds avbild, måste nås av evangeliet. ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man se det med sina ögon. Guds rike är inom er” (Luk 17:20–21). Men människan är en psykosomatisk helhet. Hon är ett ”socialt djur” (animal sociale). Hon lever med andra människor, i historien. Dessutom skall evangeliet ”förkunnas för hela skapelsen”. Det är i och genom det yttre, beroendet av det materiella och av medmänniskorna, som den inre förvandlingen, nåden, förmedlas.
Frälsningsordningen är alltså sakramental. Själva skapelsen är grunden, ty genom den har Gud först uppenbarat sig (Rom 1–2). I historien uppenbaras sedan Guds rådslut och frälsningsvilja succesivt. De gamla offren och kulthandlingarna med vilka människor har försökt komma i kontakt med Gud, och genom vilka Herren knöt Israel till sig, dessa förebilder, ersätts och får sin fullbordan i sakramenten (jfr Heb 9). Bibeln är, skriver Joseph Ratzinger, ”historien om Guds långa kamp med människorna för att göra sig förstådd; men det är också historien om människornas ständiga kamp att finna Gud” (”In the Beginning …”, 9).
Det är en grundsanning i kristendomen att samhället, världen och människorna inte kan omskapas enbart genom yttre åtgärder. Det senare är en villfarelse, som fick ett särskilt tydligt uttryck i kommunismen. Men i en mera individualiserad form behärskar den mycket av vår samtids ekonomi och politik, vilket inte utesluter att många enskilda åtgärder och reformer är av godo (jfr Kyrkans sociallära). Men det är lika sant att evangeliet inte når sitt mål, tron kan inte växa, om den enbart satsar på det inre livet. Stoikern må ha en etik som står nära kristendomens, men det ändrar inte på saken. Spiritualitet är bra men måste förankras i den yttre, sakramentala verkligheten.
De sju sakramenten
Enligt konciliet i Trient är de sju sakramenten instiftade av Jesus Kristus (KKK 1114). Men både sakramentsbegreppet och sjutalet växer fram ur kyrkans tradition och är otänkbara utan själva påskmysteriet. Den jordiske Jesus – Jesus före påsken – utför under och tecken som visar att Guds rike är nära. Särskilt Johannesevangeliet använder ordet tecken (semeion) för Jesu under (Joh 2:11). Instiftelsen av eukaristin är en del av själva påskmysteriet. Den uppståndne ger apostlarna befallningen att döpa och att binda och lösa (Joh 20:22–23). Den jordiske Jesu ord och handlingar grundlägger den sakramentala frälsningsordningen som förverkligas genom Kristi död och uppståndelse och utgjutandet av den helige Ande. ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er” (Joh 20:21). Ämbetsvigningens sakrament grundar sig i den uppståndnes uttryckliga vilja och vilar på Jesu medlarskap (1 Tim 2:5). Äktenskapets sakrament (Ef 5) förutsätter Jesu ord om äktenskap och skilsmässa (Matt 19:4–5). Konfirmationen har vuxit fram ur dopets smörjelse med den helige Ande. De sjukas smörjelse grundar sig på Jesu botande av sjuka (se också Jak 5:14–15).
Gud är inte bunden av den sakramentala frälsningsordningen. Gud kan frälsa människor på andra vägar. Men Gud ”ger nåden till människorna på ett sätt som är lämpligt/anpassat för dem (secundum modum eis convenientem). Därför är sakramenten nödvändiga för mottagandet av nåden”, skriver Thomas av Aquino (Summa theologiae III:61:1). Människan uttrycker sig genom ord och handlingar. Gud möter henne i hennes andligt-materiella existens, i historien. Den inre kontakten med Gud förmedlas genom yttre ord, handlingar och tecken, såsom också människors inbördes gemenskap är förmedlad genom det yttre. Gud etablerar, eller snarare återupprättar, gemenskapen med människorna genom inkarnationen: ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus, som gav sig själv till lösen för alla” (1 Tim 2:5–6). Augustinus talar om ”Kristi gudomlighets och mänsklighets sakrament/mysterium som har uppenbarats i köttet (sacramentum divinitatis et humanitatis Christi, quod manifestatum est in carne, De natura et gratia 2:2). Kristi mänskliga natur, hans kropp, är sakramentens grund. Nåden strömmar från huvudet (gratia capitis) till lemmarna (Heb 2:11). Han handlar själv genom sakramenten (KKK 1076).
Kyrkan som frälsningens sakrament
Andra Vatikankonciliet säger att kyrkan är ”ett slags sakrament (veluti sacramentum), ett tecken och ett redskap”. Det är alltså en analogi. Dopet och eukaristin förblir de grundläggande sakramenten, och sjutalet består. Men talet om kyrkan som ett slags sakrament hänvisar till att hela frälsningsordningen har sakramental karaktär. Teologer har ibland kallat kyrkan för ”grundsakramentet”, men då tillägger man gärna att Kristus själv är ”ursakramentet”. Sacramentum är en översättning av mysterion. ”Kristus [är] själv frälsningsmysterium: det finns inget annat mysterium än Kristus. Den frälsningsbringande gärningen som utförs av hans heliga och helgande mänskliga natur är det frälsningens och nådens sakrament som visar sig och handlar i Kyrkans sakrament…” (KKK 774). Genom inkorporeringen i Kristi kropp, kyrkan, mottar vi inte bara frälsningsnåden för egen del utan blir en del av den sakramentala verklighet som Kristus och hans kropp – Christus totus, caput et membra – utgör. ”Kyrkan är redan nu Kristi rike, närvarande i mysteriet” (LG 3).
Kyrkan är alltså inget självändamål, ingen undantagsordning, ingen klubb för likasinnade. Uppenbarelsen är inget främmande tillägg till existensen. Gud uppenbarar sig genom naturen, människolivet och historien. Nåden upphäver inte naturen utan fullkomnar den. Det ”övernaturliga” är det mest naturliga, det vill säga det som skapelsen var avsedd att bli, Guds rike förverkligat genom Kristusmysteriet.
Därmed visar kyrkan som det universella frälsningssakramentet utkorelsens syfte: varje människas ”innerligaste förening med Gud” men också och samtidigt ”hela mänsklighetens enhet”. Genom sin universella räckvidd och katolicitet är kyrkan ett tecken för mänsklighetens enhet. Men hon är också ett redskap för att åstadkomma detta.
Litteratur
Ambrosius av Milano: Om sakramenten, Om mysterierna. Övers. Per Beskow. Artos 1989.
Augustinus: Tolkning och retorik. De doctrina christiana. Övers. Lars Nyberg. Artos 2006.
Gerhard Ludwig Müller: Katholische Dogmatik für Studium und Praxis der Theologie. 2 uppl. Herder 1998. Kap. 10–11.
David Power: ”Sacraments”, kap. 9 i Systematic Theology. Roman Catholic Perspectives, 2 uppl. Fortress Press 2011.
Gösta Hallonstens artikel ingår i en serie som påbörjades i Signum nr 7/2021. Han strävar i dessa artiklar efter att i en kortfattad form orientera om centrala problem som diskuteras inom dogmatiken eller den systematiska teologin. Serien gör inte anspråk på fullständighet. För litteraturhänvisningar inom parentes se tidigare artiklar i serien.
Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 2/2022, s. 39–42.