På femtiotalet reste många svenskar till Paris, i skiftande kulturella ärenden. Bland dem fanns en del som hade ärenden till teologin, ofta sådan teologi som knappast var tillgänglig i Sverige. Man sökte sig till kristendomens källor. De kunde studeras dels i den ortodoxa fakulteten Saint-Serge, dels i den katolska vid Institut catholique.
På Institutet föreläste jesuiten Jean Daniélou (1905–1974) i patristik, de första trehundra årens teologi. Till den teologiska fakulteten ägde på den tiden inga kvinnliga studenter tillträde; dess uppgift var att utbilda präster. Men professorerna kunde bestämma själva, och Daniélou öppnade sina föreläsningar för damer som kom sig för att bryta med konventionen. Till detta fåtal hörde jag, som kände honom sedan flera år. Att höra – och se – honom föreläsa var en upplevelse. Han föreläste med hela kroppen, var i ständig rörelse med gester och minspel. Hans röst låg högt, ibland nästan i falsett. Men det var med djup inlevelse han undervisade om den alexandrinska skolan, om Filon och Origenes.
Jean Daniélou var, liksom hans vän och tidigare lärare Henri de Lubac, en pionjär när det gällde återupptäckten av kyrkofädernas teologi, som länge varit skymd av den medeltida skolastiken och dess avläggare. Det innebar först och främst ett ”typologiskt” sätt att läsa bibeln, och här var Origenes den store mästaren och nyskaparen. Bibelns texter hade en fyrfaldig betydelse: den bokstavliga, historiska, den allegoriska och den mystiska. Så var israeliternas uttåg ur Egypten och instiftandet av påsken en historisk händelse, som symboliserade dopet och den kristna människans delaktighet i Guds eget liv. För den som började läsa på det sättet innebar det ett nytt och mycket stimulerande förhållande till Skriften.
Tillsammans med de Lubac startade Daniélou serien Sources chrétiennes, en vetenskaplig utgåva av kyrkofädernas skrifter, med grundtexten parallellt med den franska översättningen. Den första volymen kom 1942. Nu har serien överstigit femhundra volymer.
I maj 2005 avhölls i Paris ett seminarium för att markera hundraårsdagen av Daniélous födelse. De föreläsningar och tal som då hölls har nyligen publicerats i en bok: Actualité de Jean Daniélou, utgiven av professor Jacques Fontaine på Éditions du Cerf.
Halva boken behandlar Daniélou som patristiker. Professor Michel Fédou uppehåller sig vid Théologie du judéo-christianisme, en av Daniélous viktigaste böcker, första delen av tre som tillsammans utgör en Histoire des doctrines chrétiennes avant Nicée. Den inte särskilt lyckliga termen ”judekristendom ” avser det moment i historien då kristna församlingar uttrycker sin tro och firar sin gudstjänst i former som till stor del lånas av samtidens judendom. Där skapades en fullständig teologi, som rörde sig med teman och bilder ur den judiska bibellitteraturen.
Andra delen av teologihistorien före Nicaea, Message évangélique et culture hellénistique behandlas av Joseph Wolinski, elev och efterföljare till Daniélou. Det är en spekulativ-meditativ utläggning av inkarnationen och treenigheten, som inte låter sig refereras och inte är så lättillgänglig, men buren av en teologisk entusiasm lika stark som den som inspirerade hans lärofader.
Den belgiske teologiprofessorn Bernard Pottier reflekterar över Daniélous doktorsavhandling om Gregorios av Nyssa: Platonisme et théologie mystique. Han uppehåller sig bland annat vid ett begrepp hos Gregorios som mycket fängslade Daniélou, epektasis. Det betyder att sträcka sig emot, bortom, ”från begynnelse till begynnelse, genom begynnelser utan slut”. Termen förutsätter ett tvåfaldigt förhållande till Gud, ”instas”, där Ordet bor i själen och ”extas”, där Gud drar sig undan igen. ”Gud kommer till själen, och själen flyttar in i Gud”, säger Daniélou. Pottier redogör också för den debatt, för och emot, som avhandlingen väckte i specialistkretsar.
Nästa avsnitt i boken, det som jag funnit mest givande, behandlar Jean Daniélou som kulturpersonlighet och som andlig lärare. Där kommer lärjungar och yngre medbröder till tals. Xavier Tilliette ger ett mycket levande, ömsint men inte okritiskt porträtt av honom. Daniélou var mannen som alltid hade bråttom; han flög från sitt rum till något samtalsrum och därifrån till telefon, som då bara fanns i porten. Själv minns jag portvaktens ekande rop uppåt trapporna ”Père Daniélou!”, följt av ett rakande utför – och där stod han!
Tilliette vittnar om hans fabulösa bildning, som omfattade så gott som alla grenar av kultur, filosofi och politik. Långa stycken ur såväl klassisk som modern litteratur kunde han recitera utantill och gjorde det gärna. Hans nyfikenhet ledde honom in på de mest skilda områden, han snabbläste praktiskt taget allt som kom ut. I gengäld var han som vetenskapsman ganska slarvig, citerade ur minnet och negligerade notapparaten. Kollegerna i facket förebrådde honom ofta hans brådska, att han inte gick till botten i sin forskning utan skyndade vidare. Men även kritikerna erkänner att han hade en så gott som ofelbar intuition, som gick rakt på det väsentliga.
I maj 1968 utbröt studentrevolterna. De teologiska fakulteterna rycktes med, och både samhälle och kyrka skakades av denna veritabla tsunami. Som dekanus för teologiska fakulteten ställde sig Daniélou positiv till kraven på reformer, men i likhet med flera ledande teologer reagerade han mot de anarkistiska tendenser som i det nya frihetsruset hotade den goda ordningen men också mera centrala värden i kyrkan.
”Daniélou, som var en av dem som skapade Vaticanum II, tvekade inte att kompromettera sin högljudda röst med de förkonciliäras. Som en ny Josua försökte han hejda progressismens sol som rodnade vid horisonten. Han tog på sig epitetet traditionalist, som blivit en förolämpning”, skriver Tilliette och betecknar Daniélous sista år som ”en stum lidandesväg”. Hans medbröder vände honom ryggen när han blivit utnämnd till kardinal (1969) och invald i Franska Akademien (1972), något som onekligen strider mot vad som är skick och bruk inom Jesu sällskap.
Han tog inte upp stridshandsken.
Helt visst var Jean Daniélous ärende, hans livs stora angelägenhet, att till sin samtid förmedla kunskap och förståelse för bibeln som aktuellt tilltal i varje tid. Han såg sin kallelse som en mission i Johannes Döparens – hans skyddshelgons – efterföljd, och till denna mission inspirerade och fostrade han de unga människor som samlades kring honom. De blev mottagare av samma teologiska lärdom som han serverade vid sina föreläsningar på fakulteten, men också av den spiritualitet, det fromhetsliv som var ett utflöde av teologin.
En sådan krets som fick en särskild betydelse var Cercle Saint-Jean Baptiste, som också ägnas ett kapitel i boken. Den tillkom i början av fyrtiotalet i samarbete mellan Daniélou och en ordenssyster, verksam bland intellektuella unga flickor. Cirkeln samlades en söndag i månaden, lyssnade till och samtalade kring en föreläsning i ett av de teologiska ämnen som sysselsatte le Père. Han ville meddela kunskap, insikt och framför allt väcka till erfarenhet av det gudomliga mysteriet, av Tre-enighetens liv, av Gudsbilden inom oss. Han talade med en entusiasm som tände. De flesta av hans böcker kom under årens lopp att i en eller annan form behandlas i ”Le Cercle”. Deltagarna fick del av en teologi på högsta nivå, och flera av dem kom att inta viktiga poster i den högre un-dervisningen, även utom Europa.
Ett par av cirkelns medlemmar, Jacqueline D’Ussel och Marie Cané-vet, behandlar Daniélou som éveilleur spirituel, den som väckte andligheten till liv, som förmedlade entusiasm – ett ord som väl karakteriserar hans personlighet.
Jean Daniélou kände sig kallad att åstadkomma en andlig väckelse bland unga människor, framhåller Jacqueline D’Ussel. ”Jag har alltid varit fascinerad av ungdom, sade han, och det apostolatet kommer jag aldrig att ge upp. De som var tjugo år när jag lärde känna dem förblir för mig alltid tjugo år.” Oräkneliga var de studenter, seminarister, unga gifta par och ordensfolk som han vägledde på trons och den apostoliska frihetens väg. Han talade till hjärtat och återkom ofta till älsklingscitat ur bibeln eller mystikerna eller egna formuleringar som etsade sig in, såsom denna: ”Varje själ har genom dopet djupast inom sig en helgedom där den Treenige bor och där man alltid kan sjunka ner, som en sten i havet.” – Det var just det intryck man fick av honom när han övergick från ett livfullt föredrag till djup andakt i förberedelse till mässan. ”Han föll ner i Gud.”
Ett av hans älsklingscitat var Irenaeus ord: ”Guds ära är den levande människan.” Han var Ordets ödmjuke och glade tjänare, som tyckte om att sitta i metron bland folk som han väntade sig att en gång återse inför Guds ansikte.
Marie Canévet vittnar om Daniélou som andlig lärare och om lärjungaskapets förpliktelser. Det gäller för oss, skriver hon, liksom för Elias lärjunge Elisa, att fånga upp den mantel som Père Daniélou kastade till oss när han försvann. Vad vi fick ta emot, måste vi föra vidare.
”Sanningen skall göra er fria” var ett ord han ofta kom tillbaka till. ”Ta er inte för något annat än vad ni är, pressa er inte för att uppnå en inbillad fullkomlighet, var sanna.” Han var sådan själv; sin egen ofullkomlighet accepterade han, struntade i den på sitt entusiastiska sätt: ”det handlar inte om en själv, man måste gå vidare i alla fall, quand même”. Daniélou hade sina fel, de var väl synliga: hans dygder fanns på djupet.
Bokens sista avsnitt har rubriken ”Några teologiska perspektiv”. Utrymmet tillåter mig tyvärr inte att gå in på ”Jean Daniélou och de icke-kristna religionerna” och ”Fullbordandets teologi”, båda högintressanta. Författare till det mest omfattande kapitlet, ”Jean Daniélou som teolog”, är Marie-Josèphe Rondeau, professor emerita i patristik och redaktör för Les Cahiers des Amis du Cardinal Daniélou, en årlig publikation som utgivit en lång rad otryckt material, bland annat intressanta brevväxlingar. Rondeau gör i detta kapitel en lärd, djupgående och nyanserad genomgång av Daniélous samlade teologiska verksamhet: ett förnyat sätt att läsa bibeln i kyrkofädernas skola, teologins centrala plats i liturgin, världsreligionernas plats i frälsningshistorien, l’histoire sainte, det eskatologiska perspektivet. Till slut ställer hon frågan: gör allt detta honom till en teolog?
När hon tvekar om svaret är det för att Daniélou, i motsats till sina patristiska kolleger de Lubac och von Balthasar, inte har utarbetat något teologiskt system. Hans teologiska insats är ”kumulativ”, samlande; hans bidrag passar in som byggstenar än här, än där i teologiska sammanhang; de utgör inget byggnadsverk. Detta var ett val han hade gjort: ”Jag hade kunnat göra en vetenskaplig karriär, men jag valde att tjäna som apostel och alltid stå till förfogande; så fick jag då bli en popularisator.”
Marie-Joseph Rondeaus slutord får också bli mina:
Han var framför allt apostel och sökte alltid ”väcka till liv”, ett uttryck han gärna använde. Som kardinal valde han som devis fontes aquae vivae, det levande vattnets källor. Nu, när han inte längre finns bland oss, fortsätter hans teologi att leva och levandegöra: genom sin ofullbordade karaktär stimulerar den tankeverksamheten och ger en smittsam smak för det gudomliga (sapientia).