av CHARLES CÂMARA
Val av tidpunkt för saligförklaring av martyrer, likaså vem som kan betraktas som martyr, sker sällan av en slump. Det kan vara ett sätt för påven att ge en fingervisning om vilken sorts förebilder han vill lyfta fram. För påven Franciskus tycks det vara viktigt att betona både de gudsvigdas och lekfolkets roll i kyrkans vittnesbörd om tron och i hennes övergripande missionsarbete, något som också indikeras i den pågående synodprocessen där alla döpta inbjuds att delta. Därför passar det väl in i påven Franciskus tänkande att i vår tid lyfta fram två präster och två lekmän som led martyrdöden i El Salvador och som är förebilder att efterlikna och inspireras av.
Saligförklaringen sker i en tid då El Salvador härjas av hög ungdomsbrottslighet. De unga saknar framtidstro, och utvägen för många blir att ansluta sig till de etablerade kriminella gängen, maras. Samtidigt försöker den salvadoranska katolska kyrkan hitta en balans mellan konservativa och liberala röster om kyrkans framtida inriktning. Delvis i ljuset av detta vill påven Franciskus, genom att saligförklara de fyra martyrerna i El Salvador, visa vilken sorts kyrka han skulle vilja se i El Salvador, kanske också i resten av världen, nämligen en kyrka som värnar om de fattiga och arbetar för rättvisa, och där alla döpta deltar i uppbyggandet av kyrka och land. Det är en kyrka som tar sin sociallära på allvar, en hoppingivande kyrka, som Franciskus vill förverkliga, där rika och fattiga, unga och äldre, kvinnor och män, gudsvigda och lekfolk, alla, gemensamt deltar för att i samarbete med den helige Ande förverkliga Guds rike, ”såsom i himmelen, så ock på jorden”.
Saligförklaringen av fyra martyrer
Den 22 januari 2022 saligförklarades den salvadoranske jesuitpatern Rutilio Grande (se Signum nr 1/2022) och lekmännen som mördades med honom, Manuel Solórzano och Nelson Lemus, i mars 1977, och den Italienfödde franciskanpatern Cosma Spessotto, mördad vid altaret i juni 1980. De dödades därför att de vittnade om sin tro genom att förmedla Jesu undervisning om Guds kärlek till alla, och för att de fördömde storgodsägarnas och statens orättvisor mot landets fattiga och marginaliserade befolkning.
För två år sedan publicerade Helgonförklaringskongregationen ett dekret som erkänner att dessa fyra led martyrdöden. Det är belagt att de som gav order om att mörda hatade hur den kristna tron utövades av dessa fyra martyrer, särskilt av de två prästerna. De fyra mördades för att de genom konkreta handlingar och levda liv ville förverkliga Jesu budskap om syskonskap och rättvisa, och främjade tanken om Guds rike på jorden för alla salvadoraner.
Att morden utfördes av en dödsskvadron från den salvadoranska armén är på det hela taget verifierat. Morden ägde rum i ett land där majoriteten av de troende var katoliker. Särskilt prästerna hade ett högt anseende i samhället. Hur kunde då ledarna för en katolsk nation, tillsammans med sina understödjare, låta döda sina egna medborgare, särskilt präster? Vi kan få viss förståelse genom att urskilja några framträdande drag i det salvadoranska samhället och den katolska kyrkan såsom dessa såg ut under martyrernas levnadstid. Innan en kort skiss av dessa drag presenteras, låt mig först säga något om vilka dessa fyra martyrer var.
De två prästerna
Jesuiten Rutilio Grande föddes den 5 juli 1928 i en fattig familj i El Paisnal, en lantlig by norr om El Salvadors huvudstad San Salvador. Föräldrarna separerade under Rutilios tidiga barndom, och pojken växte upp med sin fromma farmor och sina äldre bröder. Efter att ha avslutat gymnasiet inträdde han i Jesuitorden och vigdes i sinom tid till präst 1959. Han studerade pastoralteologi i Spanien, Belgien och Ecuador. Från 1965 till 1970 var Grande lärare i pastoralteologi vid stiftets seminarium, där han strävade efter att sprida budskapet från Andra Vatikankonciliet (1962–1965) och implementera det bland seminarister som han ansvarade för.
I början av 1970-talet initierade Grande, tillsammans med sina medbröder och några ordenssystrar, ett evangeliseringsprogram i församlingarna i El Paisnal och Aguilares, en bit norr om huvudstaden San Salvador. Där etablerade han kristna basgrupper och utbildade ”Ordets budbärare” för att leda basgrupperna. Bland annat använde Grande den brasilianske pedagogen Paulo Freires metod om ”medvetandegörande” – en process som pågår när en förtryckt grupp både inser sina problem och har utvecklat förmågan att hantera dem. Detta sätt att evangelisera på gräsrotsnivå gjorde att deltagarna ökade sina kunskaper om Bibeln och kunde tillämpa profeternas och Jesu lära i sina liv. Det i sin tur gav lekfolket kraft att gå samman för att kräva sociala reformer. I enlighet med denna tankegång stöttade Grande den redan existerande Kristna federationen av salvadoranska bönder (FECCAS), som hjälpte lantarbetare och småbönder genom att tillhandahålla redskap för jordbruksodlingar, samtidigt som federationens medlemmar deltog i evangelisation bland bondefamiljer utifrån bybornas egna förutsättningar.
Rutilio Grandes sätt att evangelisera på gräsrotsnivå missförstods av El Salvadors ekonomiska och politiska makthavare, som anklagade honom för att sprida kommunism bland bönderna och anstifta mot staten. Hotade av hans arbete bland fattiga salvadoraner, som allt oftare ifrågasatte den rådande samhällsordningen, krävde makthavarna att Grande skulle överge sitt arbete, och han mottog flera dödshot och mördades slutligen tillsammans med de två lekmännen Manuel Solórzano och Nelson Lemus den 12 mars 1977. Efter att ha firat mässan i Aguilares åkte de tre till El Paisnal där de skulle genomföra andakter för att hedra den helige Josef. Strax innan de nådde El Paisnal stoppades bilen av en dödspatrull från den salvadoranska staten, och de tre sköts till döds med dussintals kulor.
När Grandes nära vän, den 2018 helgonförklarade ärkebiskop Óscar Romero av San Salvador, hörde nyheten, nådde han snabbt dödsplatsen och blev förkrossad av att se sin väns lemlästade kropp. Sakkunniga menar att det kan ha varit vid denna tidpunkt som den något skygga och konservative ärkebiskop Romero förvandlades, och blev kyrkans röst till försvar för varje salvadorans värdighet. Såsom påven Franciskus lär ha sagt: utan Rutilio Grande kanske ingen monsignore Romero.
Franciskanen Cosma Spessotto föddes i en inte särskilt välbärgad familj i Mansuè nära Treviso i Italien, den 28 januari 1923. I tidig ålder kände han kallelsen till att bli präst. Efter att ha inträtt i franciskanprovinsen i Venedig och så småningom avlagt de eviga löftena, prästvigdes han 1948. Han ville verka som missionär utanför Europa, helst i Kina eller någonstans i Afrika, men i stället skickades han till El Salvador tillsammans med två medbröder. Från 1950 fram till sin död tre decennier senare levde Spessotto i El Salvador, mestadels i San Juan Nonualco där han hjälpte församlingsmedlemmarna att förbättra sitt andliga och materiella liv.
Cosma Spessotto hade slagits av ojämlikheten och fattigdomen i landet, särskilt de dagliga umbäranden som hans fattiga församlingsbor erfor. De fattiga kunde knappt få det lilla de tjänade att räcka till för att försörja sina familjer, trots att de slet hela dagarna på åkerfälten. De fattigas försök att organisera sig för att gemensamt kräva samhälleliga förändringar slogs oftast brutalt ner av storgodsägarnas hantlangare. Spessotto fördömde våldet och de allvarliga orättvisorna, särskilt det våld som utövades av salvadoranska väpnade styrkor, vilket ledde till att han fick ta emot många dödshot. Ändå fortsatte Spessotto att försvara ”Kristi rättigheter och Guds folks rättigheter”, som han skrev i sin dagbok. Eftersom han vägrade att skrämmas av dödshoten mördades han medan han bad nära altaret efter att ha firat mässan i sin församlingskyrka den 14 juni 1980.
Man skulle kunna säga att de två martyrprästerna, var för sig, gjorde gemensam sak i sin kärlek till Jesus, kyrkan och Guds folk. De evangeliserade genom att ödmjukt dela med sig av sin tro som på ett sätt som kunde förstås av enkla människor, och de tog sig tid till att tålmodigt lyssna på sina församlingsmedlemmar och stärka dem i deras egen trosbildningsprocess med avsikt att stärka deras egen handlingsförmåga.
De två lekmännen
Manuel Solórzano, född 1905, var gift med Eleuteria Antonia Guillén och paret fick tio barn tillsammans. De bodde i den lilla staden Aguilares, där Manuel försörjde familjen genom att sälja boskap. Han var aktiv i den lokala katolska församlingen och var känd för sin ärlighet och sitt engagemang för pastoralt arbete. Det gjorde honom till en älskad person i området. I församlingen lärde han känna kyrkoherden Rutilio Grande och blev hans medarbetare i det pastorala arbetet, bland annat bildandet av kristna basgrupper och ”Ordets budbärare”. Han följde ofta med Grande under besöken hos de utspridda familjerna i församlingsområdet. Det var vid ett sådant tillfälle som mordet på Grande, Solórzano och Lemus begicks. Manuels närhet till sin kyrkoherde visades när han försökte täcka Grande med sin kropp under dödspatrullens kulregn. Det rapporterades att ”kulorna hade slitit av hans arm”. Manuel blev 72 år gammal.
Nelson Rutilio Lemus, född 10 november 1960, var släkt med Grande. De båda föddes, döptes och begravdes i församlingskyrkan El Paisnal, tillägnad kyrkans skyddspatron den helige Josef. Sedan barndomen var han epileptisk och blev väl omhändertagen av sina syskon. Han gick i skolan och hade påbörjat sjunde klass. Nelson var känd i byn för att vara en mycket hjälpsam ung man. I tidiga tonår visade Nelson stort intresse för kyrkolivet och deltog regelbundet i mässan, vanligtvis som ministrant. Han brukade också hjälpa andra i församlingen med att läsa Bibeln och i deras dagliga liv. Ofta följde han med Grande när denne reste i området. Under en tid hade Nelsons familj mottagit hot på grund av deras deltagande i ”Ordets budbärare”-gruppen i församlingen. Vid mordet den 12 mars 1977 satt han tillsammans med Manuel Solórzano i baksätet på bilen som kördes av Grande. Nelson blev endast 16 år gammal.
Efter att ha lyft fram några framträdande biografiska drag hos de fyra martyrerna kan man fråga sig vilket sorts samhälle var El Salvador som möjliggjorde ett systematiskt dödande av landets egna medborgare?
Martyrernas levda sociohistoriska sammanhang
Alltsedan den spanska koloniseringen på 1500-talet har El Salvador varit utsatt för våldsamheter. Conquistadorerna decimerade urbefolkningen, och det medföljande prästerskapet påtvingade de överlevande den kristna tron. Befrielsen från det spanska styret i början av 1800-talet polariserade ytterligare den katolska nationen, som präglades av ekonomiska, sociala och politiska splittringar.
Under hela 1900-talet befann sig den centralamerikanska nationen i ett kristillstånd. Ojämlikheten var betydande mellan en liten andel mycket rika jordägare och den jordlösa majoriteten, som levde i misär. Fattigdomen tog sig uttryck på olika sätt: barn och vuxna var undernärda, bostäderna var urusla med dåliga sanitära förhållanden, analfabetismen hög, och i allmänhet hade de fattiga inget framtidshopp. Storgodsägarna drog i de politiska trådarna. Militären hade en enorm makt, som de använde för att skrämma befolkningen, särskilt småbönder och oorganiserade lantarbetare. Statsstödda utomrättsliga avrättningar och kidnappningar ägde rum dagligen. Högerorienterade dödsskvadroner härjade i landet för att skydda den lilla andel som tillhörde oligarkin, genom att mörda dem som utmanade rådande samhällsordning. Samtidigt verkade gerillagrupper i landet, vilka uppmanade regeringen att genomföra sociala reformer. Våld, kidnappningar och mord utfördes av båda sidorna.
Den katolska kyrkan i El Salvador var en respekterad institution i samhället. Dock var större delen av kyrkans ledarskap i händerna på de politiska myndigheterna och oligarkerna. Kyrkan var mycket konservativ och de flesta av biskoparna undvek att engagera sig i samhället. Så sent som i mitten av 1970-talet höll sig större delen av den katolska kyrkan i El Salvador till ett förkonciliärt sätt att tänka. Det var som om Andra Vatikankonciliet aldrig hade ägt rum. Än mindre beaktades att den latinamerikanska biskopskonferensen (CELAM) under sitt möte i Medellín 1968 hade beslutat att låta konciliets och påven Paulus VI:s nydanade tankar bli praktisk verklighet i varje land och stift. Med få undantag ansåg majoriteten av företrädarna för kyrkan i El Salvador att CELAM:s beslut var för våghalsiga och kunde leda till konflikter med staten och oligarkin, som dittills stött landets kyrkliga ledning. I stället ansåg de flesta biskopar att det var tillräckligt att utöva allmän kristen välgörenhet, utan att engagera sig i att främja en rättvis fördelning av jordägandet eller att stödja andra rättvisefrågor.
Trons vittnen
Det var i detta sociala, politiska och kyrkliga sammanhang som de två martyrprästerna försökte utföra sitt uppdrag. De två prästernas levnadstecknare anser att Grande var mer systematisk i sitt tänkande och i att formulera en evangelisationsstrategi på gräsrotsnivå än vad Spessotto var. Men på olika sätt ansåg de två prästerna att den salvadoranska kyrkans syn på den rådande verkligheten var förlegad. Det uppifrån styrda förhållningssättet var inte längre gångbart för att evangelisera i modern mening, eller ens vara den kyrka som Jesus från Nasaret hade förkunnat i evangeliet. De ansåg att kyrkans ledning var för ensidigt inriktad på det sakramentala livet, för oroad över sin egen status i samhället och alldeles för mycket i händerna på de politiska och ekonomiska makthavarna. I stället ansåg de båda prästerna, var och en för sig, att kyrkan både borde stödja det sakramentala livet och tillgodose de sociala och pastorala behoven bland de troende, både ta hänsyn till sin egen ställning i samhället och föra dialog med makthavarna om ett mer rättvist samhälle, och både acceptera sin position som kyrkans herdar och ta ansvar som ”tjänande ledare” genom att uppmuntra lekmännen att bli mer aktiva i att bygga en salvadoransk kyrka i Andra Vatikankonciliets anda. Inte överraskande höll de flesta i ledningen för den salvadoranska kyrkan inte med om detta. De gav inte heller sitt stöd när de två prästerna, genom sitt eget konkreta socialpastorala arbete i sina respektive församlingar, försökte genomföra konciliets och CELAM:s förslag om evangelisation genom att bli en autentisk, relevant och dynamisk kyrka i El Salvador.
Trots bristande stöd från sina biskopar, fortsatte de två prästerna att evangelisera genom att praktiskt omsätta den nya pastorala gräsrotsstrategin. De ansåg att bildandet och stärkandet av tron hos lekfolket, särskilt genom att främja materiell, social och andlig utveckling på ett integrerat sätt, var rätt sätt att främja byggandet av Guds rike, som det förkunnades i evangeliet. Konsekvensen av deras försök att öka den andliga och sociala medvetenheten bland de troende ledde till att lekfolkets förståelse av sin gudagivna värdighet började förändras. Det resulterade bland annat i att lekfolket organiserade sig och krävde sina medborgerliga rättigheter, till exempel rättvis fördelning av landets jordområden och en minimilön hög nog att försörja en familj.
Främja rättvisa
Det behöver nog inte understrykas att oligarkerna och de politiska myndigheterna ogillade att de fattiga människornas kunskap och medvetenhet om sina rättigheter ökade och att de krävde respekt för mänskliga rättigheter. Inte nog med att en präst som Grande hade framgångar bland de fattiga – han lockade också andra präster och ordensfolk att anamma olika sätt att stärka de fattigas förmåga att hävda sig. Därför anklagade myndigheterna de två prästerna och andra som tillämpade liknande tillvägagångssätt för att hetsa folket mot staten och den ”rätta sociala ordningen”.
När de marginaliserade människornas röster blev mer högljudda kände politiker och oligarker sig hotade, rädda att förlora sina privilegier. Därför utövade de påtryckningar på landets biskopar att sätta stopp för ”anstiftarna” att fortsätta med sina ”omstörtande” aktiviteter. Förgäves försökte biskoparna kontrollera prästerna. Både Grande och Spessotto ansåg att de inte avvek från den katolska tron utan snarare praktiserade det som evangeliet förkunnade och som Andra Vatikankonciliet, CELAM och påven Paulus VI ansåg vara den rätta vägen framåt för kyrkan som institution och som Guds folk.
De två prästerna och andra reformivrare fick ytterligare moraliskt stöd i de beslut som fattades av den romerska biskopssynoden 1971: en särskild omsorg om de mest utsatta och fattiga människorna för att skapa en mer rättvis värld. Biskopssynodens uttalade sig också profetiskt: ”Att agera för rättvisans räkning och deltagande i världens förvandling framstår fullt ut för oss som en konstituerande dimension av evangeliets förkunnelse, eller, med andra ord, av kyrkans uppdrag i mänsklighetens återlösning och dess befrielse från varje förtryckande situation.” Vidare gavs Grande, som medlem av Jesuitorden, ytterligare moraliskt stöd för att fortsätta med sin missionsstrategi i de beslut som fattades vid Jesu sällskaps trettioandra allmänna kongregation 1975, med målsättningen ”Vår mission i dag: trons tjänande och arbete för rättvisa”, som betonade de nya roller som alla jesuiter världen över bör axla och omsätta i praktiska handlingsprogram som bekämpar fattigdom och orättvisor av alla slag.
Inkluderande trossamfund
För dem som hade politisk och ekonomisk makt i El Salvador blev de båda prästerna Grande och Spessotto, som var mycket populära bland de marginaliserade salvadoranerna, ett allvarligt problem, och det beslutades att prästerna skulle tystas för gott. Mordet på Grande i mars 1977 blev början på en tid då präster, ordensfolk och lekfolk som ifrågasatte makthavarna systematiskt kidnappades och dödades. Det mest anmärkningsvärda av de tidiga morden var det på ärkebiskop Óscar Romero 1980, några månader före mordet på Spessotto.
Under åren 1980–1992 ägde ett inbördeskrig rum i El Salvador, vilket resulterade i mer än 70 000 döda och försvunna. Nu, tre decennier senare, är det salvadoranska samhället fortfarande splittrat, med nya former av ojämlikhet, utbrett våld, bräcklig demokrati, hög arbetslöshet och ökad fattigdom på landsbygden. Det är en lång väg kvar innan en fungerande demokrati är på plats och rättvisa råder där alla medborgare, särskilt de marginaliserade, kan njuta av landets resurser och vara med och bestämma över sin egen och landets framtid. Många salvadoraner ber att martyrernas förböner ska läka nationen, öka folkets hopp om en bättre framtid och förnya tron.
I dag gläds de flesta salvadoraner, särskilt de fattiga och marginaliserade, över saligförklaringen av deras två präster och av de två lekmännen. I påven Franciskus anda kan de fyra martyrernas liv vara inspirerande för hur kristna i dag bör leva i kyrka och samhälle genom att utöva tron i sina personliga liv och i församlingen, och genom att ta ansvar för sitt land. Men samtidigt finns det fortfarande makthavare i El Salvador som anser att dessa martyrer bör glömmas bort och att den gamla ordningen bör råda. Dessutom finns det fortfarande några röster i den katolska kyrkan i El Salvador, som ifrågasätter de två prästernas martyrskap: Dödades de verkligen för sin kristna tros skull, eller var det för att de uppträdde som sociala aktivister?
”Såsom i himmelen, så ock på jorden”
En relevant trosfråga som kan ställas i det sammanhang som rådde i El Salvador, men som är lika relevant i många delar av världen, är om Guds rike, såsom det förkunnades av Jesus, bör ta sig konkreta uttryck i form av arbete för sociala reformer och för skapande av en mer rättvis värld; eller om Guds rike främst handlar om ett inre andligt liv som inte ska ha samröre med världsliga sammanhang. De två martyrprästernas orädda svar, uttryckt genom det sätt de själva levde, var tydligt: Guds rike är redan här. Genom saligförklaringarna erkänns deras liv som ett radikalt vittnesbörd om den katolska tron, genom att de upphöjs till lysande exempel för de troende att anamma och efterlikna.
Vid denna tidpunkt, då kyrkan i El Salvador och på andra håll sneglar på olika vägar framåt att verka som kyrka, vill påven Franciskus, genom att erkänna de fyras martyrskap, ånyo lyfta fram martyrernas och de fattigas kyrka. En kyrka som särskilt värnar om de utsatta och de utstötta, och som verkar för att tron får genomslag i människornas vardagsliv, men också att evangeliska värden vägleder politiska och ekonomiska makthavare att fatta beslut som främjar det gemensamma goda, samt att Guds gåvor fördelas rättvist. I den pågående synodala processens medskapande anda, vill Franciskus verka för en kyrka som inkluderar alla, så att deltagarna, utifrån sina förmågor och genom den helige Andes vägledning, gemensamt bidrar till att bygga en vittnade kyrka i martyrernas spår, och bygger Guds rike så att det blir ”såsom i himmelen, så ock på jorden”.
Litteratur
Rodolfo Cardenal: The Life, Passion, and Death of the Jesuit Rutilio Grande. Institute of Jesuit Sources, Boston College 2020.
Rhina Guidos: Rutilio Grande: A Table for All (People of God). Liturgical Press 2018.
Thomas M. Kelly: Rutilio Grande, SJ: Homilies and Writings. Liturgical Press 2015.
Thomas M. Kelly: When the Gospel Grows Feet: Rutilio Grande, SJ, and the Church of El Salvador; An Ecclesiology in Context. Liturgical Press 2013.
Anna Ström: La Vida Loca – Röster från gängens El Salvador. Atlas bokförlag 2000.
Ellen Moodie: El Salvador in the Aftermath of Peace. University of Pennsylvania Press 2010.
www.santiebeati-it/eng. Nerladdat 2020-05-28, ”Cosma Spessotto”, av Emilia Flocchini
www.fides.org/en/news/68148 . Nerladdat 2020-06-17, ”The value of martyrdom as an element of Christian life in El Salvador”: towards the beatification of the missionary Cosma Spessotto” av Agenzia Fides.
Charles Câmara är koordinator för ett internationellt utvecklingsprogram på biskopsämbetet i Stockholms katolska stift.
Ur Signum nr 2/2022, s. 33–38.