Den svältande sjundedelen

Två internationella sammankomster ägde rum i Rom i november 1996. Båda behandlade samma fråga: världens tillgång till föda. Den ena var World Food Summit, sammankallat av FN:s livsmedels-och jordbruksorganisation (Food and Agriculture Organization, FAO) med säte i Rom, den andra en konferens med icke regeringsanknutna organisationer (Non-Governmental Organizations, NGO), kallad NGO Forum. I World Food Summit deltog officiella delegationer från 186 länder, inklusive 41 statschefer, 41 regeringschefer och 28 vice stats-eller regeringschefer – 112 personer över ministernivå. NGO Forum hade omkring 1 500 deltagare, varav cirka hälften från u-länder, de flesta utan politisk ställning eller makt. I oktober i fjol publicerade det påvliga rådet Cor Unum ett åttiosidigt dokument med titeln World Hunger: A Challenge for All. Development in Solidarity, med särskild tanke på World Food Summit.

Samtliga organ var ense om definitionen av målet att försäkra sig om att varje människa på vår planet får tillräckligt mycket, närande och kulturellt acceptabel föda för att kunna leva ett värdigt liv.

Artikeln är också publicerad i tidskriften America maj 1997.

Den 37-sidiga deklaration och aktionsplan som gjorts i ordning för World Food Summit, och som antagits med acklamation efter tal av påven Johannes Paulus och FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, ger en god beskrivning av den nuvarande situationen – att ungefär 840 miljoner människor, eller en sjundedel av mänskligheten, lider brist på mat. Deklarationen och aktionsplanen presenterar också en lång och detaljerad lista för åtgärder och projekt som antingen föreslagits eller börjat vidtagas. Sedan dessa dokument antagits enhälligt fortsatte World Food Summit med ”allmän debatt” om dessa sju åtaganden:

1. Vi skall trygga en möjliggörande politisk, social och ekonomisk miljö avsedd att skapa bästa möjliga förhållanden för fattigdomens utrotande och för en varaktig fred, baserad på kvinnors och mäns fulla och jämlika deltagande, vilket i högsta grad bidrar till allas varaktigt säkra tillgång till föda.

2. Vi skall föra en politik som syftar till att utrota fattigdomen och ojämlikheten och förbättra allas fysiska och ekonomiska tillgång till och faktiska nyttjande av, vid alla tillfällen, tillräckligt mycket, tillräckligt närande och hälsosam föda.

3. Vi skall fortsättningsvis föra en livsmedels-, jordbruks-, fiske-, skogsbruks- och landsbygdspolitik och tillämpa en praxis som är hållbar och där alla medverkar, i områden med stora och små möjligheter, vilket är väsentligt för en tillräcklig och pålitlig tillgång till föda på familjens, landets, regionens och världens nivåer, samt bekämpa ohyra, torka och ökenbildning, med hänsyn tagen till jordbrukets mångfunktionella karaktär.

4. Vi skall eftersträva att livsmedels-, jordbrukshandels- och den allmänna handelspolitiken främjar allas säkra tillgång till föda genom ett rättvist och marknadsorienterat världshandelssystem.

5. Vi skall försöka förebygga och vara beredda på naturkatastrofer och människovållade kriser samt uppfylla tillfälliga livsmedelsbehov vid nödsituationer på sätt som uppmuntrar återhämtning, rehabilitering, utveckling och kapacitet att tillfredsställa framtida behov.

6. Vi skall främja bästa möjliga fördelning och användning av offentliga och privata investeringar för att utveckla mänskliga resurser, varaktiga livsmedels-, jordbruks-, fiske- och skogsbrukssystem samt utveckling av landsbygden, i områden med stora och små möjligheter.

7. Vi skall genomföra, övervaka och följa upp denna aktionsplan på alla nivåer och i samarbete med den internationella gemenskapen.

Varje åtagande följdes av en detaljerad lista över målsättningar och programförslag. Själva planen föregicks av en deklaration som på nytt hävdade ”allas rätt att ha tillräcklig tillgång till närande föda, i överensstämmelse med rätten till tillräcklig föda och allas grundläggande rätt till frihet från hunger”. Den underförstådda (och ibland uttalade) uppfattningen hos en betydande majoritet av delegationerna gick ut på att en liberalisering av jordbrukshandeln är enda sättet att ge tillgång till föda åt dem som nu inte åtnjuter sådan.

Även om dessa åtaganden betraktade som helhet kan betraktas som ett steg framåt, eller åtminstone som en återgång till det globala livsmedelsprobemets realiteter, så undertecknades inget bindande dokument vid World Food Summit, och varken dokumenten eller diskussionerna vid de förberedande mötena och på själva World Food Summit tog itu med den fråga som kom att dominera på NGO Forum: Hur kommer det sig att ett globalt livsmedelssystem, som varje år producerar tillräcklig mycket föda för att mätta alla, ändå tvingar en sjundedel av mänskligheten av svälta varje dag?

NGO Forum

Även om World Food Summit och NGO Forum ägde rum mindre än två kilometer från varandra, så låg de idémässigt ljusår från varandra. Deltagarna i NGO Forum kom både från det i allmänhet välbärgade och industrialiserade nord och från det i allmänhet fattiga syd, som ändå är under utveckling. De representerade folkrörelser, forskningsinstitutioner, stödgrupper, religiösa samfund och arbetsorgan. Till skillnad från delegaterna vid World Food Summit tvivlade de allvarligt på att en liberaliserad handel skulle ge tillgång till föda, och de oroades av World Food Summits tystnad kring hur det globala livsmedelssystemet fungerar – i synnerhet de multinationella produktions-och handelsföretagens dominerande roll.

Trots sina i allmänhet fruktlösa försök de senaste åren att få till stånd förändringar i World Food Summits dokumentation, tillsatte NGO Forum en kommitté som formulerade ett kort uttalande, ”Profit åt de få eller föda åt alla”, som skulle framföras under de fyra minuter NGO:s hade till sitt förfogande som grupp. Uttalandet, som hade antagits av de flesta deltagarna från de mer än 1200 organisationerna i 80 länder, underströk övertygelsen att det finns tillräckligt med föda. Det började med att hävda ”den grundläggande mänskliga rättigheten till mat” och förkastade utnyttjandet av födan som politiskt vapen.

Därpå belyste uttalandet sex centrala inslag i en s.k. ”alternativ modell” för tillgång till föda:

1. Familjejordbrukares kapacitet, inklusive urbefolkningars, kvinnors och ungdomars, måste stärkas, jämte lokala och regionala livsmedelssystem.

2. Koncentrationen av rikedom och makt måste hävas, och åtgärder vidtagas för att förebygga ytterligare koncentration.

3. Jordbruks- och produktionssystem som bygger på icke förnyelsebara resurser, vilket påverkar miljön negativt, måste förändras i riktning mot en modell baserad på agroekologiska principer.

4. Regeringar, lokala myndigheter och stater har främsta ansvaret för att trygga tillgången till föda. Deras kapacitet att utföra denna uppgift måste stärkas, och ansvarssystemen måste förbättras.

5. Deltagandet i folkrörelser och NGO:s på alla nivåer måste stärkas och fördjupas.

6. Internationell rätt måste garantera rätten till föda, och försäkra sig om att födans suveränitet väger tyngre än makroekonomisk politik och liberalisering av handeln. Maten kan inte betraktas som en vara, på grund av sina sociala och kulturella dimensioner.

Kontrasten mellan dessa principer och World Food Summits sju åtaganden är bjärt. World Food Summit såg en tillgång till föda som ett leveransproblem, som kunde lösas om man kontrollerade folkmängdsökningen i syd och utvidgade det kapitalintensiva jordbruket i nord, som hittills har producerat tillräcklig mycket föda för att mätta alla, men som har förvägrat en sjundedel av världsbefolkningen tillgång till denna föda. NGO Forum å andra sidan betraktade den säkra tillgången på föda som huvudsakligen ett efterfrågeproblem, som kunde lösas om man fördelade maten rättvisare, minskade överkonsumtionen i det relativt rika nord och förbättrade livskraftiga småbruk i syd, i synnerhet för kvinnor, som står för större delen av produktionen.

Med undantag för Fidel Castro, som fördömde ”kapitalismen”, och Vatikanens delegat kardinal Angelo Sodano, som tillämpade katolsk sociallära på livsme-delssituationen, accepterade nästan alla delegater i World Food Summit okritiskt den nyliberala, toppstyrda och profitstyrda makroekonomiska frimarknadspolitiken hos multinationella företag, banker, multilaterala institutioner och yrkesekonomer och hos de flesta ilandsregeringarna. Deltagarna i NGO Forum var tvärtom mycket mer kritiska mot den konventionella ekonomiska uppfattningen, och hävdade att denna hade vederlagts av empiriska data (även om dessa ännu inte samlats) och att den är idémässigt otillräcklig därför att den bortser från frågor om social rättvisa. I stället för att förlita sig på ”den fria marknaden” för att förbättra tillgången till föda krävde NGO Forum en global konvention om tillgång till livsmedel, att antas och verkställas av regeringarna, och ett etiskt regelverk som styr de multinationella företagens handlande.

Det globala livsmedelssystemet i dag

Både hos World Food Summit och NGO Forum fästs uppmärksamheten vid de begränsningar och påtryckningar som utmärker det globala livsmedelssystemet.

På tillgångssidan är det uppenbart att mängden odlingsbar mark är begränsad till ungefär det nuvarande genomsnittet på cirka 4 000 kvadratmeter per människa i världen. Det är inte troligt att så mycket mer blir tillgängligt (kalhyggen ger knappast föda, och öknar blommar sällan), och mycket av det som nu odlas går förlorat genom industriell användning och föroreningar.

Vattnet är ett ännu större problem. Det industrialiserade jordbruket förorenar ytvattnet och utnyttjar underjordiska vattenådror hundra gånger snabbare än de fylls på, och regnberoende jordbruk är ett högriskföretag.

Det nuvarande systemets energibehov – för konstbevattning, konstgödsel, transporter och så vidare – håller på att i jämn takt uttömma de begränsade till-gångar-na på fossila bränslen, förorena marken och vattnet samt allmänt fördärva tillgången på basresurser.

Naturvetenskapen, forskningen och teknologin gynnar nords kapitalintensiva jordbruk på ett orättvist sätt. De ägnar föga uppmärksamhet åt och övar föga inflytande på överlevnadsjordbruket, vars förbättring är av väsentlig betydelse för en godtagbar utveckling av jordbruket i syd, där de flesta svältande människorna lever.

Själva miljön utsätts för press från jordbruksproduktionen, samtidigt som den sätter upp gränser för denna. Dessutom finns det en potentiell konflikt mellan å ena sidan naturvetenskapens och industrins betonande av bioteknologin som bot för allt, och å den andra nödvändigheten att bevara den biologiska mångfalden om den fysiska resursbasen inte skall fortsätta att försämras.

Vi påminns ständigt om att de ekonomiska tillgångarna är begränsade, i synnerhet när vi läser om underbalanserade statsbudgetar. Privata investeringar i kapitalintensivt jordbruk ser inte ut att lida av några sådana begränsningar, men småbrukare i uländer med livsmedelsbrist har mycket svårt att få kredit.

Vädret är kanske det enda inslaget på tillgångssidan som inte är underkastat människans kontroll. Ändå är människans verksamhet långt ifrån gynnsam, utan den bidrar faktiskt till globala klimatförändringar genom global uppvärmning, skador på ozonlagret och andra nutida fenomen.

Hur skrämmande dessa frågor på tillgångssidan än må vara, så är deras omfattning teoretiskt hanterbar. Men pressen på efterfrågesidan är ännu intensivare. Störst press kommer från folkökningen, vilket påven själv erkände i sitt inledande tal vid World Food Summit. Mer människor kommer uppenbarligen att behöva mer mat.

Minst lika betydande konsekvenser får dock den stora klyftan i konsumtion av livsmedel (och andra varor och tillgångar). Nord äter ungefär fyra gånger så myc-ket spannmål per person som syd. Deklarationen (aldrig undertecknad) från World Food Summit försöker inte dölja denna press: ”Fattigdom är en av de främsta orsakerna till bristande tillgång till föda, och ett godtagbart framåtskridande i fråga om fattigdomens avskaffande har avgörande betydelse för en förbättrad tillgång till föda […] Detta borde ske inom ramen för ett godtagbart hanterande av naturtillgångarna, eliminering av icke godtagbara konsumtions-och produktionsmönster, i synnerhet i industrialiserade länder, och en snar stabilisering av världens folkmängd.”

En tredje begränsning på efterfrågesidan av den säkra tillgången på föda är själva produktions-och distributionssystemet. Senaste gången den frågan diskuterades i ett stort globalt forum var vid 1974 års FN-sponsrade World Food Conference, där man kom överens om att den grundläggande lösningen på världens livsmedelsproblem var att odla mer mat där de svältande bor. Världen livnär nu ungefär en miljard fler människor, men produktionsökningen har huvudsakligen ägt rum i den industrialiserade världen, där få svältande lever. Den mesta basfödan konsumeras i det land där den odlas, men all mat, utom den som inbegrips i ”skyddsnätsprogram” (bistånd i form av livsmedel) distribueras genom marknaden. Några planekonomier finns inte längre, med mindre undantag. Marknaden styr varorna till dem som har pengar, men den svältande sjundedelen är för fattig för att kunna odla eller köpa någon mat.

Problemen på tillgångssidan är väsentligen av ekonomisk art, och de bör därför kunna lösas med tekniska medel. Problemen på efterfrågesidan är å andra sidan väsentligen av politisk art, varför tekniska lösningar där inte är möjliga. De problemen handlar om styrning och fördelning. Därför kräver de politiska förändringar, och i vissa fall livsstilsförändringar, och sådana är myc-ket svårare att åstadkomma.

Kyrkan och svälten

Dessa iakttagelser, av vilka många överensstämmer med det som kommer till uttryck i dokumenten från World Food Summit, för oss obönhörligen fram till ett moraliskt problem. Deklarationen från World Food Summit finner det ”outhärdligt” och ”oacceptabelt” att 800 miljoner människor inte har tillräckligt att äta. Uttalandet från NGO Forum säger att ”världssvältens och undernäringens skam tvingar alla att handla”. I sitt fyra minuter långa tal till World Food Summits plenum sade kardinal Sodano att problemet ”inte bara är en ekonomisk och teknisk utmaning, utan i första hand en etisk och andlig sådan”.

Det sägs mycket om dessa problem i Skriften – till exempel i adventstidens liturgiska läsningar ur Jesaja och Jeremia – och kyrkan har länge gått i spetsen för denna kamp. Påvar sedan Pius XII har talat till FAO:s konferenser i ordalag som mycket liknar Johannes Paulus II:s inledningstal, där han krävde ”en förändring av vår inställning och våra vanor i fråga om levnadssätt och förhållandet mellan tillgångar och varor, samt en ökad medvetenhet om sin nästa och hans legitima behov”. Liknande synpunkter har framförts i påvens årliga budskap på världsfödodagen och världsfredsdagen.

I oktober i fjol publicerade det påvliga rådet Cor Unum ett åttiosidigt dokument med titeln World Hunger: A Challenge for All. Development in Solidarity, med särskild tanke på World Food Summit. Rådets allmänna synsätt liknar NGO Forums: ”Den främsta orsaken till svält är fattigdom. Tillgången till föda är väsentligen beroende av den enskildes köpkraft och inte endast av födans fysiska tillgänglighet” (10). Svaret är, för rådets del, utveckling: ”Svält och undernäring kräver specifika åtgärder som inte kan skiljas från en strävan efter alla människors och folks integrerade utveckling och framåtskridande” (32). Solidariteten ses som den centrala dygden i varje verksam ansträngning för tillgången till föda, men i den nuvarande situationen tycks man strunta i den: ”Det är i den ’utvecklingsmodell’ som skapats av norra halvklotet, och som håller på att spridas över hela södra halvklotet, som känslan för reli-gion och mänskliga värden riskerar att drunkna i jagandet efter konsumtion för konsumtionens egen skull” (62).

USA:s katolska biskopar har också kommenterat dessa frågor i sitt herdabrev 1986 om USA:s ekonomi: Economic Justice for All, i dess arbetsgrupps rapport 1988: Report on Food, Agriculture, and Rural Concerns, och i sitt uttalande 1989: Food Policy in a Hungry World. I dessa dokument byggde biskoparna på traditionen, på sociala encyklikor och på empiriska bevis när de kom fram till att svälten angriper människans värdighet, att människor svälter huvudsakligen därför att de är fattiga och att de är fattiga därför att de inte har makt att välja något annat.

Allmänt sett är detta också vad NGO Forum i Rom kom fram till i november 1996, och det är därför som deras sex punkter, citerade ovan, koncentrerar sig så starkt på att göra det möjligt för de fattiga att verkligen välja att få tillgång till föda. Å andra sidan talade World Food Summit, som representerade en stor del av maktstrukturen, om ”en politik som syftar till att utrota fattigdomen och ojämlikheten”, men insisterade på att främsta ansvaret ligger hos regeringarna i de länder som har brist på mat.

Myt och verklighet om tillgång på föda

De regeringar och multinationella organisationer som möttes vid World Food Summit accepterade, nästan utan något ifrågasättande, fem felaktiga antaganden som NGO Forum, oberoende av den konventionella uppfattningen, lyckades undvika.

För det första såg World Food Summit tillgången till föda väsentligen som ett distributionsproblem. I själva verket kan de 800 miljoner människor, som inte har tillräcklig tillgång till föda, inte få några matleveranser därför att de saknar inkomster, och alltså inte uppfyller marknadens villkor. Dessutom kommer hungersnöd och inrikeskonflikter, som tvingar många att bli flyktingar, eller regelbunden missväxt, som driver upp varupriserna, att behandlas på samma sätt. Den är den kroniska, dolda svälten hos hundratals miljoner som inte väcker samma uppmärksamhet som tragiska, dramatiska händelser.

För det andra ser World Food Summits organisatör, FAO, det som sitt mandat att så snävt som möjligt koncentrera sig på födan som en fråga skild från de flesta andra. I själva verket kan den inte skiljas från allmänna frågor om utveckling, miljö och fattigdom, vilket World Food Summits åtaganden själva påpekar.

För det tredje trodde de flesta deltagarna i World Food Summit att den främsta orsaken till bristande tillgång på föda är en för stor folkökning. Visserligen utsätter folkökningen livsmedelssystemet för en betydande press, men en minst lika stor press, kanske större, utgör nords överkonsumtion av mat och andra varor och tjänster, genom ett globalt distributionssystem som straffar och marginaliserar de fattiga, och genom en miljöförstöring som kontinuerligt undergräver den resursbas som bär upp livet.

För det fjärde antog World Food Summit att en liberaliserad handel kommer att ge bättre tillgång till föda. I själva verket har livsmedelsproduktionens och handelsföretagens allt snabbare och oreglerade aktiviteter bidragit åtskilligt till tillgångsminskningen, och därmed begränsat tillgången till föda för både fattiga bönder och fattiga konsumenter.

För det femte kommer naturvetenskap och teknologi att lösa alla problem. Jordbruksforskning och annan forskning, jämte den teknologi som denna lett till, kan i hög grad bidraga till tillgången till föda. Men den har en benägenhet att koncentrera sig på sina finansiärers intressen. Det innebär att det mesta av sådan forskning, och av den teknologi som blir resultatet, ägnas åt problemen för jordbruket i de tempererade zonerna (norra halvklotet) snarare än åt behoven hos relativt fattiga småbrukare i u-länderna, som inte ligger i de tempererade zonerna.

Hopp för framtiden

Svälten är en symbol, en signal och ett symptom. Den är en symbol för jordens ändlighet. Den är en signal att det globala ekonomiska systemet inte fungerar – att en sjundedel av de människor som skulle ha tillgång till föda genom det internationella systemet inte har det. Och den är ett symptom på en bakomliggande sjukdom, som måste botas om människosläktet skall kunna få sin bärgning och utvecklas.

Det är svårt att tänka sig en mer grundläggande mänsklig rättighet än rätten till föda. Ändå är det samtidigt svårt att vara optimistisk i fråga om sannolikheten för att man skall kunna trygga den rättigheten åt de hundratals miljoner människor som nu förmenas den.

Hoppet för framtiden finns inte hos regeringar, bolag eller multinationella institutioner, utan i NGO:s och folkrörelsers växande solidaritet – i synnerhet de sistnämndas, som representerar strävandena hos dem som bär bördan av det nuvarande bristfälliga systemet och som är beslutna att förändra det.