Förintande finanser

Det finns böcker som fungerar på det sättet att pusselbitarna i en problematik kan hamna på plats. Globaliseringsfällan av Hans-Peter Martin och Harald Schumann (Symposion, översättning Joachim Retzlaff) är en sådan bok. Författarna, som är journalister på Der Spiegel, undersöker h ur den nyliberala världsmarknaden fungerar och vilken framtid vi har att vänta av detta ekonomiska superparadigm. Det är milt uttryckt inga ljusa perspektiv. Det som kallats tvåtredjedelssamhället visar sig vara en kraftig underdrift inför vad vi kommer att ställas inför. Världens ledande politiker, ekonomer och företagschefer kalkylerar snarast med en situation där 80% av befolkningen kommer att stå utanför arbetsmarknaden. I ett globaliserat och högratio-nellt samhälle räcker det med en femtedel av befolkningen för att hålla hjulen snurrande. Perspektivet kan verka otroligt och svindlande men författarna rapporterar inifrån maktens eget centrum.

I slutet på september 1995 samlades en elit på 500 personer i det glamorösa Fairmont Hotel i San Francisco. Det var politiker, företagsledare och vetenskapsmän. Michail Gorbatjov hälsade deltagarna välkomna, därefter stängdes dörrarna så att denna slutna krets kunde ta sig an morgondagens värld utan störande inslag. Tre journalister tilläts medverka och en av dem var Hans-Peter Martin. Arbetslösheten var ett dominerande tema och enligt experterna är den som vi nu kan uppleva bara toppen på ett isberg. Både arbetarklass och medelklass kommer att drabbas på ett explosionsartat sätt. Miljontals välutbildade ingenjörer, tjänstemän och dataexperter har också gjort sitt och får gå ifrån sina befattningar. Den sistnämnda gruppen har haft funktionen att rationalisera bort både sig själv och andra.

För dessa horder av arbetslösa har nöjesindustrin en viktig lugnande verkan och dess betydelse kommer bara att stärkas i framtiden. Den gamle presidentrådgivaren Zbigniew Brzezinski har helt okritiskt myntat uttrycket ”tittytainment” för denna maktens list som man förr kallade bröd och skådespel. ” ’Tittytainment’ är enligt Brzezinski en kombination av ’entertainment’ och ’tits’, det amerikanska slangordet för kvinnobröst. Brzezinski tänker därvidlag mindre på sex än på den mjölk som strömmar ur en ammande moders bröst. Med en blandning av bedövande underhållning och tillräcklig näring kan nog världens frustrerade befolkning hållas på gott humör.”

Man räknar också med att medelklassen i stort sätt kommer att försvinna och ingå i en passiv konsumtionsmassa. De ungefärliga tjugo procent som kommer att befinna sig kvar på arbetsmarknaden får finna sig i mycket osäkra eller närmast rättslösa förhållanden. Idag är fackföreningarnas makt i det närmaste obefintlig i USA. Det största företaget där är numera ”Manpower”, verksamheten består i att kortsiktigt hyra ut arbetskraft till andra företag. Man har alltså i stor skala skapat ett daglönesystem där företagen kan komma ifrån socialt ansvar och andra ekonomiskt hämmande förpliktelser.

Att diktera villkor

Globaliseringsfällans författare påpekar hur de transnationella företagen kan diktera villkoren för de olika nationella regeringarna. Man framtvingar en mängd förmåner i form av byggnader, tomtmark, kommunikationssystem, statligt utbildad arbetskraft m.m. Helst vill man därtill ha skattefrihet. Man tvingar de olika regeringarna att överbjuda varandra i fördelar för dessa flyktiga företagsenheter och slår sig tillfälligt ner där vinsten kan maximeras. Om ett enskilt lands inrikespolitik inte passar de ledande finansaktörerna flyttar man helt enkelt verksamheten eller bedriver utpressning genom förödande valutatransaktioner. Det sistnämnda är inte minst något som svenska finansministrar fått känna på under de senaste åren. Dessa valutaspekulationer pågår i cyberrymnden och är nästan omöjliga att få grepp om. Helt aningslöst kallar fortfarande de flesta journalister dessa asociala reaktionsmönster för ”Marknadens” röst. Det är onekligen märkligt att en yrkesgrupp kan vara så servil inför en ledande maktgruppering. Det borde vara dags att ge marknaden ett ansikte; istället för att säga att marknaden reagerat si och så borde man ta reda på vem eller vilka som är huvudansvariga för ett beslut och därefter låta dem personligen stå för det. Varför ska Peter Wallenberg m.fl. kunna gömma sig bakom en abstraktion medan politiker kan få schavottera i medierna för löjeväckande ”småaffärer”. Om marknadens aktörer är de som nu i verkligheten styr och ställer borde de också avkrävas en politikers ansvar och hårdbevakas på samma sätt.

Det liberala samhället berömmer sig av sin demokratiska öppenhet men är i sin ekonomiska hjärtpunkt vare sig demokratiskt eller öppet. Michel Camdessus, som är chef för Internationella Valutafonden (IVF), tillstår att ”världen är ju i händerna på de här killarna” och menar då en liten grupp av hänsynslösa finansaktörer. Efter krisen för den mexikanska peson i början av 1995 blev maktstrukturerna tydliggjorda. Martin & Schumann skriver: ”Mexiko-krisen belyser med osedvanlig skärpa den nya världens ansikte under globaliseringens tidsålder. Som aldrig tidigare visade aktörerna i vilken enorm utsträckning den globala ekonomiska integrationen har förändrat världens maktsystem. Som styrda av en osynlig hand underkastade sig regeringen i supermakten USA, den fordom allsmäktiga IVF och alla europeiska centralbanker diktatet från en högre makt, vars destruktiva kraft de inte längre förmår bedöma vidden av: den internationella finansmarknaden.”

När den engelske ekonomen David Ricardo under 1800-talet påpekade fördelarna med frihandel byggde han på en förutsättning som inte längre gäller. Han antog att kapitalet och de privata företagen skulle stanna kvar inom sina respektive hemländer. Han skrev: ”Erfarenheten visar att osäkerheten och alla människors ovilja att lämna det land där de själva är födda och överlämna sig till främmande styre hämmar kapitalets utvandring.” Så är det naturligtvis inte längre utan kapitalet är lika flyktigt som de nya eliter Cristopher Lasch beskriver i sin bok Eliternas uppror. De stora transnationella företagen betalar allt mindre i skatt i de länder de är lokalt förankrade och pengarna sipprar genom en förslagen skatteplanering vidare till, för ändamålet konstruerade, skatteparadis. Martin & Schumann framhåller också att ”den förhoppningsfulla tanken om att högre vinster av sig själva skulle omvandlas till större tillväxt och fler arbetstillfällen är vederlagd för länge sedan. Mellan 1993 och 1995 ökade företagsvins-terna med hela 27% i Tyskland, men investeringskvoten förblev likväl konstant.”

USA är ledande i världsutvecklingen och man har därför anledning att beskåda landet med extra vaken blick. Motsättningen mellan arbete och kapital har här helt avgjorts till kapitalets fördel. Många lönearbetande amerikaner har visserligen investerat kapital i företag och fonder men det slår också på ett paradoxalt sätt tillbaka på dem själva som löntagare och anställda. De amerikanska pensionsfonderna, som är en av de största investerarna, har höjt sina vinstkrav på företagen från en nivå på 15–20% till en nivå på 30% eller mer. Det innebär att de ”framgångsrika” direktörerna måste ta till mycket brutala rationaliseringsåtgärder med nedskärningar av personal och löner. De anställda som blir kvar måste öka sin produktivitet och fogligt anpassa sig till allt krassare ekonomiska krav. Samma person, som för sin trygghets skull investerat kapital, kan m.a.o. hamna i krig med sig själv genom att två intressesfärer kolliderar.

Bröd och skådespel, eller ”tittytainment”, är en viktig del i den globala världsutvecklingen. Inte minst kommer brödet att få en kraftfull betydelse i maktspelet. Den växande befolkningen i kombination med nedlagda åkerarealer kan göra livsmedelssituationen prekär. Det visar sig att USA kommer att vara den dominerande världsmakten i framtiden även på livsme-delsområdet, med alla de möjligheter till politiska påtryckningar som det innebär. ”Globaliseringen innebär därmed inte bara på underhållningsområdet en ’amerikansk kulturimperialism’, för att använda den forne franske kulturministern Jack Langs brännmärkande ord. ’Masskulturens supermakt’ (Lang) kommer inte bara att bestämma skådespelet utan också fördela brödet.”

Front mot nyliberalismen

Inrikespolitiskt har man i USA alltmer närmat sig den brasilianska modellen där de rika befolkningsskikten bosätter sig i lyxiga och välbevakade getton. En tankeväckande uppgift är att de privata bevakningsbolagen omsätter mer än dubbelt så mycket som den amerikans-ka poliskåren. En annan inte så känd sida av saken är att hundratusentals bemedlade amerikaner varje år emigrerar till lugnare platser på jordklotet. Att barrikadera sig eller fly har blivit två alternativa livsmodeller.

Globaliseringsfällan är ett försök till motstånd mot turbokapitalismens framfart. Den har väckt mycket stor uppmärksamhet och är på väg att översättas till sjutton olika språk. I Österrike ställde Wiens ärkebiskop, Cristoph Schönborn, upp tillsammans med fackföreningsledare och presenterade boken. Man var angelägen om att vidga läsekretsen på grund av ämnets vikt. I Tyskland och Österrike är den också för närvarande den mest sålda boken. På många sätt är det en utmärkt analys av den katastrofala ekonomiska struktur som råder. En liten grupp samvetslösa finanslejon försöker alltså rationalisera bort grundläggande mänskliga livssammanhang för att få fram en global och flyttbar konsumtionsvarelse. Historien har sällan, och i så stor omfattning, skådat ett så kallhamrat och cyniskt angrepp på den mänskliga gemenskapen. Ingenting har längre ett värde men allt har ett pris.

Martin & Schumann föreslår en europeisk samlad ”front” mot den nyliberala världsordningen. Man vill införa beskattningar och valutaregleringar som bara kan vara verkningsfulla inom en större övernationell federation. Enskilda nationer har ingen chans att hävda sig i dessa sammanhang. Så långt är allt väl med boken men den saknar en mer djupgående civilisationskritik. Författarna vill tillbaka till politikens herravälde över ekonomin och till ett mer rättvist välfärdssamhälle – men det finns egentligen inget kvalitativt ifrågasättande av denna välfärd. Boken saknar också en historisk dimension som gör somliga resonemang gans-ka tunna. Trots dessa anmärkningar är den mycket läsvärd och nödvändig för dem som vill försöka förstå den nutida verkligheten.