av ANNA T. HÖGLUND
Diskussionerna om vad vi med gott samvete kan äta fortsätter att vara intensiva i vårt samhälle. I klimatkrisens spår har fokus kommit att riktas inte enbart mot hur mycket bil vi kör eller hur mycket vi flyger, utan även mot vad vi lägger på tallriken och hur mycket spill det blir av vår matlagning. Som professor i vårdetik och teologie doktor i etik är det här frågor som sysselsatt mig de senaste åren. År 2019 gav jag ut boken Vad ska vi äta? Om mat och etik på Appell förlag. Där diskuterar jag etiken kring hur vår mat produceras, hur den påverkar hälsa, miljö och klimat och hur djur i matproduktionen hanteras. Men jag berör även historiska och religiösa perspektiv på vad vi äter, som det antika Greklands måttlighetsideal, medeltidens syn på frosseri som en dödssynd samt dagens trend med maten som verktyg för att skapa identitet.
När vi bestämmer vad vi ska äta är det många viktiga värden som vi behöver ta ställning till, som matens påverkan på vår miljö, på vår hälsa, på klimatet, hur djur i matproduktionen hanteras och vilka villkor som gäller för människor som arbetar i det globala livsmedelssystemet. Utöver det vill vi förstås också att maten ska vara god, vacker och utgöra grunden för måltidsgemenskaper som bidrar till ett gott liv. Det här innebär att våra matval ofta utgör genuina etiska dilemman, där flera värden är aktuella samtidigt och vi måste offra något för att bevara ett annat. I sådana situationer behöver vi göra noggranna värdeavvägningar utifrån flera olika perspektiv. Som konsument kan det onekligen vara svårt att ta sig fram bland alla dessa värdekonflikter. Men kanske kan fastetiden vara ett tillfälle att reflektera lite djupare över vad och hur vi ska äta.
Några historiska utblickar
Historiskt finns det en lång tradition av att reflektera etiskt över vad vi äter och i vilka mängder. Redan antikens filosofer diskuterade matens plats i ett gott liv, vilket visar att etisk reflektion över vad vi ska äta är i stort sett lika gammal som moralisk reflektion över huvud taget. Kanske visar det också hur central maten är i våra liv, men även att vi länge haft ett ganska komplicerat förhållningssätt till den.
Sokrates lär ha sagt att ”andra lever för att äta, men själv äter jag för att leva”. Det han uttrycker där ligger nära det som Aristoteles senare utvecklade vidare, nämligen att vi ska vara måttfulla i vårt matintag och undvika frosseri. På så sätt når vi harmoni i våra liv och lever i enlighet med dygden och kan nå eudaimonia, alltså blomstring eller moralisk fulländning. Gemensamt för antikens filosofer var att deras etiska resonemang var centrerade kring frågan om att leva ett gott liv. Därmed stod de ofta för vad som snarast kan beskrivas som en egoistisk etik, där huvudfrågan var: Hur ska jag kunna leva ett lyckligt liv? Sokrates lär ha varit vegetarian, men inte främst utifrån antaganden om djurens moraliska status eller förmåga att känna smärta, utan snarare utifrån övertygelsen att en människa kan må dåligt av vetskapen om att hon har dödat ett djur för att få mat. Således ligger det, enligt det här resonemanget, i vårt eget intresse att avstå från att döda djur för att få näring.
Även om antikens filosofi alltså ofta uppehöll sig kring frågor om mat och ätande, låg fokus i huvudsak på mängden mat som en fri grekisk man skulle inta, inte vilken sorts mat som han skulle välja. Det viktiga var måttfullheten och att undvika frosseri. Gamla testamentet däremot har en rad matregler. Idén om att viss mat är tillåten och annan förbjuden är här snarast bärande i hela det etiska systemet. Nya testamentet skiljer sig mot detta, då det finns mycket få restriktioner där beträffande vad en kristen får äta. Däremot finns uppmaningar kring hur ätandet ska ske, liksom när och på vilka grunder. Från 500-talet växer det sedan fram ytterligare kristna matregler, främst kring fasta (avhållsamhet) och abstinens (att avstå från kött) och därmed utvecklas ett slags ”ätandets etik” även inom kristendomen.
Kristen fasta
Redan tidigt förespråkades således fasta inom den kristna traditionen. Munken och asketen Evagrius Ponticus (345–399) såg frosseri som en av de allvarligaste formerna av synd och lär bara ha ätit en gång om dagen enligt en mycket sträng diet. Kyrkofadern Tertullianus (160–225) såg fasta som ett sätt att låta kroppen bli underordnad intellektet, vilket han menade var önskvärt. Han lär ha fastat dagligen, från tidig kväll fram till lunch dagen därpå – liknande det som i dag skulle kallas ”16:8-metoden”.
Thomas av Aquino (1225–1274) såg fastan som en dygd. Att avstå från överdrivet intag av mat och dryck kunde hjälpa människan att koncentrera sig på det goda och därmed vända sig bort från det onda, menade han. Främst förordade Aquino vikten av att avstå från animaliska produkter. Även om det därmed finns en tanke på att avstå från just en viss sorts mat är det ändå mängden mat som står i centrum för hans resonemang.
Under medeltiden utvecklades tanken på att vara måttfull i sitt matintag ytterligare, och späkning och avhållsamhet förordades som en del i uppbyggandet av den mänskliga karaktären, främst inom det europeiska klosterväsendet. Frosseri betraktades nu som en av de sju dödssynderna och kravet på avhållsamhet gick längre än till antikens uppmaning till måttfullhet. Askes, späkning, och att helt avstå från mat under en längre tid blev en del i att frigöra sig från kroppens begär och i stället fokusera intellektet. Då detta främst utvecklades inom klostren blev det även ett sätt att markera grupptillhörighet. Samtidigt spreds de här uppfattningarna också utanför klostren, och föreskrifter om speciella fastetider och att avstå från viss föda vid särskilda tider, främst att avstå från kött på fredagar, blev därmed mer allmänna och följdes av kristna både i och utanför klostren.
Fasta förr och nu
Att fasta kan vara ett uttryck för religiös tillhörighet, men det kan också göras på andra grunder, inte minst etiska och hälsomässiga. Sverige, som kristet och i dag i hög grad sekulariserat land, skiljer sig från många andra länder genom att inte fästa någon större vikt vid religiösa matregler. Trots att vi varje jul sjunger om att vi väntar på nästa högtid – påsken – men att ”däremellan kommer fastan”, är själva fastetiden i svensk tradition inte särskilt starkt kopplad till just matregler. Kanske är det till och med så att begreppet säger dagens svenskar mycket lite. Vad är egentligen ”fastetiden” för något? Och vad skiljer den från ”fastlagen”? Många svenskar går nog bet på de frågorna i dag.
Historiskt har svenska kristna fastat inför såväl julen som påsken. Den kristna påskfastan i väst varar i 40 dagar, från askonsdagen fram till påskafton, baserat på Lukasevangeliets berättelser om att Jesus frestades i öknen i 40 dagar, och under de dagarna åt han ingenting. Fastetiden innebar historiskt främst att avstå från att äta kött från gående djur, för att i stället äta fisk. Ägg var också undantaget, däremot inte mjöl- och mjölkmat. Målet var att förbereda sig inför påskens högtidlighållande av Jesu död och uppståndelse. Innan fastan firas fastlagen, vilket historiskt i Sverige innebar en stor fest med mycket mat och dryck innan fastetiden tog vid.
I Sverige hade fastlagen och fastan stor betydelse under medeltiden. I och med reformationen försvagades dock seden att fasta i landet, eftersom den lutherska kristendomen fäste lägre vikt vid religiösa matregler än den katolska. I dag betecknar begreppet främst tidsperioden före påskfirandet, snarare än inskränkningar i intaget av mat och dryck. Dock verkar tanken på att fasta nu gå mot en renässans, även om det då ofta inte kopplas till någon religiös tro. Det kan handla om att avstå från en viss typ av mat av hälsoskäl (kött och socker till exempel) under en period eller att avstå från något annat som man tycker om, till exempel sociala medier (manifesterat i begrepp som ”Facebookfasta” och liknande). Att äta enligt 5:2-dieten, alltså att fasta genom att äta en begränsad mängd kalorier två dagar i veckan, blev dessutom populärt för några år sedan. Så begreppet fasta börjar uppenbarligen bli mer synligt igen i den svenska kontexten, dock ofta utan de religiösa konnotationerna.
Etiskt välgrundade matval
Att besluta sig för att minska intaget av mat för en period, eller att fästa extra stor uppmärksamhet på vad man äter, innebär att de etiska aspekterna av matvalen sätts i centrum. Historiskt kan man se en pendling när det gäller etiken kring människors matval, från en fokusering på mängden mat till vilken sorts mat som är etiskt rätt att äta, ibland manifesterat i religiösa matregler. I dag har den etiska reflektionen omkring mat vuxit till ett eget ämnesområde inom etik och filosofi, något som internationellt kallas food ethics och på svenska ”matetik” eller ”matfilosofi”. Generellt kan matetik i modern form beskrivas som en kritisk reflektion över etiska frågor relaterade till produktion och konsumtion av mat. Det handlar således inte om moralism i form av en trångsynt moral, där man sätter sig till doms över andra människors livsstil, utan om en seriös etisk reflektion kring frågor som har med produktion och konsumtion av mat att göra.
En matetisk reflektion berör både värden, alltså vad vi menar är gott i livet, och normer eller principer, det vill säga vad som är rätt och tillåtet att göra i olika sammanhang. Centralt i en etisk analys är att man inte enbart fokuserar en aspekt, utan beaktar alla etiska värden och normer som är aktuella för samtliga inblandade parter i beslutet. Vid valet av mat är det en rad intressen som ska vägas mot varandra. Det kan handla om hur man balanserar matens hälsosamhet mot miljö- och klimathänsyn; fria, autonoma matval mot omsorg om djuren i matproduktionen; eller att välja mellan närproducerade och ekologiska varor.
Men hur går man då till väga för att göra ett etiskt välavvägt matval? Ett vanligt sätt är att följa mönstret i tillämpad etik, det vill säga att applicera några centrala etiska begrepp på matens område, till exempel välfärd, autonomi (självbestämmande) och rättvisa. Därefter kan man diskutera vad dessa begrepp innebär för de parter som berörs av etiska beslut om mat, nämligen människor, djur och natur. Resultatet av en sådan analys kan bli en matetik formulerad som en rättighetsetik, baserat på frågan: Vad har vi rätt att göra mot djur och natur och andra människor? eller som en utilitaristisk etik utifrån frågeställningen: Hur uppnår vi mest välfärd för så många som möjligt i relation till valet av mat?
Att äta eller inte äta kött?
Kanske är frågan om att äta eller inte äta kött en av matetikens mest centrala. Den handlar dels om djurs moraliska status och huruvida djur har rättigheter, dels om köttätandets påverkan på miljö och klimat. Historiskt kan man konstatera att brist på mat ledde till köttätande, inte minst i nordliga länder som Sverige där odlingssäsongen var kort. Kor kunde omvandla gräs till föda, något som människor inte kan. De gav dessutom mjölk som i sin tur kunde ge livsmedel som smör och ost. Hönor gav ägg, men även kött. Djurhållning var således en viktig del av nordisk mathållning innan import av mat och en global matindustri blev verklighet. Framväxten av ett globalt och industrialiserat livsmedelssystem gjorde att fattigdom och hunger minskade i världen, men matframställningen blev samtidigt en industri där sådant som välfärd för djuren värderades ned, då ekonomisk vinst stod i centrum.
I dag ser vi hur alternativa uppfödare med god djurhållning kan uppfylla de etiska kraven på välfärd och naturligt beteende hos sina djur. De kan dessutom bidra till öppna landskap och biologisk mångfald, då olika arter av insekter och växter behöver öppna betesmarker för att bevaras. Är det då etiskt acceptabelt att äta kött från djur, förutsatt att de levt väl och slaktats på ett ansvarsfullt sätt? Svaret på den frågan beror på hur man ser på djurens moraliska status, alltså vilken ställning de har i förhållande till människan. Med andra ord: Vilka rättigheter kan djur ha och vilka skyldigheter eller plikter har vi människor gentemot dem? Tidigare var detta de centrala frågorna när det gällde vegetarianism, men i dag har de nästan trängts undan av frågan om köttätandets påverkan på klimatet.
Frågan om djurs moraliska status diskuterades filosofiskt redan under antiken. Kan djur tänka, känna och ha ett medvetande? Hur förhåller de sig till människor, och vad skiljer oss från dem? Som redan nämnts såg man under antiken lidandet hos djur främst som ett problem för människorna, som led när de såg djur lida. Immanuel Kant (1724–1804) såg djur som skilda från människor då de inte kunde tänka rationellt. De hade, enligt honom, inte moralisk ställning, eftersom de till exempel inte kunde ge ett medgivande till att bli behandlade som medel och inte enbart som ändamål i vissa situationer, något som däremot människor kan.
Den mest intensiva debatten om djurens ställning tog emellertid fart på 1970-talet, främst utifrån filosofen Peter Singers arbeten. Singer kritiserar att vi tillskriver djur enbart instrumentellt värde, alltså ser dem som värdefulla bara om de är nyttiga för oss människor. Utifrån ett preferensutilitaristiskt tänkande, det vill säga ett synsätt baserat på preferenser (önskningar) eller intressen, utgår han i stället från en etisk princip som säger att det alltid ska tas lika hänsyn till intressen. Men vem kan då ha intressen? Singers svar är: En levande varelse som kan känna smärta och uppleva välbehag. Alla med den förmågan har moralisk status och därmed rätt att bli respekterade utifrån att deras intressen tas i beaktande. Att inte se till djurs intressen i samma utsträckning som till människors kallar Singer för speciesism eller artdiskriminering, vilket han likställer med rasism och sexism.
Ett likande resonemang förs av filosofen Richard Ryder, som myntat begreppet ”smärtism”. Till skillnad från Singer baserar han inte sitt resonemang på intressen utan på rättigheter. Varelser som kan erfara smärta har rätt att inte enbart behandlas som medel utan även som mål i sig, menar Ryder. Bägge dessa filosofer kommer således fram till att vi inte bör äta kött från djur, då det är omöjligt att döda dem utan att de lider och då det skulle strida mot deras rättigheter.
Utifrån såväl ett nyttoetiskt som ett rättighetsbaserat perspektiv kan man emellertid hävda att om vi uppfyller kraven på att ge djur det som de har intresse av eller rättigheter till, så kan man etiskt rättfärdiga att äta kött från dem när de är döda och använda mjölk, ägg och liknande från dem när de lever. För att komma fram till slutsatsen att inga djur ska dödas eller hållas som husdjur för matframställning krävs det ytterligare argument, främst en syn på djur som absolut likvärdiga människor, med samma rätt till frihet och liv. Här uppstår dock nya frågor: Vad skulle hända med husdjur som kor, får och höns om ingen skulle använda deras produkter eller äta kött från dem? De skulle inte kunna klara sig i frihet, utan vi skulle vara tvungna att slakta dem i stor skala och inte låta dem fortplanta sig – något som man skulle kunna hävda strider mot deras rätt till naturligt beteende. Dessutom skulle vår natur påverkas, då andelen betesmarker skulle minska.
Miljö- och klimathänsyn
Utifrån argument baserade på djurvälfärd kan man således komma fram till att det kan vara etiskt godtagbart att äta kött från djur som levt ett bra liv och slaktats på ett ansvarsfullt sätt, men däremot inte kött från djur uppfödda på stora köttindustrier som inte fått gå ut och inte getts möjlighet till ett naturligt beteende. Men hur är det då med köttproduktionens påverkan på klimatet? Ger det tyngre argument mot köttätande än frågan om djurs moraliska status?
Det finns mycket forskning i dag som pekar på att djurhållning för köttproduktion ger stora mängder koldioxid i atmosfären och därmed bidrar till den pågående klimatförändringen. Det gäller för stora djurindustrier, men även för mindre köttproducenter liksom för ekologisk produktion. Dessutom kan transporter av importerat kött ytterligare påverka klimatet. Att vi behöver minska mängden köttätande för att inte förvärra klimatkrisen tycks därmed oemotsägligt. Ett minskat köttintag har även visat sig vara bra för vår hälsa, då det kan minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar och vissa former av cancer. Slutsatsen av det här resonemanget blir att om vi accepterar andra etiska argument för köttätande och inte ser djur som absolut likvärdiga med människor kan vi äta mindre mängder kött från lokala och medvetna producenter, främst naturbeteskött. Däremot behöver vi undvika importerat kött från stora matindustrier. Svårigheten blir att skilja ut detta, till exempel på restauranger och i olika typer av processad mat. Här behövs utökad märkning av maten, både i affärer och på restauranger.
Historiskt såg vi att en form av fasta var att avstå från kött från gående djur en dag i veckan. Vanligast var att fredagar i stället skulle vara en fiskdag. Detta är ett tänkande som känns aktuellt än i dag. Genom att följa den regeln och låta fredagen få bli en fiskdag – eller varför inte en helt köttfri dag – ser man till många värden i en matetisk analys, som respekt för djuren och deras moraliska status, hänsyn till klimatet och positiva hälsoeffekter. Men det ger även möjlighet till eftertanke och reflektion över det egna matintaget, och kanske kan det leda till ytterligare köttfria dagar varje vecka.
Konsumentens val
Tillgången på mat är ett livsvillkor för oss människor, men i samhällen som det svenska lägger vi mycket mer tid och pengar på mat än vad ren överlevnad skulle kräva. Uppenbarligen står maten för fler värden än att enbart stilla vår hunger. Den kan vara en kulturbärare och en identitetsmarkör och bidra till gemenskap och välbefinnande. Men för många är god mat också etiskt välavvägd utifrån faktorer som djurvälfärd, miljö- och klimatpåverkan, rättviseaspekter och produktionsvillkor. Till det kommer priset, liksom en önskan om att maten ska vara god och nyttig.
För konsumenten är frågan om autonomi central. Att vi ska ha rätt att göra egna, självständiga val av mat kan kännas självklart. Samtidigt kan vi se en utveckling mot alltmer individualiserade matval, och därmed uppstår en konflikt mellan rätten till autonomi och värdet av möjligheten till gemensamma måltider. Vad förlorar vi om vi inte längre vågar bjuda varandra på mat, på grund av att det blir för komplicerat utifrån individuella krav från LCHF-ätare, vegetarianer och veganer? Vid måltiderna skapar vi relationer och kan utveckla värdefulla dygder som artighet, gästfrihet och empati. Kanske blir lösningen att vi överger den gemensamma trerättersmiddagen, till förmån för olika typer av buffémåltider, för att på så sätt kunna bevara både gemenskap och autonomi.
Bland de värden som behöver vägas in vid beslut om mat finns således även maten som bidrag till ett gott liv. Detta grundar sig filosofiskt i två rättigheter för individen, nämligen rätten att leva ett gott liv och rätten att sträva efter lycka. På grund av orättvisa omständigheter kan inte alla uppnå detta, men det innebär inte att det är oetiskt att sträva efter det för dem av oss som har möjlighet till det. Men vad gör vi när det gäller fattigdomen i världen? Vilket ansvar och vilka plikter eller skyldigheter har vi när det gäller att utrota svält och ojämlikhet?
Etiskt kan man hävda att vi i den rika delen av världen har verkliga och djupgående plikter mot dem som inte har tillräckligt med mat. Även om det är svårt, så bör vi därför ta vårt ansvar och göra det vi kan, som att engagera oss och stödja institutioner och organisationer som arbetar mot fattigdom och för strukturer som kan minska orättvisor. En matetisk analys bör även väga in arbetsförhållanden för dem som producerar vår mat. Dessvärre finns det uppgifter om att det just inom matindustrin förekommer dåliga arbetsvillkor i form av barnarbete och närmast slavliknande förhållanden inom fiskeindustri och på grönsaksodlingar. Detta är mycket svårt att genomskåda för oss som konsumenter, då ingen tillförlitlig märkning finns. Slutsatsen blir att det säkraste trots allt är att köpa svensk och gärna närproducerad mat från mindre producenter, där vi har möjlighet till viss insyn i tillverkningsprocessen.
Att balansera fest och fasta
Fastan är en tid som även i vår sekulariserade samtid lämpar sig väl för etisk reflektion över våra matval. Vi kan sträva efter måttfullhet i linje med Aristoteles tänkande men även engagera oss för minskat lidande för djur i matproduktionen och försöka att undvika negativ klimat- och miljöpåverkan genom den mat som vi köper och tillagar. Samtidigt kan fastan bli en tid för att se till dem som inte har tillräckligt med mat och göra insatser för ökad rättvisa genom politiskt engagemang och gåvor till välgörenhet. En sådan hållning kan vara en bra grund att stå på för att undvika att påskfirandet blir ett frosseri, samtidigt som det kan ses som en del i ett gott liv där god mat och gemensamma måltider är viktiga delar.
Anna T. Höglund är professor i vårdetik vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2022, s. 27–32.