av NATHALIE SARTHOU-LAJUS
Claude Habib har huvudsakligen forskat kring fransk 1700-talslitteratur. Med inspiration från i första hand Jean-Jacques Rousseau har hon kommit att ifrågasätta den feminism som tidigare verkat självklar för henne, med en universalistisk inriktning inspirerad av Simone de Beauvoir. I Rousseaus efterföljd ser hon ett värde i könsuppdelningen. I sin senaste bok undersöker hon ”transfrågan” och visar hur mötet mellan de allt starkare kraven på könsöverskridande å ena sidan och feminismen å den andra leder till nya frågor och motsättningar. Hon intervjuas av tidskriften Études biträdande chefredaktör Nathalie Sarthou-Lajus.
Precis vad är det som omfattas av ”transfrågan”?
Nu för tiden är ”transsexualitet” inte längre ett tillåtet begrepp, det hörde till 1900-talet och går inte längre att använda. Ännu ganska nyss kallade man en person transsexuell som övergick från ett kön till ett annat så fullständigt som möjligt, alltså en person som genomgick en hormonell och kirurgisk behandling som möjliggjorde att man framstod som tillhörande det kön man ville tillhöra. Sedan dess har det skett en gradvis minskning av precisionen: man talar inte längre om kön utom om genus, och om ”transgenus”. Detta begrepp är osedvanligt föränderligt. Om man använder aktivisternas definitioner, till exempel från Stonewall, som är en brittisk hbtq+-grupp, ingår drag-queens, drag-kings, gender-benders (som alltså töjer på genus), gender-blenders (som blandar flera genus) och slutligen alla som betecknar sig som ”trans”. Man förstår att det leder till stora tal: till exempel betecknar tre procent av eleverna i Minnesota sig som trans, och två procent av hela befolkningen i USA. Det blir förstås så att när utsagan ”jag är trans” inte längre behöver syfta på ett verkligt könsbyte så vet man inte riktigt längre vad man pratar om. Alla som betecknar sig som queer, eller ”icke-binär”, eller som tillhörig motsatt kön, anses vara trans. Det franska utbildningsministeriets cirkulär från 30 september 2021 vill främja erkännandet av denna grupp i skolan. Vad gäller lagstiftning i Frankrike och Storbritannien, exempelvis, så kräver man inte längre hormonbehandling (och givetvis inte kirurgisk behandling) för att få till en ändring i folkbokföringen. Denna uppmjukning kommer från att Världshälsoorganisationen, efter påtryckningar från aktivister, strök transidentitet från sin lista över sjukdomar. Enligt denna nya standard är det lika livskraftigt och respektabelt att inte vara i överenstämmelse med det kön man ansågs ha vid födseln som att känna sig i överenstämmelse med sitt födelsekön. Det finns givetvis ingen anledning att diskriminera dessa personer, så som våra samhällen har gjort tidigare. Det är känt att det finns andra samhällen där gender nonconforming people har sin plats. Så är det i Indien där hijras utgör en egen kast, på Samoaöarna som har en befolkningsgrupp med fa’afafines, och i flera amerindiska samhällen. Denna möjlighet – att skapa utrymme för ett tredje genus – ger möjlighet att erkänna problem med genusdysfori och ger dessa personer möjlighet att vara en del av samhället. Men däremot motsätter jag mig transideologin när den blir som en krigsmaskin riktad mot den könsliga uppdelningen.
Det är kanske mödan värt att särskilja de olika typerna av tillhörighet inom förkortningen hbtq+. De två första beskriver sexuell läggning, medan transfrågan däremot handlar om identitetssökande och problem kring det. Den transperson som verkligen går igenom ett könsbyte, som verkligen vill tillhöra det andra könet, erkänner på sitt sätt den könsliga uppdelningen.
Precis. Det finns verkligen en stor skillnad mellan det som handlar om sexuell läggning och det som gäller identitet. Det har till exempel, i den engelsktalande världen, lett till grundandet av grupper som LGB Alliance som med avsikt tagit bort T med motiveringen att de inte vill blanda ihop dessa saker, och de är emot alltför tidiga könsbyten. I USA har sådana grupper demonstrerat högljutt utanför kliniker som genomför könbehandlingar på barn. Man skulle kunna tala om en homosexuell aktivism mot transrörelsen, som uppstått nyligen. Men transpersonerna är inte heller en enhetlig grupp. En del transpersoner är fientliga gentemot icke-binära, särskilt mot dem som benämner sig trans utan att alls försöka ändra sitt fysiska framträdande, ett typiskt exempel skulle vara en aktivist med skägg som vill tilltalas med kvinnliga begrepp. En del av de ”verkliga” transpersonerna, som har gjort stora uppoffringar i tid, pengar och lidande för att genomföra sin könskorrigering, vill inte bli sammanblandade med dessa uppmärksamhetssökare som de menar kan dra tvivel över deras handlande. Detta skapar spänningar inom transgemenskapen.
Kan ni förklara polemiken kring J. K. Rowling (den berömda författaren till böckerna om Harry Potter), som har angripits för yttranden på Twitter som ansetts transfobiska?
J. K. Rowling var modig när hon försvarade en kvinna, Maya Forstater, som förlorade sitt arbete för att hon sagt att transkvinnor inte är kvinnor. Det var vid den tidpunkt när en lagändring diskuterades i Storbritannien och aktivister vill införa self id, vilket innebär att det räcker för ändrad folkbokföring att man deklarerar själv att man är trans utan yttrande från någon läkare eller domare. Till dags dato har endast tre länder inför denna möjlighet: Argentina, Irland och Malta. Det är paradoxalt att det är tre länder med stark katolsk tradition som varit mest tillmötesgående gentemot aktivisterna. I Frankrike, liksom i Storbritannien, finns det ännu en medicinsk och rättslig kontroll, en domare måste godkänna att man ändrar sin folkbokföring. När lagstiftningen diskuterades blev Maya Forstater engagerad och hävdade att könstillhörighet är en objektiv verklighet. Hon har senare grundat en rörelse som heter Sex Matters. Och när hon inte fick förlängd anställning startade hon en rättsprocess mot sin tidigare arbetsgivare med utgångspunkt i yttrandefriheten. Hon krävde att hennes åsikter skulle skyddas på samma sätt som religiösa uppfattningar. Men domaren gick emot henne med motiveringen att hon hävdade icke-demokratiska åsikter som förtryckte en del av befolkningen och därför inte hör hemma i en demokrati. Före detta första domstolsutslag fick hon stöd av J. K. Rowling genom en tweet. Denna började i en liberal anda: transpersoner må leva som de önskar, de kan gå till sängs med vem de önskar, hon önskade dem all lycka. Men – det fanns förstås ett ”men” – ”att en kvinna ska förlora sitt arbete för att hon tror att kön finns på riktigt …” Dessa tre punkter räckte för att hon skulle betecknas som fiende och smutskastas. Från en dag till nästa blev Rowling ett transfobiskt monster. Hennes böcker brändes. Senare har hon skrivit en fin text där hon förklarar varför hon är emot att transkvinnor ska ha tillträde till utrymmen som är reserverade för kvinnor, som toaletter, omklädningsrum, kvinnofängelser etcetera. Hennes fall har inte nått någon lösning.
Så man ser tydligt hur transfrågan skapar splittring i den feministiska rörelsen …
Den feministiska rörelsen är kluven. I sportvärlden har tennisstjärnan Martina Navratilova drabbats av samma anklagelser som J. K. Rowling. Navratilova har varit en idol för hbtq+ eftersom hon var den första i sportvärlden som kom ut. Hon föll från sin piedestal när hon tog ställning mot transkvinnors deltagande i elitsport, genom att beteckna dessa transkvinnor som fuskare. Vetenskapen ger henne rätt. Numera erkänner man att transkvinnor har en kroppslig fördel som inte går att kompensera bort. I kontaktsporter som rugby och i kampsporter finns det till och med risk för skador.
Klyftan inom den feministiska världen går mellan feminister old school (som har ett antal välkända krav som bas: lika lön, lika tillgång till alla maktpositioner, självbestämmande över sin kropp genom tillgång till preventivmedel och abort i de länder där detta ännu är ett problem) och en yngre generation som strävar mot en inklusiv feminism och som anser att transkvinnor utsätts för dubbelt förtryck: dels som kvinnor, dels som kvinnor som inte erkänns som kvinnor av samhället. De är offer dubbelt upp och i denna generation är det offerpositionen som är den mest betydelsefulla. Dessa yngre feminister kallar de långvariga feministerna för Terf (Trans-exclusionary radical feminist, ”transuteslutande radikalfeminist”), en nedsättande benämning som dessa avvisar; de använder i stället beteckningen gender critical feminists (”genuskritiska feminister”) om sig själva, med vilket de menar att de håller sig till en objektiv och stabil definition av könsuppdelningen.
Hur kommer det sig, enligt er, att transfrågan tar så stor plats i våra västerländska demokratier att den leder till förändringar i lagstiftning, fast det ändå bara angår en minoritet av individer?
Det beror på två saker. Å ena sidan så uppfostras inte längre unga människor mot ett ideal, alltså inriktas mot något högre än deras person som skulle kunna ge en inriktning åt deras liv, det kunde vara Gud, fosterlandet, någon form av heroism… Dagens ungdom genomgår sin känslomässiga utveckling under the rainbow, under hbtq+-tänkandet som de uppfattar som inklusivt, generöst och sant. Dessa unga menar verkligen att det finns ett oändligt antal varianter av genus, bland vilka de ska försöka att upptäcka sig själva, även om det innebär att de flyter runt ett tag. En åttaåring tar inte fram alla de sexuella karaktärsdragen i sin identitet som ju inte ens en vuxen lever fullt ut mer än vid vissa tillfällen i livet. Det finns tillfällen när man känner sig helt och fullt som kvinna, men det är ganska tillfälligt. Inte ens Marilyn Monroe kände sig nog som kvinna 24 timmar om dygnet! Och det samma gäller för viriliteten. Alla känslor av fullbordan är tillfälliga. Så att fråga en åttaåring om könsidentitet … För den unga generationen är det inskränkt att tänka att det finns två och endast två kön. Å andra sidan är det svårt för de unga att finna sin plats i ett samhälle som blivit väldigt komplext och denna osäkerhet underblåser känslan av oklarhet kring den sexuella identiteten. Kroppen får ta emot ett överdrivet intresse som man kunde lägga märke till redan när piercing och tatueringar blev vanligt. Nu, med hormoner som ska ge mer feminina eller maskulina drag, är det ännu kraftfullare och mer djupgående avtryck i det kroppsliga som det gäller.
Jag får intrycket att man vill fullkomna sig själv, skapa sig själv genom detta mode med piercing, tatueringar etcetera.
Moden skiftar ständigt. Om man har föräldrar med tatueringar så kommer man inte att få lust att tatuera sig. Tonåren är en brytningstid där man framför allt inte vill vara som sina föräldrar. Önskan att få definiera sig själv tillhör denna ålder, och den tar sig olika former. Önskan om könsbyte är en allvarligare form än tidigare moden. När man har förlorat tron på det samhällsomstörtande perspektivet så öppnar genusfrågorna och försvaret av olika minoriteter en möjlig utväg. På amerikanska universitet ser man framväxten av gender studies, fat studies, disability studies, en hel skala av det som Helen Pluckrose har beskrivit som stödgrupper som låtsas vara vetenskapliga discipliner. Universiteten i Frankrike är inte lika påverkade ännu, men det är på väg.
Ni har själv arbetat mycket med frågan om tolerans. Så hur ska man bekämpa diskriminering som minoriteter som transpersoner drabbas av utan att ge efter för krav som framstår som oproportionerliga?
Det är verkligen mycket svårt, man balanserar på en knivsegg. Den konservative engelsmannen Douglas Murray har uttryckt det med viss kyla: ”När man uppför sig löjligt kommer man att bli förlöjligad.” Det är en del av svaret. Om en skäggig person begär att bli tilltalad i femininum finns det ingen anledning att gå med på det. Jag är helt övertygad om att man måste skapa en plats för minoriteter, men sanningen är ännu viktigare än toleransen. Att föreskriva lärare att använda de tilltalsord som transelever önskar, som franske utbildningsministern nyligen gjorde, det är att strunta i grundläggande erfarenheter. Och en av kvinnors grundläggande erfarenheter är att vara kroppsligt utsatt, särskilt i tonåren; att då låta en person som till anatomin är en man komma in i utrymmen som tidigare varit reserverade för kvinnor, som toaletter, omklädningsrum, sovsalar, skapar obehag och rädsla. Varför ska man strunta i dessa känslor? Man tvingar en hel generation flickor att ljuga om sina känslor i toleransens namn.
Är det att ljuga om sina egna känslor eller kunde det vara ett sätt att möta det annorlunda som något annat än ett hot?
Det finns en hel vokabulär som kommer från amerikanska universitet och som är på väg in i våra lagar, såsom ”kvinnlig penis”. En person som byter kön kan behålla sina (i detta fall maskulina) organ, dennes penis blir därefter betraktad som kvinnlig, det vill säga en penis som har blivit ofarlig. Fast en sådan kvinnlig penis har redan våldtagit en kvinna i ett fängelse i England … Det har hittills rapporterats kring ett dussin fall av övergrepp och våldtäkter begångna av transpersoner i fängelser i den engelsktalande världen. Ni kan föreställa er hur detta känns för de andra intagna kvinnorna, som inte har någon laglig rätt att neka att få en transkvinna i sin cell. De har inget att säga till om. Man begär medkänsla med transkvinnorna, men det finns ingen medkänsla med dessa kvinnor. Somliga, som Serge Hefez, säger att detta bara är ångest och inbillning, eftersom det finns så få transkvinnor i förhållande till antalet kvinnor i fängelse. Men det är en falsk beräkning: fyra procent av fångarna är kvinnor, 96 procent män. Och i Storbritannien säger sig fem procent av de manliga fångarna att de kan tänka sig könsbyte, eftersom det skulle innebära – de säger det själva – bättre fängelsevillkor. Och det finns värre exempel. I Kanada, rapporterar Helen Joyce, finns det en man som dömts för våldtäkt på ett tremånaders barn och som påbörjat könsbyte i fängelse. Han har därigenom kunnat byta till en enhet för kvinnor med små barn. Den inklusiva ideologin leder till att man går vilse på detta sätt.
Varför är det så viktigt med könsexklusiva zoner där man slipper att blandas? I vilken utsträckning kan platser för möten inom gruppen (för kvinnor med kvinnor och män med män) ge möjlighet för att bygga upp sin identitet?
Kvinnors könsexklusiva grupper har till stor del varit defensiva. Denna politik etablerades på 1970-talet när kvinnorörelsen växte fram, man grundade grupper för medvetandearbete som var exklusiva – män var inte välkomna. Tanken var att det var svårare för kvinnor att ta till orda inför män, och det är ganska sant. Det finns en blygsel hos kvinnor att ta till orda, man märker det på universiteten, i stora församlingar – tyvärr stämmer det fortfarande, efter 40 år av feministisk kamp – är det nästan alltid män som tar till orda. Könsexklusiva grupper är en lösning för att kvinnor ska övervinna sin blygsel, vare sig denna är naturlig eller förvärvad, så att de ska tillåta sig själva att tala, särskilt om intima ämnen. Däremot är det ogenomtänkt att vilja, som Mélanie Luce, organisera rasifierade grupper efter denna modell. Filosofen Souleymane Bachir Diagne sade till mig, när han var elev på École Normale Supérieure: ”Jag blir rädd för den rädsla som jag skapar hos kvinnor.” Denne unge svarta man upplever inte att han blir rädd utan att andra blir rädda för honom. Det är smärtsamt, men det är annorlunda. De separerade kvinnliga utrymmena har sitt ursprung i det som vissa feminister inte vill erkänna, eftersom de är så upptagna med jämlikheten, nämligen att vi är utsatta och därför kan behöva skydda oss. Våra kroppar är utsatta, vi kan bli våldtagna. Franska järnvägsbolagets planer på att reservera vissa delar av liggvagnar för kvinnor är förståndigt. Det finns särskilda vagnar för kvinnor i tunnelbanan i Mexiko, i Japan till exempel. Det finns toaletter för kvinnor på universiteten. Vi kan inte ha ett obegränsat skydd för kvinnor, då skulle kvinnor varken få självförtroende i den sociala världen eller styrka nog för att försvara sig, men de ska inte heller behöva vara på sin vakt hela tiden, om de till exempel vill köpa en bh i en affär. Det finns platser som tjänar på att förbli platser där kvinnor kan mötas sinsemellan. Många mötesplatser för lesbiska i USA har stängt, eller gått under jorden, därför att de blivit invaderade av lesbiska transkvinnor. Många lesbiska säger att det är att släppa in vargen i fårhuset.
Så då kommer kampen för transfrågan i konflikt inte bara med feminister utan också med de homosexuellas kamp för sina rättigheter?
Också här är kvinnorna de mer sårbara. Forum för diskussioner för lesbiska tas över av män som presenterar sig som lesbiska – det är inte att marginellt fenomen. Lesbiska har sedan länge blivit konfronterade av virila män som har sagt till dem att de är lesbiska för att de inte har prövat att vara med en riktig man. Nu blir de konfronterade av transkvinnor som anklagar dem för att vara transfobiska och ta avstånd från deras penis fast den är en kvinnlig penis! Se där vilken röra vi hamnar i på grund av medkänsla.
Ökar verkligen önskemålen om könsbyte hos unga pojkar och flickor?
Ja, önskemål om könsbyte hos unga ökar betydligt. I Storbritannien med 400 procent på fyra år, och hos flickor är ökningen till och med 1 000 procent. Flickor har blivit den större gruppen som begär könsbyte, mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar. Det finns en fin bok om detta av Abigail Shrier, som analyserar detta nya fenomen bland tonåringar. Flickorna som vill genomgå könsbyte var inte, i de flesta fall, ”pojkflickor” när de var yngre, utan småflickor som älskade rosa och prinsessklänningar. Sedan när de kommer i tonåren, och ofta flera i en klass eller en skola, säger de att de är trans och alltid har varit det. Detta leder tankarna till andra smittsamma fenomen bland kvinnor som anorexi, som hysterivågen på 1800-talet, besattheten av djävulen på 1600-talet. Abigail Shrier talar om en ”emotionell smitta”, och detta är en faktor som man inte finner hos pojkar med könsdysfori. Hennes förklaring är flickornas större empatiska förmåga att försätta sig på samma känslomässiga våglängd som andra, särskilt sina vänner. Hos pojkar är strävan efter könsbyte en mer individuell väg.
Så vilken väg är det som de går, rent konkret?
Det beror på om de får stöd av sin familj eller inte. Sådant stöd är vanligare för flickor än för pojkar. Och därför är det vanligt med våldsamma uppbrott från familjen bland pojkarna; deras sociala bakgrund är också mer blandad, medan flickorna – vanligtvis – kommer från borgerliga kretsar; i USA kommer majoriteten från den vita medelklassen. Det är vanliga flickor, säger Abigail Shrier, ofta lite utanför, som kan ta skydd bakom en offerroll när de förklarar att de är trans. Deras väg börjar med att byta förnamn och tilltalspronomen: det är den sociala övergången. Det fortsätter med pubertetsblockerare som sägs ha syftet att ge tid för att reflektera och för att undvika det som man kallar ”pubertetsångesten”. När tonåringen väl har hoppat över puberteten kan vidare hormonbehandling ge möjlighet att få ett mer feminint eller maskulint utseende. Till slut kommer de kirurgiska operationerna, enligt lagen efter arton år. I verkligheten händer det att operationer sker betydligt tidigare, också i Frankrike.
Transfrågan har mycket gemensamt med en oro som hör hemma i tonåren: osäkerheten om sin sexuella identitet och sitt genus. Medicinen och kirurgin ger faktiskt en möjlighet att lösa upp denna oro (om den kan lösas!), men på ett ganska radikalt sätt, eller hur?
Det är en skandal, man skjuter mygg med kanoner! Titta på förnuftiga länder som Sverige och Finland. Dessa länder gick före i dessa frågor, drivna av tolerans och medkänsla. Därför fick de också en betydande ökning i önskemål om könsbyte mycket tidigare. Men Karolinska sjukhuset i Stockholm har beslutat att stoppa alltför tidiga könsbyten, precis som Finland som, sedan ett år tillbaka, har beslutat att sluta följa rekommendationerna från WPATH (World Professional Association for Transgender Health). Och det av rent medicinska skäl: avvägningen mellan fördelar och risker talar inte för unga könsövergångar. Det är ett falskt argument att man riskerar att ens barn begår självmord om man inte går med på denna begäran: det är bättre att skjuta upp utan att stänga dörren. Det behövs tid för att undersöka. Vissa barn som begär könsbyte har andra problem, vilket framgår av att det förekommer personer som önskar byta tillbaka till sitt födelsekön efter ett könsbyte, eftersom de mår lika dåligt som före könsbytet och dessutom genomgått mer eller mindre omfattande operationer. Föräldrar till barn med könsdysfori står inför förfärliga dilemman. Det stämmer att om man väntar till efter puberteten så kan man tvingas till mer omfattande operationer. Om man låter sin tioåriga flicka gå igenom ett könsbyte, innan hennes bröst har utvecklats, så slipper hon dubbel mastektomi. På samma sätt för pojkar: om de går igenom puberteten så förändras deras röst, benen i kroppen blir kraftigare, fördelningen mellan muskler och kroppsfett förändras, allt detta ger ett maskulint intryck, och de operationer som behövs för ett kvinnligare uttryck blir mycket mer omfattande: man måste jämna ut adamsäpplet, förändra ansiktets kontur etcetera. Det krävs fler operationer, som också blir dyrare.
Och det kostar också mycket lidande!
Många flickor fullföljer inte processen att bli mer maskulina. Det är också orsaken till detta nya fenomen som medierna är så fascinerade av: ”män” som blir mödrar. De har alltså genomgått en hormonbehandling som givit skäggväxt, muskler och en grövre röst, men deras genitalier är oförändrade, och den dag som de önskar att få barn kan de bli gravida och föda, samtidigt som de säger sig vara män. Det blir en komplett lögn. Och ändå tycker jag att det mest allvarliga är att ge tillåtelse till barn och unga tonåringar att genomgå behandlingar som inte kan göras ogjorda. Jag blir mycket lättad av att se hur länder i norr, som länge varit förkämpar för tolerans och medkänsla, tar ett steg tillbaka och avvaktar med medicinska ingrepp innan man blivit vuxen. Man har uppfattat att det finns en stor risk här. Att skapa utrymme för ett ”tredje kön” i samhället och skapa utrymme för dem som inte står ut med att leva med sitt födelsekön, det är förnuftigt. Men tvingar artigheten oss att förneka att det finns två kön? Låter vi detta avståndstagande från den könsliga uppdelningen vinna så ger vi absurditeterna utrymme och näring.
Översättning: Björn Hjalmarsson
Litteratur
Claude Habib: Comment peut-on être tolérant? 2019
Claude Habib: La question trans. 2021
Helen Joyce: Trans. When Ideology Meets Reality. 2021
Abigail Shrier: Irreversible Damage. The Transgender Craze Seducing Our Daughters. 2020
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études januarinummer 2022.
Claude Habib är professor emerita i fransk 1700-talslitteratur vid universitet Sorbonne-Nouvelle.
Nathalie Sarthou-Lajus är dr i moralfilosofi, vice chefredaktör för tidskriften Études, Paris.
Ur Signum nr 2/2022, s. 18–24.