Maja Hagerman hör till vårt lands främsta vetenskapsjournalister. Sedan hon vann August–priset 1996 för sin bok om Sveriges kristnande, Spåren av kungens män, har hon gått vidare med en rad böcker om svensk forntid och medeltid: Tusenårsresan (1999), den vackra I miraklers tid (2003) om medeltida kyrkokonst och med foton av Claes Gabrielsson, och nu senast med Det rena landet (2006), vars teman leder oss ända in i nutiden. Det handlar om svenskarnas syn på sig själva och har därför mer aktualitet i nutiden än hennes tidigare böcker.
Som Maja Hagerman konstaterar har det svenska folket en mycket märkbar självbild som kommer till uttryck i de mest olika sammanhang. Inte minst upplever man den då man har varit utomlands under en längre tid. Från politiker, journalister och vanligt folk hör man ofta påståenden om att det är något särskilt med Sverige som skiljer det från alla andra länder i världen. Ofta handlar det om politiska värderingar – Sverige sägs vara en förebild i fråga om välfärd, demokrati, jämlikhet och personlig frihet – men tillsammans med detta finns andra och folkliga föreställningar om svenskhet som ibland kan kännas rätt oroande. Hit hör den utbredda misstron mot allt icke-svenskt – mot EU, mot utländska produkter och mot männi-skor ”med utländsk bakgrund” – det sistnämnda kan ibland slå över i främlingsfientlighet. Trots allt tal om att vi lever i ett multikulturellt samhälle bär de etniska svenskarna på ett tydligt medvetande om sin särart gentemot andra invånare i landet. Det finns ett tänkande i ”vi” och ”dom” som inte enbart kan övervinnas genom politiska åtgärder.
Men vad kommer nu allt detta ifrån? Maja Hagerman drar idéhistoriska linjer tillbaka till föreställningar som var rådande bland historiker och biologer under 1800-talet: att det svenska folket alltifrån forntiden har en obruten historisk och raslig kontinuitet som skiljer det från andra folk. Hagerman ger en utförlig beskrivning av detta med många talande exempel, och jag kan här bara göra en kort resumé.
Föreställningarna om Sveriges unika ställning har rötter som går långt tillbaka i tiden. Johannes Magnus, vår siste katolske ärkebiskop, propagerade i sin exil för teorin att Sverige hade varit goternas urhem och att svenskarna sedan antiken haft en ledande världshistorisk roll. Ett århundrade senare framlade Olof Rudbeck tanken att Sverige var identiskt med det Atlantis som Platon skildrat och därför kulturens ursprung. Det var fantasier som bleknade med åren, men lusten att idealisera vårt folks tidiga historia levde kvar och fick sin blomstring genom 1800-talets nationalromantik.
Vid 1800-talets början fick historieromantiken fart framför allt genom Götiska förbundet, där Tegnér, Atterbom och Geijer hade ledande roller, och med detta följde ett ökande intresse för Nordens tidiga historia. Det fornnordiska lanserades som det typiskt svenska idealet och det tog fart särskilt genom Tegnérs Frithiofs saga som snart vann stor popularitet. Under samma tid väcktes det tyska intresset för det germanska arvet – för språket, folktraditionerna och folksjälen – genom Johann Gottfried Herder och bröderna Grimm. Den bärande tanken var att mänskligheten bestod av olika folk, vart och ett med eget kynne, och att det germanska arvet måste lockas fram på nytt. Det historiskt sett diskutabla talet om ”folket” som ett självklart begrepp och tron på dess skapande förmåga hade också ett politiskt mål. Betoningen av det tyska folkets historiska och etniska enhet hade som syfte att skapa en samhörighet mellan de splittrade tyska småstaterna. Heinrich Hoffman von Fallerslebens dikt ”Deutschland, Deutschland über alles” (1841) blev det mest kända uttrycket för denna romantiska enhetssträvan som tog sin utgångspunkt i ”folket” och inte i de politiska strukturerna.
I Sverige låg det annorlunda till. Här var det i första hand förlusten av Finland som hade lett till en omprövning av den svenska identiteten. Det gällde enligt Tegnér ”att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, och här kom det fornnordiska förflutna väl till pass. Svenska folket kunde nu betrakta sig självt som en sammansvetsad etnisk och språklig enhet av enastående slag – samer-na och svenskfinnarna glömdes som vanligt bort.
Intresset för det forntida Sverige höll i sig under hela 1800-talet och levde vidare ett gott stycke in på 1900-talet. Det fick starkt stöd från vetenskapligt håll, dels från arkeologerna, dels från biologerna. Bror Emil Hildebrand och hans son Hans Hildebrand liksom Oscar Montelius var framstående forskare som lade grunden till den svenska arkeologin, men de var i hög grad bundna av tidens föreställningar om en självständig nordisk kultur. Anders Retzius nalkades frågan från biologins håll och gjorde sig berömd – i ett senare skede snarare beryktad – för sin uppfinning av skallmätningsmetoden som kunde avslöja människors rastillhörighet. Båda dessa vetenskaper konvergerade och ledde tillsammans till en gemensam slutsats. Sverige hade sedan stenåldern bebotts av samma folk som bevarat sin renrasighet och visat sin kreativitet genom att utveckla en av omvärlden oberoende kultur. Dessa påståenden väckte stor anklang och blev med tiden allmän egendom genom skolundervisningen.
Ett ytterligare stöd fick man samtidigt från språkforskningen. Studiet av sanskrit hade avslöjat att det fanns ett indoeuropeiskt språkområde som sträckte sig från Indien till Nordeuropa. Man menade att utbredningen berodde på folkvandringar – tanken att ett språk kan övertas på andra sätt var ännu inte aktuell – och man tog för givet att ett gemensamt språk innebar en gemensam kultur eller till och med ras. Men hur hade spridningen skett? Tyska forskare försökte bevisa att ursprungsområdet inte låg i Indien utan bland de germanska folken i Nordeuropa, men just detta vann föga gehör bland de nordiska forskarna liksom det luddiga begreppet arier. Om den indoeuropeiska mytologins ideologiska följder, se Stefan Arvidsson, Ariska idoler (2000).
Allvarligast var att rasbiologin fick fast fot i Sverige och kvarlevde här ännu en tid efter andra världskriget sedan den blivit grundligt komprometterad genom nazismen. En stor del av boken berättar denna sorgliga historia, hur man i olika sammanhang framhävde ”den nordiska rasens” harmoniska utseende och företräden framför mindre lyckligt lottade raser som samer, finnar och judar. Docenten Bertil Lundman i Uppsala höll sina bisarra föreläsningar om skallformer ända in på 1960-talet.
Men ingenting hade en sådan genomslags-kraft som vikingaromantiken. Den tog sig många uttryck i litteratur och konst men också i design, byggnadsdetaljer, klädstil och textilmönster. Runslingorna blev på nytt moderna. Här skapades den lockande bilden av våra förfäder som dristiga sjöfarare som ständigt var beredda till nya äventyr och återvände hem lastade med guld. I hemlandet levde de som fria bönder och avgjorde sina gemensamma beslut på tinget i bästa demokratiska ordning, och de skapade en skatt av myter och sagor som också kunde väcka sena tiders skolbarn till samma dådkraft.
Denna idealbild, hur ohistorisk den än må vara, har satt outplånliga spår i svensk självförståelse. Det diskutabla begreppet ”vikingatiden” betydde snarast 600- till 800-talet, men i nutiden brukar man låta det sträcka sig fram till omkring år 1200. Hagerman ger en bred framställning av temat men har missat en väsentlig bok i ämnet: den nyligen avlidne litteraturforskaren Jöran Mjöbergs tvåbandsverk Drömmen om sagatiden (1967–1968) som visar hur idealet successivt byggdes upp. Att vi härstammar från en släkt av krigare och hjältar som satte skräck i Europas befolkning har fyllt många med stolthet och entusiasm.
Till detta kom ett uppflammande intresse för nordisk religion. Vad de flesta inte visste – och knappt vet ens i dag – är att det finns ytterst få skriftliga spår av den förkristna religionen i Sverige förutom ortnamn och en del äldre runinskrifter. De nordiska gudasagorna kommer från Island och samlades av Snorre Sturlason, som var katolsk kristen på 1200-talet och såg traditionerna i sitt perspektiv. Viktor Rydberg gjorde mytologin till en väsentlig del av vår egen tradition genom Fädernas gudasaga, som snart blev obligatorisk läsning i skolorna, och fornnordiska förnamn kom på modet.
En tanke som har fått förnyad aktualitet är att den förkristna religionen i Norden var friskare och sundare än den segrande kristendomen. Den fria nordiska kulturen förkvävdes av de utländska missionärer som kom till landet med sina främmande seder, och folket sjönk snart ner i medeltidens mörker. Från att ha utmärkt sig i tapperhet och kreativitet krymptes de till att bli osjälvständiga medeltidsmänniskor. Särskilt heter det att kvinnorna förlorade sin frihet och blev förslavade av kyrkan. Saken är bara den att vi knappast vet något om kvinnornas villkor i Norden under tiden före kristnandet. De storartade kvinnogestalter som vi finner i de isländska sagorna är i hög grad skapelser av Snorre. Men föreställningen om den förkristna tidens förlorade rikedom har bitit sig fast och är i dag ett stående inslag i de nyhedniska rörelserna. En aktuell belysning får vi i Hedendomen i historiens spegel (2005), en samling uppsatser som ingår i det stora projektet ”Vägar till Midgård”.
Här finns många paralleller till de tyska föreställningar som blev en grogrund för nazismen, men man bör inte hårdra dem. Den fornnordiska historieromantiken var inåtvänd snarare än expansiv, och man lyfte gärna fram påstådda demokratiska ideal, vars historicitet också kan diskuteras. Djupt beklagligt var rasbiologins genomslag som fick svårartade följder, och inte minst bidrog den till diskrimineringen av samerna. Förhärligandet av den svenska folkstammen som tappra krigare utgick däremot för det mesta från stormaktstiden. Gustav II Adolfs och Karl XII:s onödiga fälttåg på den europeiska kontinenten kunde vålla fosterländsk yra ända till slutet av andra världskriget.
Maja Hagermans fylliga och sakliga utredning är verkligen något att vara tacksam för, och boken förtjänar att läsas av många. Men som i hennes tidigare böcker saknar man uppgifter om de källor som hon har hämtat sina kunskaper från, och bibliografin är för omfattande för att kunna ge konkret vägledning. Visst är fotnoter tyngande, men någon form av källredovisning hade varit till nytta för läsaren och hade gett forskarna den rätt som tillkommer dem.