I samband med Johannes Paulus II:s död avslöjades ett vakuum bland ledarskapet i landet och detta har fortgått. Kyrkans fasad av enhet och uniformitet har rämnat. Bilden av kyrkan har skadats svårt.
Om läget hanteras klokt kan detta leda till en rening, en katharsis, och innebära möjligheter att bli kvitt förlegade eller auktoritära attityder från det förgångna. Polackerna är ett religiöst folk och de kommer inte att överge sina kyrkbänkar och vända ryggen till. Men skandalerna kring ärkebiskop Wielgus har avslöjat en kultur utmärkt av arrogans och hemlighetsmakeri och väckt allvarliga frågor om makt och auktoritet. Från och med detta års början kommer den polska katolicismen aldrig att bli som förr.
Den katolska kyrkans prestige i Polen bygger på att den under kommunisttiden försvarade de mänskliga rättigheterna och det nationella oberoendet, men det fanns en annan mörkare sida som man sällan talade om. Enligt det officiella National Remembrance Institute uppskattas att omkring en präst av tio delgav den hemliga polisen (Sluzba Bezpieczenstwa, SB) informationer.
Rapporter om att biskop Wielgus namn förekom i SB:s register uppdagades när hans kandidatur för ärkestiftet Warszawa blev känd. Detta togs upp till diskussion tidigt i november i fjol men det blev snarast föremål för åtlöje. Som biskop i Plock och vice ordförande i Polens kyrka-statkommission hade Wielgus förvisso kritiker. I ett uttalande i samband med höstens lokala val anklagade han politikerna för att bedriva politik med slagord och att kamouflera sina egna ”egoistiska intressen”, och han uppmanade väljarna att stödja ”hederliga, laglydiga, kloka och kompetenta personer” som inte var hemfallna åt karriärlystnad och korruption. När han tillfrågades om den kritiska granskningen av präster som fungerat som agenter, uttryckte han sin irritation över ”ohistoriska aspekter som inte tog hänsyn till kommunisttidens realiteter” och han hävdade också att hans stift Plock saknade ”specialister” för att kunna starta någon undersökning av de egna arkiven. Han gick också till angrepp mot den nya vänstern och mot de polska katolikernas ”religiösa analfabetism”. Han uttryckte också sitt stöd för religionsundervisning i sjätte klass och för att ett abortförbud skulle inskrivas i Polens konstitution.
Åsikter som dessa placerade Wielgus bland det konservativa, antireformistiska prästerskapet vars budskap spreds av den kontroversiella katolska Radio Maryja. Härifrån fick han också ett högröstat stöd när hans kandidatur till ärkebiskopsposten blev bekräftad den 6 december.
Då veckotidningen Gazeta Polska några dagar före jul kallade honom för en ”pålitlig kollaboratör” för SB avvisades detta genast av kyrkans ledare. ”Bara det faktum att en präst har samtal med den kommunistiska säkerhetstjänstens anställda kan inte ses som ett bevis för omoralisk kollaboration”, hävdade biskopskonferensen i ett yttrande och krävde att katolikerna skulle respektera påvens utnämning. Anklagelsen tillbakavisades också av Vatikanens presstalesman som hävdade att Benedictus XVI hade ”fullt förtroende” för den nye ärkebiskopen och att ”hänsyn tagits till hans livs alla omständigheter, inklusive dem som tillhörde hans förgångna”. Till och med när ärkebiskop Wielgus’ 88 sidor långa dossier publicerades på internet i början av januari och de komprometterande uppgifterna bekräftades av kyrkans egen kommission föreföll det som om Wielgus anhängare drog slutsatsen att anklagelserna kunde tystas ner.
Efter att benhårt ha förnekat beskyllningarna tillstod Wielgus att han träffat SB-agenter vid många tillfällen och att han 1978 undertecknat en utfästelse om samarbete i en ”stund av tillfällig svaghet”. Så sent som tre timmar före installationen den 5 januari försvarade han sig och avvisade de ”falska beskyllningarna” och ”insinuationerna”. Påven och kongregationerna i Rom var informerade, berättade Wielgus, och senare samma dag medgav han inför katolikerna i Warszawa som han sade ”i ett tillstånd av botfärdighet” att han i brist på ”klokhet, mod och beslutsamhet” inte förmått lösgöra sig från sina SB-kontakter. ”Jag hävdar i dag helt uppriktigt att jag inte informerade om någon eller försökte skada någon, men att jag, genom denna hoptrasslade affär, skadade kyrkan.” Han fortsatte: ”Jag skadade den åter nyligen när jag utsattes för en kraftig mediekampanj och då förnekade det faktum att jag samarbetat. Detta har försvagat trovärdigheten i mina uttalanden inför kyrkans folk inklusive trovärdigheten för de biskopar som varit solidariska med mig.”
Trots allt detta hävdade han att han ”med stor glädje” såg fram mot att arbeta som ärkebiskop i Warszawa och han bad katoliker-na där att ta emot honom ”med ett botfärdigt hjärta”.
Wielgus anhängare, som till exempel ärkebiskop Slawoj Glodz, har insisterat på att hans möjlighet att göra nytta för kyrkan skulle överväga hans förflutna och att otillförlitliga polisdokument, hopsamlade av rädsla och under utpressning, inte borde användas till anklagelser. Medierna borde i stället ägna sig åt riktiga SB-skurkar, många av dem nu med bra pensionsvillkor, i stället för att skapa en ohelig allians mellan kyrkans liberala och exkommunistiska fiender.
Kritikerna hävdar att dessa argument, fastän rimliga, är irrelevanta. Förutom att Wielgus medvetet och villigt samarbetade för personlig vinning, dolde han sitt förflutna och ljög upprepade gånger när anklagelserna hopade sig mot honom. Han angrep sina motståndare på ett orättvist och egennyttigt sätt. Dessutom lät han rutinerna kring sin egen utnämning gå vidare, väl medveten om att det medförde frustration och splittring, och han drog sig ur först under hårt tryck i sista minuten före installationen.
Man är orolig över den brist på öppenhet i fråga om SB-informatörer som rått från första början. Under 1990-talet förespråkade de kyrkliga ledarna att man skulle undersöka arkiven själva för att på så sätt hindra möjliga skador och förekomma ivriga undersökande journalister och forskare. Men dessa ledare visade ingen starkare böjelse att ta itu därmed.
I augusti i fjol kom en länge väntad rapport från biskopskonferensen där det hävdades att ”en avgjord majoritet” av de katolska prästerna hade uppträtt som ”värdiga Kristi tjänare” under kommunisttiden och i vissa fall fått plikta med sina liv. De som hade agerat som SB-informatörer skulle erkänna sin skuld, be om förlåtelse och göra bot. Kyrkan skulle verka för ”ett renande av minnet genom omvändelse och bot” snarare än genom att fördöma.
Många katoliker menar att hierarkin fortsätter att gömma undan obehagligheter i tron att den allmänna opinionen kommer att tappa intresset och att skadan blir mindre genom mörkläggning än genom klargörande undersökningar. Alltnog skulle en kyrklig kommission tillsättas, men det dröjde ända till oktober innan deltagarna utsågs och den hade sitt första möte först i december. Flera stift och kyrkliga ordnar har under tiden skaffat egna undersökningskommissioner men ingen av dessa har lämnat några resultat.
Nu har Polens medieetiska råd bett veckobladet Gazeta Polska om ursäkt för anklagelsen om ”missbruk av det fria ordet” och rådet säger sig acceptera den rapport som publicerades före jul och som utlöste krisen.
I det ordkrig som utbrutit i samband med ärkebiskop Stanislaws avgång har alla berörda förlorat prestige: biskoparna som försökte genomdriva utnämningen trots kännedom om Wielgus samröre med SB; Vatikanen som kommit att framstå som inkompetent och dåligt informerad; många vanliga katoliker som blivit förbittrade över de förebråelser som de fått utstå av ett hårdhänt prästerskap.
Översättning: Anna Maria Hodacs
www.thetablet.co.uk