En av figurerna i C.S. Lewis Narniasvit är Ripip, en talande mus vars mod är hundra gånger större än han själv, alltid beredd att slåss för sin ära, för damernas heder, för rätt-visan ja för allt som är gott. Svärdet är nästan en del av honom och han är snar till att dra det och kämpa mot den som väckt hans vrede om den skyldige än är många gånger större. Han gör sorti ur berättelsen paddlande rakt mot öster, mot Aslans (Guds) rike. Vid yttersta gränsen, där vattnet reser sig som en vägg ställer han sig upp i kanoten, spänner av sig svärdet och kastar ut det i vattnet. ”Jag behöver det inte längre”, säger han och paddlar mot vattenväggen som lyfter honom upp ur sikte.
Så kan människans avklädande och upprättelse beskrivas, enkelt, begripligt och med många dimensioner i behåll, av en mästare på att konkretisera djupdimensionerna av vår kristna tro. Det är få som slår C.S. Lewis på det området. I böcker som Helvetets brevskola och Den stora skilsmässan har han skapat miljöer där människans storhet och elände kan analyseras i berättelseform för vuxna läsare. Narniaböckerna riktas till barn men Lewis menade att ”en barnbok som bara gillas av barn är en dålig barnbok”.
Det är alltså ingen dussinförfattare vi får möta i Michael Corens bok Mannen som skapade Narnia. En lärd Cambridgeprofessor i medeltids- och renässanslitteratur, en strålande debattör som förutom sina vetenskapliga arbeten skrev science fiction och barnböcker och som dessutom var ”en av den tidens populäraste författare till teologiska böcker”. Citatet är ur boken och påståendet är nog korrekt men det visar samtidigt på en av bokens svagheter. Författaren verkar vara så angelägen att visa på Lewis storhet att det ibland känns som ett idolporträtt snarare än en biografi. Vid några tillfällen blir denna strävan rent klåfingrig. Till exempel när vi i bokens sista kapitel får följa Lewis in i sorgen efter hustrun och får ta del av ett gripande citat ur den bok han skrev om sin saknad. I stället för att låta texten tala för sig själv kommenterar Coren: ”Så klok Lewis är, och så väl han skildrar känslor som många av oss har upplevt. Han går vidare och funderar över sina erfarenheter och beskriver hur han lyckades bearbeta Joys död och skapa sig ett liv utan den kvinna som han lärt sig älska så innerligt. Det vittnar om stort mod och ofattbar styrka” (s. 125). På så sätt tar han udden av och pratar sönder Lewis egen text.
Någon analys av Lewis liv och författarskap får man inte i boken. Det görs till exempel inga reflektioner om vad som kännetecknar hans böcker och skapar deras popularitet. Corens kommentarer utanför det rena berättandet är förstärkande och speglar hans egna reaktioner och känslor. Jag upplever texten som naiv. Är det en svaghet eller styrka? Jag vet inte riktigt.
Å ena sidan saknas en sammanhållande linje. Det finns så många röda trådar Coren skulle ha kunnat följa men han gör det inte. Utöver sin beundran för Lewis anlägger han inget perspektiv. Det gör att berättelsen inte kommer riktigt nära. I vissa stycken framstår den som en kronologi med inströdda anekdoter. Hade boken varit ett vin skulle man ha sagt att det saknade kropp. Boken heter Mannen som skapade Narnia men inte heller detta, att Lewis skrivit de sju Narniaböckerna, spelar någon integrerande roll för berättandet. Plockade man bort kapitlet ”Narnia” (och Aslans rytande på de sista raderna) skulle boken ha kunnat heta C.S. Lewis rätt och slätt.
Å andra sidan finns det en styrka just i detta. Det är en rak och okonstlad levnadsbeskrivning där människan Lewis står i fokus. Corens syfte med boken är information, inte analys. Tydligast blir det när han berättar om reaktionerna på Narniaböckerna. Lewis förläggare fruktade att barnböckerna skulle skada hans image som seriös författare, en del läsare blev irriterade över att deras vuxenförfattare började skriva för barn. Här finns så mycket att problematisera, polarisera, och tolka, men Coren nöjer sig med att hänvisa till Lewis egna ställningstaganden att man skriver när man skriver utan att prioritera vissa slag av läsare. Det som avgör verkets litterära kvalitet är, enligt Lewis, inte läsarnas ålder utan hur det påverkar dem.
För mig aktualiserar Lewisbiografin frågan om författarens egen inblandning i det beskrivna. Närhet skapas ofta av att läsaren via författarens perspektiv erbjuds en plats varifrån skeendet kan betraktas. Coren erbjuder ingen sådan plats. Lewis liv betraktas inte, det beskrivs. På så sätt blir biografin lite ytlig. Den andra extremen är de biografiska romaner som numera är ganska vanliga, till exempel Torbjörn Säfves ”fiktiva biografier” (se Kjell Blückerts artikel i Signum 2/2005). Närheten kan inte bli större men frågan är vad det egentligen är man läst.
Varje verk ska dock bedömas efter sin art. Den som söker en okonstlad skildring av C.S. Lewis liv får den i Corens bok. Det är en utvecklingshistoria som man får ta del av lite på distans men inte utan värme. Skildringen av kärleken mellan Lewis och Joy Davidman är det avsnitt i boken där männi-skorna kommer närmast. De fick dela tio år av livet, först via brevväxling, de sista fyra åren som gifta. Tre år efter Joys död, efter ett svårt sorgearbete som ändå tycks ha lett ut ur mörkret, dör Lewis. Det sista han skrev var ett brev till en av sina unga läsare.