av CHRISTOPHER LAMB
I början av 2021 skrev jag att påven Franciskus ökade sina reformansträngningar. Han visade inga tecken på att sakta in. Under året (2021) har han inte bara hållit takten – han har lagt i högsta växeln. Påven tycks fast besluten att inte förslösa vad han ser som ett kritiskt, epokavgörande ögonblick för att omvandla kyrkan inför 2000-talet.
De senaste tolv månaderna har varit som en virvelvind där Franciskus inledde den mest ambitiösa katolska förnyelseprocessen på 60 år; gjorde ett historiskt besök i Irak; gav grönt ljus åt en korruptionsrättegång i Vatikanen; fortsätter att erbjuda modigt ledarskap i migrationskris, klimatförändring och för social rättvisa.
Påven visar inga tecken på att träda tillbaka. Hans tjocktarmsoperation i juli lyckades, och förutom sporadiska ischiasbesvär är han vid god hälsa för sin ålder. Franciskus närmaste säger att han troligen stannar på posten åtminstone till oktober 2023 då biskopssynoden sammanträder i Rom. Abdikering anses högst otroligt medan den förre påven Benedictus XVI fortfarande lever. En källa inom kyrkan sade mig att om Gud vill avser påven att stanna tills hans reformer är oåterkalleliga.
Fastän han har lagt i högsta växeln behöver de förnyelsens frön som Franciskus planterade god omsorg om de ska kunna växa. Den världsomspännande synodala process som startades i oktober är en del av hans ansträngningar för att rycka upp rötterna till en ingrodd klerikalism och ”vända på pyramiden”, som han uttryckte det. Processen är skör och stöter redan på en oundviklig negativitet och cynism från dem som önskar bevara den rådande hierarkiska pyramiden.
På många sätt förkroppsligar påven sina reformers skörhet. Han är plattfotad, vilket gör att han går på ett ostadigt sätt och ibland ramlar. När han gick ombord på planet för att återvända till Rom från Aten den 6 december snubblade han på trappan, men sin sårbarhet till trots reser han sig och fortsätter att gå. Resan till Cypern och Grekland avslutade inte bara ett händelserikt år – den synliggjorde några huvudteman under Franciskus pontifikat och sände en signal om hur en mer synodal kyrka skulle kunna se ut. Tre egenskaper var utmärkande.
Den första är att det skulle bli en mer broderlig kyrka. I en utveckling av idéer ur encyklikan Fratelli tutti (2020) sade påven till präster och ordensfolk på Cypern: ”Murar existerar inte, och ska inte existera, i den katolska kyrkan.” Han fortsatte: ”Därför att kyrkan är ett gemensamt hem, en plats för förhållanden och samexistens i olikhet.” Genom att återupptäcka en djupare känsla av betydelsen av att vara katolsk ska kyrkan bli ”ett öppet utrymme i vilket alla är välkomna”. När han talade på Cypern förklarade påven att ”helhetens olikhet” visar på ”enhetens rikedom”, en av de saker som synodalitet, med dess betoning på förmåga till urskiljning hos lokala kyrkor, söker uppnå.
Att utveckla enhet snarare än enformighet innebär även att belysa stilar, sedvänjor och vanor som kan tyckas viktiga men egentligen döljer kyrkans ”levande tradition”. Påven har ofta beklagat ”så har vi alltid gjort”-attityden som förhindrar evangelisering och befäster klyftorna mellan olika kristna. Franciskus uttryckte sig så när han talade till ortodoxa kristna på Cypern: ”Låt oss inte tillåta ’traditionerna’, i plural och med litet t, att få övertaget över ’Traditionen’, i singular och med stort T.”
Den andra egenskapen är ödmjukhet. En synodal kyrka förmår lyssna och lära av andra kristna, och medge misstag. Under mötet med den heliga synoden i Nicosia sade Franciskus att den ortodoxa erfarenheten av synodalitet ”verkligen kan hjälpa oss”, och när han mötte ärkebiskop Hieronymos II i Aten sade han: ”Vi känner att vi har mycket att lära av er”. Påven bad också om förlåtelse för ”misstag begångna av många katoliker” – han syftade på bristen på stöd många katoliker visade inför grekernas självständighetssträvan, men han tänkte på många andra historiska oförrätter och tillkortakommanden.
Enligt Franciskus utgår inte en kyrka, som präglas av ödmjukhet, ifrån att hon är sin kulturs dominanta kraft. När han talade till den lilla katolska gemenskapen i Grekland påpekade Franciskus att Paulus reste till Aten ensam, ovälkommen och med små chanser att lyckas: ”Att vara i minoritet – och glöm inte att kyrkan globalt är en minoritet – innebär inte att vara obetydlig utan närmare den stig som Herren älskar, som är litenhet: kenosis, förnedring, ödmjukhet.”
Detta för oss till den tredje egenskapen hos en synodal kyrka: den är profetisk. De mest rörande scenerna ur Franciskus besök kom när han mötte flyktingar på Lesbos. Hans konsekventa försvar för flyktingar och migranter i en tid då europeiska regeringar utvecklar stramare attityder får honom att framstå som en röst som ropar i vildmarken. Franciskus utformar en kyrka som står jämte de marginaliserade och talar sanning gentemot makten. Greklands president, Katerina Sakellaropoulou, beskriver honom som en ”beskyddare av fattiga och förföljda, deltagare i deras smärta och stark stödjare av deras rättigheter”.
I Aten talade Franciskus om ”demokratins tillbakagång”. Den symboliska betydelsen av att leverera denna skarpa varning i demokratins vagga bör inte underskattas. Påven ämnade placera kyrkan stadigt mot en stigande våg av populism och maktfullkomlighet. Hans stöd till demokrati representerar en enastående utveckling av påvedömet, som förr har flörtat med olika former av diktatur och maktfullkomlighet. Trots att synoder inte är parlament öppnar de en väg mot fördjupning av hela Guds folks deltagande i kyrkans ledning.
Under de senaste tolv månaderna har påven på ett mer och mer robust sätt bemött dem som motsätter sig den riktning han försöker leda kyrkan i. Under de första åren av sitt pontifikat använde Franciskus en inkluderande metod – sträckte exempelvis ut handen till det halvschismatiska Piusbrödraskapet och utnämnde kardinaler som Robert Sarah och George Pell till nyckelpositioner, men senare började han dra röda linjer.
Han sade att de som motsätter sig Andra Vatikankonciliets undervisning ”inte står med kyrkan”; han har satt hårda begränsningar för användandet av den förkonciliära liturgin; och i en spontan kommentar beskrev han attackerna mot hans pontifikat från det konservativa Eternal Word Television Network, EWTN, som ”djävulens verk”. Angående liturgin säger en kyrkokälla att Gudstjänstkongregationen håller på att ta fram mer detaljerade riktlinjer för biskopar för att hjälpa dem tillämpa de nya reglerna, och att det där sannolikt inte lämnas utrymme för traditionalister. Påven insisterar på att Andra Vatikankonciliet slutligen måste implementeras.
Hans mer beslutsamma hållning under 2021 kom i en tid då hans motståndare trappade upp sitt intrigerande inför en konklav. Dessa intriger drivs delvis av den rika och högljudda konservativa lobbyn i USA, som öppet motsätter sig Franciskus och undergräver honom offentligt. Än farligare är kanske de Rombaserade prelater som med kattlika manövrer blockerar reformer och påverkar utnämningar. Enligt Franciskus själv ”förberedde de sig för konklav” medan han låg på sjukhus under sommaren.
Ta till exempel Amazonas kyrkokonferens, rekommenderad av Amazonassynoden, en ny enhet som bildades för att verka för synodalitet i regionen och som utgörs av lekmän, präster och biskopar. Det tog mer än ett år innan den formellt erkändes i Rom. Den sedan länge väntade nya konstitutionen för kurian försenades på liknande sätt av obstruerande filibustertaktik. Även om Franciskus är beslutsam när han tar ut riktning för kyrkan, så behöver han ibland ha tålamod.
Något han inte har sparat krut på är det radikala omdanandet av församlingen som ska utse hans efterträdare. Franciskus blir alltmer benägen att bara ge en röd hatt åt någon som delar hans vision. Det är fortfarande möjligt att en mer försiktig efterträdare till Franciskus skulle kunna väljas, eller till och med en kandidat som har ett uttalat stöd av kardinaler som är missnöjda med inriktningen i hans pontifikat. Om det hände skulle Franciskus reformer kunna fallera eller upphävas.
”Han behöver hålla ytterligare två konsistorier”, berättade en källa i Vatikanen för mig. Bergoglio har redan utsett nästan 60 procent av de kardinaler som i nuläget kan delta i konklaven och under första halvan av 2022 väntas han lägga till fler. I juni 2022 kommer antalet elektorer (kardinaler under 80 år) att vara 116, nära den gräns på 120 elektorskardinaler som sattes av Paulus VI. Franciskus måste dock inte hålla sig till den siffran. Han lär också överväga en uppdatering av konklavens regelverk, med en arbetsgrupp i Vatikanen som utreder frågan.
2022 blir troligen lika dramatiskt. Synodprocessen väntas lägga i en högre växel och påvebesök i Indien, Korea, Kongo, Papua Nya Guinea, Östtimor och Kanada diskuteras. Den 13 mars kommer Jorge Mario Bergoglio, outsidern som varken hade bott eller arbetat i Rom före sin utnämning, att fylla nio år som påve. Förbered er på fler överraskningar.
Översättning: Daniel Dahlborg
Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 18 december 2021 och publiceras med utgivarens tillstånd, thetablet.co.uk.
Christopher Lamb är The Tablets korrespondent i Rom.
Ur Signum nr 2/2022, s. 24–27.