Gud på åklagarbänken

Thomas Anderbergs bok om teodicé-problemet, om hur förekomsten av så mycket ont i världen kan förenas med existensen av en allsmäktig och allgod Gud, är fascinerande. Tilltalande är både det personliga greppet och den objektiva redogörelsen för det känslo-laddade ämnet.

Läsaren anar att författarens intresse för teodicéproblemet har sina rötter i hans tidiga brottning med våldsamma krafter i barna-själen, i hans tidiga möten med plågade människor under verk-samheten som timanställd på Sankt Lars sjuk-hus i Lund, i littera-turens skildringar av mänsklig ondska, samt även i hans analys av självmordsproblematiken, som blev ämnet för hans doktorsavhandling. Den tilltagande besvikelsen över att barndomens trygghets- och ordnings-skapande rättvise-Gud inte håller streck, utmynnar hos Anderberg inte i den sedvanliga aggressivitet hos människor, som ryckts ur sin barnatro. Författaren tycks överhuvudtaget vara kritisk mot alla känslosamma och oreflekterade reaktioner både från troende och icke-troende. Detta hindrar honom från att snabbt tillgripa emotionellt laddade, men intellektuellt undermåliga argument. Detta främjar också hans objektivitet, när han välvilligt låter båda sidor komma till tals och sedan på ett vederhäftigt och lugnt sätt väger olika arguments styrka och svagheter mot varandra.

Författaren behandlar i tur och ordning själva problem-ställningen, ondskans begrepp, gudsfrågan och de svagare och tyngre argumenten i teodicéfrågan. Han tar upp argumenten för och emot, bedömer dem kritiskt, utan att i egentlig mening ta slutgiltigt ställning till dem. För honom verkar det vara viktigare att visa, hur mötet med teodicéproblemet hade följder för hans personliga utveckling. Därför inleds varje kapitel med tillbaka-blickar på denna väg från en troende pojke till en i gudsfrågan välvilligt inställd, men tämligen reserverad docent i praktisk filosofi. I en avslutande efterskrift antyder författaren den ödslighet som uppkommit efter att Guds existens hade blivit problematisk för honom, men också hur han av intellektuella skäl inte kunde gå en annan väg.

Härskarornas Gud

Det kan tyckas synd att författaren under sin utveck-lingsgång inte mött människor som kunnat förmedla honom en mera omfattande gudsupp-fattning. En rad viktiga aspekter i den gudsbild han presenterar saknas. För honom tycks Gud framför allt vara ”gestalten” bakom storslagna inre upplevelser i naturen eller i kons-ten. Men Gud beskrivs också som den allsmäktige igångsättaren av skapelsen, som sedan dess utifrån sin upphöjda position över-vakar världen, lyssnar på böner och ingriper genom att upphäva naturlagarna, samt fungerar som en belönande och bestraffande ordnings-instans. En sådan Gud har visserligen ett personligt ansikte, något som tilltalar författaren, och kan därför vända sig till den enskilda människan. Men mängden av lidande och ondska i denna värld måste naturligtvis ifrågasätta, om en sådan Gud kan vara allgod och allsmäktig eller om han överhuvudtaget finns. Under denna förutsättning av en ”kosmisk allgod och allsmäktig superman” visar sig de föreslagna lösningarna av teodicé-problemet vara otillräckliga.

Teodicéproblemet kan få en annan karaktär, om än inte någon direkt lösning, om man utgår från en tran-scendent Gud, som samtidigt är immanent, dvs vars ”existens” bortom rum och tid gör det möjligt att han som alltings grund och upphov är närvarande i allt det, som finns i det utsträckta och föränderliga universum. Denna åsikt innebär inte att Gud blir en blek filosofisk abstraktion. Viktigt är att denne personlige Gud på grund av sin transcendens bortom allt och immanens i allt inte handlar som en super-människa, som vid någon tidpunkt ”ingriper” i vårt utsträckta och föränderliga universum, utan att han är alla utsträckta tings och alla förändringars och därmed också rummets och tidens upphov och grund. I så fall ”lyssnar” han på böner, som han själv skapar, och ”belönar” människans goda handlingar, som han själv är upphov till. Utifrån en sådan gudsuppfattning kan även teodicéproblemet få ett mera tillfredsställande svar, så att Guds allgodhet och allmakt inte behöver ifråga-sättas.

Hos författaren finns i samband med teodicéproblemets ”tyngre argument” en diskussion av frågan, om inte den mänskliga friheten skulle kunna tjäna som ett alibi för Gud mot alla förebråelser för det ondas existens i världen. Anderbergs redogörelse leder egentligen till ett patt mellan de motsatta ståndpunkterna, med litet övervikt för dem som avvisar denna lösning. Men författaren är i viss mån handikappad i sin argumentation, eftersom han i sin tidigare reflektion över det ondas ordning alltför snabbt förkastade den klassiska uppfattningen, att det onda måste ses som en brist.

Det onda som brist och avsaknad behöver nämligen inte tolkas så som om det onda inte fanns. En hungers-nöd i Etiopien eller ett hål i skosulan kan mycket väl ”finnas”, utan att de är något annat än brist på mat eller bortfall av skosula, men med enorma konsekvenser för en hel befolkning eller för en människas välbefinnande. Brister i en helhet, ja bortfallet av ett enda för helheten nödvändigt element kan sätta helheten ur spel och göra den bristfällig. Eftersom författaren med en viss förkärlek atomiserar och förtingligar det onda, beaktar han inte till-räckligt det ondas, dvs godhetsbristens förhållande till en helhet. Om det onda dessutom uppfattas som brist på tillbörlig godhet, innebär det en avsaknad att något som borde finnas, för att en helhet, t ex en levande varelse, och i sista hand hela den skapade världen överhuvudtaget fungerar. Smärta och lidande, men också mänsklig disharmoni och splittring, som kan uppfattas som något ont, är i så fall helhetens reaktioner på det som saknas.

Om Gud allena skulle vara världens skapare, kunde han knappast uppfattas som allgod och allsmäktig, eftersom denna värld är så bristfällig. Men om en skapad varelse genom sina fria val och sitt nej till Guds vilja vore upphov till de brister som finns i världen, är felet inte Guds. Detta innebär visserligen att människan genom sitt fria nej kan hindra Gud från att skapa den värld som han egentligen har för avsikt att skapa. Författaren skulle se detta som en inskränkning av Guds allmakt. Men varje avvisande av en tillbörlig god handling och därmed varje synd måste ju ses som något som Gud inte vill. Guds allmakt innebär nämligen att han är all-verkande, dvs upphov till allting, men inte nödvändigtvis allena-verkande, eftersom han i sitt skapande använder sig av redan skapade varelsers medverkan.

Frågan är i så fall bara, varför Gud överhuvudtaget skapar fria varelser, som kan vägra att samarbeta i skapelseprocessen. Varför slutade han inte med att frambringa något nytt efter att människoaporna kommit till. Svaret kan ligga däri, att Gud i så fall inte skulle ha kunnat skapa en varelse, som kan älska, eftersom kärlek alltid förutsätter frihet. En Gud som är så god att han vill göra den skapade världen delaktig i det som mest utmärker honom själv, nämligen kärleken, måste ta risken, att den fria skapade varelsen vägrar att älska, trots att Gud inte vill detta.

Rainer Carls