Det var med en viss leda jag tog itu med Maria G. Axelssons bok Big Bang eller Varde Ljus? Skapelsemyten som Pseudovetenskap (2006). Jag visste ju redan vad den handlade om. Författaren, som är fysiker och vetenskapsjournalist, utsätter den kreationistiska rörelsen för en kritisk granskning. En av hennes slutsatser är att man ur ett naturvetenskaplig perspektiv inte kan ta kreationism på allvar.
Jo, men visst är det så. Vetenskapligt är dessa idéer sedan länge stendöda. Men behövs det ännu en bok för att bekräfta det? Skall man ägna tid åt att skjuta ihjäl samma döda kråka för sjuttonde gången? På andra håll, i USA och Australien, tycks kreationismen märkligt nog ha fått starkt fäste, men här i Nordeuropa har vi ju hittills varit förskonade. Så varför bry sig om att bemöta den? Låt den täckas av glömska.
Så tänkte jag först, men hennes bok fick mig att tänka om. Det finns något i den kreationistiska rörelsen som man bör ta på stort allvar. Då menar jag naturligtvis inte från en naturvetenskaplig utgångspunkt, men väl ur en teologisk och pastoral synvinkel.
Kreationister, eller skapelsetroende som de också kallar sig, menar att man skall läsa bibeln helt bokstavligt. Där finns all den sanna kunskap upptecknad som människan behöver i sitt liv. Därför är bibeln den ultimata läroboken också i naturkunskap. Står det att Gud skapade världen på sex dagar så var det sex dagar, varken mer eller mindre! Står det att Gud skapade den förs-ta kvinnan ur den första mannens revben, så var det så! De som dristar sig att ifrågasätta bibelns klara ord har slagit in på en farlig väg, en som leder till gudlöshet och moraliskt förfall.
Men om man tolkar bibeln i en bokstavlig bemärkelse stämmer inte dess beskrivning överens med den moderna naturvetenskapens syn på världens och människans tillblivelse. Enligt en sådan bibelläsning inträffade världens skapelse för cirka 6 000 år sedan. Nonsens, säger naturvetenskapen, våra senaste skattningar pekar på bortemot 13,5 miljarder år, även om man alltid måste reservera sig för en felmarginal på några procent. Enligt bibeln blev människan till i en särskild skapelseakt och hon har därför inget släktskap med djuren. Nonsens, säger naturvetenskapen, människan framkom ur en evolutionär process på i princip samma sätt som alla andra levande arter. Och visst är vi släkt med djuren! Människans och schimpansernas sista gemensamma förmödrar levde förmodligen i Östafrika för bortemot 7 miljoner år sedan, plus/minus en viss felmarginal.
De skapelsetroende upptäcker alltså att de på punkt efter punkt blir motsagda av naturvetarna, som de å sin sida kallar ”evolutionstroende”. Än värre, de evolutionstroende tar inte ens de skapelsetroendes argument på allvar utan avfärdar dem som nonsens. De vägrar att publicera de skapelsetroendes uppsatser i sina s.k. vetenskapliga tidskrifter. Det, om något, visar väl att det är något skumt med hela saken. De evolutionstroende vågar inte få sin sak förutsättningslöst granskad eftersom de vet att den inte håller. Och bleve det allmänt känt att vi inte härstammar från djuren, då har gudsförnekarna förlorat sina bästa argument.
Ungefär så går resonemangen och om man tänker efter en smula är det ju allvarligt, därför att det man faktiskt säger är att hela den naturvetenskapliga världsbilden, som steg för steg tagit form under de senaste fyra hundra åren, är resultatet av en gigantisk konspiration, vars avsikt är att vända människorna bort från Gud genom att få dem att tvivla på Hans Ord. Det allvarliga är att kreationister-na befinner sig i ett läge där de menar sig vara tvungna att välja ettdera av två alternativ: antingen den naturvetenskapliga världsbilden eller Gud. Alternativen utesluter varandra. Att tro på Gud leder till frälsning, att förlita sig på vad naturvetarna säger leder till evig fördömelse.
Det ovan sagda ger skäl att ta kreationismen på allvar. Den är ett symptom på ett verkligt problem och bör därför bemötas. Givetvis inte av naturvetare, för dem är saken sedan länge avslutad. Men kreationis-mens stora utbredning är ett tecken på allvarliga teologiska och pastorala försummelser från kyrkornas sida. Försummelsen består inte i att man skulle ha uppmuntrat de troende att tolka bibeln på ett bokstavligt sätt. Det har man i de flesta fall inte gjort, åtminstone inte inom de stora kyrkosamfunden där den teologiska sakkunskapen finns. Sedan länge är teologerna medvetna om att en ordagrann tolkning av bibelns texter är omöjlig och att en sådan tolkning heller inte gör texterna rättvisa. Försummelsen består istället i att man inte på ett övertygande sätt har formulerat frälsningshistorien på ett språk som anknyter till den moderna världsbilden. Antingen framstår Gud i en deistiskt reducerad skepnad, som den som en gång i tidernas begynnelse instiftade naturlagarna, eller så uppfattas gudstron som någonting enbart psykologiskt. Under antiken och medeltiden däremot kunde frälsningshistorien berättas med begrepp som hade koppling till dåtidens tolkning av världen i alla dess aspekter.
Nu är jag varken teolog eller själasörjare, så jag borde kanske rätteligen avstå från vidare synpunkter, men jag vill ändå göra ett försök att precisera problemets kärna så som jag ser det.
Låt oss börja med den naturvetenskapliga världsbilden. Jag utgår ifrån att den i det stora hela är sann och ger en korrekt, vederhäftig beskrivning av den värld vi lever i. Beskrivningen är inte heltäckande, där finns både blottor och oklarheter. Somligt kommer säkert att korrigeras, men i stort sett kan vi lita på den bild den modern naturvetenskapen ger av världen. Frågan är nu om den bilden går att förena med kristen/judisk/muslimsk tro.
Nej, säger kreationisterna, du måste välja att tro ettdera. Och väljer du naturvetenskapen väljer du förtappelsens väg.
Nej, säger ateisterna, du måste välja att tro ettdera. Och väljer du att tro på det hjärnspöke du kallar gud, så går du in i mörker och djup intellektuell ohederlighet.
Ja, säger några deistiskt troende, det går att välja båda. Egentligen finns det ingen konflikt mellan naturvetenskap och religion. Gud är ju transcendent och så länge Han håller sig där, utanför vår empiriska verklighet, kan vi sköta vårt här. Verkligheten blir tudelad. På den här sidan gäller naturvetenskapen, som man skulle kunna kalla Lagens verklighet. På andra sidan gäller Nådens verklighet.
Nja, säger andra troende, så enkelt är det ändå inte. Gud är ju både transcendent och immanent. Skall det vara något bevänt med Gud måste Han kunna handla också här i världen, även om det faktiskt inte är så enkelt att förklara hur det går till. Kanske fifflar Gud med de deterministiska lagar som naturvetenskapen har formulerat? Eller håller Han sig till kvantskalan och utnyttjar den slump som finns där, eller har Han andra, för oss ännu okända knep, för sig? Frågan är inte avgjord, men saken håller på att undersökas.
Min egen syn på frågan är att det finns en reell motsägelse mellan naturvetenskapens världsbild och tron på Gud. Motsägelsen kan inte undanröjas på något enkelt sätt, men det är inte självklart vilka konsekvenser man bör dra av detta. Motsägelsen leder nämligen till problem för både den naturvetenskapliga världsbilden och för tron på Gud, så snart de på allvar försöker förstå det mänskliga livet. Ingen av dem verkar helt kunna göra fenomenet människan rättvisa helt och fullt.
I ett naturvetenskapligt perspektiv är världen ett orsaksmässigt slutet system. Det betyder att man utgår ifrån att det finns ”naturliga förklaringar” till allt som sker. När man vill förstå varför ett frö gror kan man beskriva groningsprocessen i biokemiska termer. Men om den beskrivningen skulle vara ofullständig eller osammanhängande så får man inte skarva med en extra förklaring att fröet gror för att Någon vill det. Man kan alltså inte fördela posterna så att fysiken förklarar en del, kemin en annan och Gud det som blir kvar.
Här finns en viktig uppgift för teologisk reflexion: Hur kan man utifrån en modern naturvetenskaplig världsbild förstå Guds handlande i världen utan att man gör Gud till en orsak bland andra orsaker? Teologer brukar ofta påpeka att Gud handlar i världen, men att Gud inte för den skull är en orsak i samma bemärkelse som andra orsaker i världen. Svaret på den frågan finns kanske strax intill svaret på frågan om vad som skiljer en ”händelse” från en ”handling”. Alltså, vad menar vi med begreppet person och i vilket förhållande står det begreppet till det naturvetenskapliga orsaksbegreppet?
Men motsägelsen mellan naturvetenskapligt tänkesätt och tron på Gud är bara ett tecken på en ännu djupare spricka som går tvärs igenom hela den mänskliga existensen. Den sprickan kan formas till en omöjlig fråga: om allt som sker här i världen kan förstås som länkar i en kedja av orsak och verkan, på vad sätt är då jag ansvarig för mina handlingar och mina försummelser? Den frågan blottlägger en belägenhet, en svår utsatthet som vi inte kan ta oss ut ur, hur mycket vi än kämpar för att undkomma. Vi är tvingade att efter bästa förstånd leva med den dag efter dag.
Att vända sig till Gud i bön är inte en lösning på alla motsägelser, inte svaret på alla frågor. Att vända sig till Gud är modet och viljan att inte längre fly undan vårt livs grundläggande belägenhet. Och en beredskap att lyssna och att lyda.
Problemet med kreationismen är att den satsar på ett helhetskoncept, som i ett slag skall göra slut på vår existens tvetydighet. Maria G. Axelsson avslutar sin bok: ”Då blir intrycket för alla utomstående att kreatio-nisterna inte litar på sin egen tro, och att kreationismen är ett försök att försvara sig mot sina egna tvivel.” Jag är benägen att hålla med henne.
Kanske tänker nu någon som läst denna anmälan att jag ger en förvanskad bild av den kreationistiska rörelsen. Den som tänker så uppmanar jag att själv gå till rörelsens egen hemsida www.genesis.nu och bilda sig en egen uppfattning. Vill man följa den internationella debatten med argument och motargument kan man också gå in på www.talkorigins.org. Eller, ännu bättre, läsa Maria G. Axelsson mycket insiktsfulla bok.