Anneli Jordahl har skrivit en biografi över Elsie Johansson med titeln Att besegra fru J – En bok om Elsie Johansson. Den folkkära författaren, som kallats ”vedspisarnas eviga besjungerska” är mest känd genom Nancy-trilogin Glasfåglarna, Mosippan och Nancy, som sålts i drygt 600 000 exemplar i Sverige. Jordahls biografi stannar inte vid de romantiska vedspisarna utan fångar också upp and-ra mer komplexa drag, till exempel Elsie Johanssons skildringar av det kroppsliga och av kvinnlig sexualitet.
Som biografi är Jordahls bok annorlunda i sin genre. Den täcker nämligen inte bara ett liv, i det här fallet kombinerat med ett författarskap, utan även betydelsefulla samhällsfenomen under 1900-talet. Dessa har i hög grad präglat inte bara Elsie Johansson utan också många andra svenskar. De teman Jordahl gör nedslag i är väckelserörelsen, den offentliga sektorns framväxt, förflyttningar-na från landsbygd till stad och från arbetarklass till medelklass – de många klassresorna. Kanske är detta bredare idéhistoriska, sociologiska grepp Jordahls sätt att ”besegra fru J” som det heter i titeln. Det är dessa teman som utgör stommen i boken. Den har fyra huvudavdelningar: ”Potatisballader och folkhemsblues” – en allmän översikt över Elsie Johanssons författarskap, ”Missionförbundets frifräsare” – väckelserörelserna som kultur- och demokratipotential, ”När posten var post” – den offentliga sektorn som förvandlade pigor till postkassörskor, ”Från lort-Sverigeruckel till putsad mexitegelvilla” – klassresans problematik.
Det är självfallet inte möjligt att täcka in stora delar av 1900-talets kultur- och samhällsutveckling på ett par hundra sidor i något som till formen i varje fall delvis är en biografi. Anneli Jordahl har dock gått ambitiöst till väga och bedrivit viss forskning kring varje tema, intervjuat nyckelpersoner och givetvis Elsie Johansson själv.
Här vill jag särskilt lyfta fram ett tema, det om väckelserörelserna, som ägnas ett 70-tal sidor, nära en tredjedel av boken. Jordahl beskriver sig själv som ateist. Innan hon började med arbetet på boken hade hon inte riktigt klart för sig frikyrkans roll som folkrörelse, dess betydelse för demokratisk skolning, föreningsliv, kulturutveckling och politik. Med förvåning konstaterar hon att ingen historik skrivits om Svenska Missionsförbundet utifrån dessa perspektiv. Svenska Missionsförbundet var den frikyrka som Elsie Johansson hamnade i vid tio års ålder. År 2003 bytte samfundet namn och heter numera Svenska Missionskyrkan. Jordahl har intervjuat en rad stora kulturpersoner med uppväxt inom Missionsförbundet. Flertalet av dem är författare. Somliga har förblivit trogna medlemmar i kyrkan, andra har för längesedan utträtt ur kyrkan och brukar kallas ”Guds barnbarn”.
”Bönhuset var ett kulturhus”, har Elsie Johansson sagt. Där fick man lära sig att handskas med Ordet och orden, att läsa och reflektera, att tala och uppträda, att göra sin röst hörd via den demokratiska styrelseformen (att sjunga och musicera kunde tilläggas fastän inte så mycket sägs om det i boken). I kapitlen ”Frikyrkan – rebellen som lyfte småfolket” och ”Bönhuset en kulturborg” uttrycker ateisten Anneli Jordahl stor fascination inför frikyrkan som kulturens drivbänk. Hos en rad författare såsom Bo och Margareta Strömstedt, PC Jersild, Ulla Isaksson, Per Wirtén, Gun-Britt Sundström m.fl. finner hon detta bekräftat. Även Sara Lidman, Torgny Lindgren och Per Olov Enquist var ”bönhusbarn”. Den sistnämnde har ju för övrigt i dokumentärromanen Lewis resa skrivit Pingströrelsens historia.
Mot slutet av avsnittet om väckelserörelserna blir bilden mer problematiserad. Me-daljen hade också en baksida. Även om Elsie Johansson sagt att det förmodligen var i bönhuset som hennes ”karriär” tog fart, så kommer det fram i intervjuerna med henne och andra att det fanns en baksida. I frikyrkokulturen ingick en syndkatalog, som förbjöd det mesta av det som andra tyckte var roligt. På det viset uppstod ett utanförskap som för Elsie Johanssons del hängde med långt in i me-delåldern. Det blev ofta ett vi och dom-förhållande till omgivningen och umgängeslivet begränsades till att bara omfatta dem i kyrkan. Frikyrkokulturen hade ett starkt drag av socialisering men den sociala kontrollen var hård. Man fick inte överträda några gränser, särskilt inte dem som hörde ihop med sexualitet. Eftersom inga människor är fullkomliga, fick dessa skarpa gränsdragningar ibland olyckliga följder. I Elsie Johanssons senaste roman Näckrosträdet finns också en kraftfull kritik mot ett hyckleri som hon mött i frikyrkan och som även drabbade henne själv.
Jag finner avsnittet om frikyrkorörelsen insiktsfullt skildrat, särskilt för att vara skrivet av en ateist! Jordahl har fångat bönhusvärmen, kaffedofterna, närheten till Gud och människor men inte blundat för vissa avigsidor. Vad jag undrar över är hur Elsie Johansson kunde präglas av Missionsförbundet i så hög grad. Hon ”blev frälst” vid tio års ålder därför att hon var en sökare redan då och missionshuset i Vendel var vad som fanns att tillgå. Fram till 14 eller 15-årsåldern var hon aktiv i juniorverksamheten, men hon var aldrig medlem i kyrkan. I sin familj var hon helt ensam om detta religiösa engagemang. Hon var dubbelt utanför, hemma i familjen men också bland bondfamiljerna i missionshuset. Man kan spekulera över mycket. Var det detta dubbla utanförskap som gjorde henne till en reflekterande människa och författare? Eller var det så att hennes slumrande, inneboende författarbegåvning förr eller senare ändå hade slagit ut i full blom, med eller utan bönhusvärme?
I den sista avdelningen som fått den målande titeln ”Från lort-Sverigeruckel till putsad mexitegelvilla” beskrivs klassresans problematik, Elsie Johanssons och många and-ras. Hon föredrar att kalla det ”kunskapsresa” istället för ”klassresa”. Det är inte klasstillhörigheten som är det viktiga utan de förvärvade kunskaperna som öppnat nya världar. Eftersom samhällsutvecklingen vid mitten av 1900-talet gav möjlighet till studier även för dem som saknade ekonomiska me-del, kom många svenskar att göra resan från arbetarklass till medelklass utan att någonsin ha planerat den. Tillsammans med Elsie Johansson bär dessa människor på en inre kluvenhet. De hör till två värdesystem, arbetarklassens och medelklassens. Inte sällan lider de också av det stora sveket, nämligen sveket mot föräldrarna, vars knappa livsvillkor och brist på kultur de skämdes för i sitt möte med den ”finare” världen. I bokens avslutning beskrivs denna problematik ingående också med hjälp av andra författare i en liknande situation som till exempel Majgull Axelsson.
Att Elsie Johansson blivit så uppskattad som författare och även som estradör beror kanske på att människor, framför allt kvinnor i en äldre generation, i henne känner igen sin egen livsresa och upplever bekräftelse. Hennes språk med dialektala inslag är enkelt berättande och samtidigt genuint konstnärligt. Hon skapar en närhet till läsare och publik.
Ibland tycker jag att Anneli Jordahl kommit väl nära Elsie Johanssons privatliv. Var det nödvändigt att namnge den gata hon bor på i Uppsala och i detalj beskriva inredningen i hennes hem? Eller att dra in hennes f.d. man och andra släktingar i skildringen? Kanske behövdes detta för att ge en mer fullständig bild åt biografin, men det känns ändå väl närgånget som något av ett hemma hos-reportage.
Jordahls annorlunda biografi är väl läsvärd, också som ett stycke 1900-talshistoria centrerad kring en person. Ändå skulle jag gärna se att Elsie Johansson efter alla romaner med självbiografiska inslag skrev sin egen självbiografi.