En lojal systemkritiker

Ingen enskild person har betytt mer för förnyelsen av den katolska moralteologin än redemptoristen Bernhard Häring. Hans stora verk Das Gesetz Christi betydde ett avgörande genombrott. I motsats till de gängse handböckerna med kataloger av noggrant graderade synder på alla områden, en statisk moral där förbud och straff stod i förgrunden, visade Häring tillbaka till evangeliet, Kristi lag, där kärleken är riktpunkt och måttstock för allt mänskligt handlande, de problem som han behandlar.

Bernhard Häring gjorde inte halt vid sina en gång banbrytande ståndpunkter. Konciliet gav tillfälle och anledning till nytänkande, och det gör också den senare utvecklingen i världen och i kyrkan. Hans senaste bok, Meine Hoffnung für die Kirche, är liten i formatet men behandlar så gott som hela den problematik som nu oroar det kyrkliga livet.

Häring visar hur själva kyrkosynen påverkar och bestämmer moralteologin och därmed de enskilda människornas trosliv. Mot en kyrkosyn där makt och underkastelse spelar en huvudroll ställer han Andra vatikankonciliets förståelse av kyrkan som enhetens och fredens sakrament, som en för alla synlig modell för mänsklig samlevnad. Så har det ofta inte varit; varje gång en schism uppstått, har maktaspekten förstärkts. I Västkyrkan kom bikfadern att ensidigt betraktas som domare, för vilken man noga måste bekänna antal och art av svåra synder. Så blev bikten den talande symbolen för en dömande och kontrollerande kyrka. Trots det fanns det alltid moralteologer och biktfäder som ”hade mod att ansluta sig till den östkyrkliga synen på bikten som helandets och försoningens sakrament”. Förr handlade moralläran nästan enbart om den enskilda människans kamp mot en på led uppställd härskara av synder. Nu, framför allt efter konciliet, har man insett syndens sociala dimension, och de ideal som måste prioriteras är fred, rättvisa, ansvar för samhället, för mänskligheten och för hela naturen, Guds skapelse som skändas och förstörs genom mänsklig rovdrift. Det betyder inte att den personliga moralen vore mindre viktig, men perspektivet är mindre närsynt.

En annan aspekt som har fått ökad betydelse i Härings teologi är inkulturationen: han fann redan tidigt att hans stora verk var alltför ”eurocentriskt”, inte hade tillräcklig utblick över andra kulturområden. Om den tidiga och medeltida kyrkan varit lika centralistisk och lika ”legalistisk” som den nuvarande, hade kristendomen, säger han, aldrig kunnat få insteg i keltisk eller germansk kultur. Kyrkan måste klart skilja mellan vad som är centralt i kristendomen och vad som har sekundär betydelse, och i sin mission koncentrera sig starkt på det centrala. Missionärerna måste ha rätt att ta miste, lära sig av misstagen och i dialog med varandra och kyrkan i övrigt så småningom finna de riktiga lösningarna. Mera tro på den helige Ande, alltså, och mindre av auktoritära klubb- eller rentav dråpslag.

Bokens andra del, som omfattar femtio sidor, tar i tu med de mest brännande problemen i dagens kyrka: den centralistiska maktapparaten, kvinnans ställning, prästcelibatet och behandlingen av frånskilda och omgifta katoliker. Häring konstaterar att den centralisering av makten som utvecklats under de senaste årtiondena är enastående i kyrkans långa historia. Påvens starka önskan om enhet, i synnerhet med den ortodoxa kyrkan, motarbetas mer effektivt av denna centralisering än av något annat. När det gäller den enhetssträvan som bedrivs på det teologiska området betonar Häring att de grundläggande kristna trossatserna aldrig givit anledning till splittring; när sådan har uppstått, har det alltid gällt frågor som man tills vidare kunnat låta vara öppna utan att fördenskull svika förpliktelsen mot evangeliet.

Beträffande frågan om kvinnliga präster säger Häring utan omsvep att kyrkan ännu inte har bearbetat sin kvinnofråga och att det är hög tid att hon gör så. Man har redan, framhåller han, genom erfarenhet i flera världsdelar fått överväldigande bevis på kvinnors kapacitet som själasörjare, i prästlösa församlingar, på sjukhus och i fängelser. Det finns inga teologiska hinder för biskopar att ge sådan kvinnor fullmakt att meddela försoningens sakrament. Det sista avgörande hindret tycks alltså vara den enda frågan ”om kvinnor kan få fullmakt att uttala förvandlingsorden och nedkalla den helige Ande över offergåvorna. Men det är ju inte prästen som ’förvandlar’. Han nedkallar den helige Ande, som ensam kan förvandla de eukaristiska gåvorna. I vilket avseende står kvinnan mannen efter när det gäller att nedkalla den helige Ande?”

Prästbristen och krisen i prästcelibatet ägnas ett särskilt, djupt ingripande kapitel. Häring, som själv är tacksam över sitt celibatslöfte, har mottagit otaliga förtroenden från präster som inte klarar sin situation. Han har lidit med dem, gråtit med dem och försökt hjälpa dem på alla sätt. Av präster som lever tillsammans med en kvinna och söker dispens från sina löften, krävs nu att de först skall leva i avhållsamhet under ett år. Häring har personligen följt många sådana fall; av dem lyckades bara ett enda uppfylla kravet. Som det nu är stannar ett stort antal präster kvar i sitt kall men ”lever i hemlighet i en fast förbindelse; inför kyrkans oböjlighet har de i sitt samvete kommit till den övertygelsen att ’det är bättre att gifta sig än att brinna’”. Denna dubbelmoral är förödande för kyrkan såväl som för den enskilde. En förändring måste ske, och då behöver man bara återgå till den tidiga kyrkans praxis, som alltjämt fortlever i östkyrkorna.

Slutligen går Häring in på problemet med de frånskilda och omgifta katolikerna, som han redan tidigare har ägnat en plaidoyer. Behandlingen av dessa är en tydlig indikation på hur man tolkar förhållandet mellan lag och evangelium. Man måste å ena sidan hålla fast vid principerna, å andra sidan minnas Jesu ord att lagen är till för människorna och inte tvärtom; det gäller att tillämpa den princip som de ortodoxa kallar ekonomi, katolikerna för epiki, en dygd kär för den helige Thomas men sällan benämnd utanför fackteologiska kretsar.

Den här boken kanske kan chockera en del läsare. Men ingen kan förneka att Bernhard Häring är en man som har vigt ett långt liv åt att som lärare i kyrkan förkunna ”Kristi lag” och göra den älskad, en man vars djupa kärlek till och respekt för kyrkan ingen kan betvivla och som efter sin Mästares och talrika helgons exempel har följt sitt samvete och talat rent ut om missförhållanden som måste botas. Han är, om någon, en lojal systemkritiker.