Gud i mänsklighetens historia

Den franske romanförfattaren Michel Tournier gav för ett antal år sedan ut boken Dieu, sa vie, son oeuvre (Gud, hans liv, hans verk). Titeln är säkert formulerad med en glimt i ögat. Vad som gör den lätt komisk är den anspråksfulla tanken att man skulle kunna skriva en biografi över någon som är upphöjd över tiden och alla mänskliga begrepp. Gud har i sig själv ingen historia. Att vi talar om historiens Gud beror på att vi själva befinner oss i tidens flöde och ser honom i vårt eget historiska perspektiv. (De s.k. processteologerna är förvisso av en annan mening men kan för tillfället lämnas därhän.)

Någon ironisk distans ligger däremot inte i titeln A History of God, Karen Armstrongs stora översiktsverk, som blivit mycket uppmärksammat i den anglosaxiska världen och nu kommit i svensk översättning. Boken handlar inte om Guds egen historia utan om gudsbegreppets, särskilt inom de tre stora monoteistiska religionerna, judendom, kristendom och islam. Men titeln avslöjar ändå författarens intentioner. Som Armstrong ser det, svarar gudsbegreppet knappast mot något verkligt utan är en rent mänsklig tankekonstruktion. Efter att länge har varit vår följeslagare under årtusenden är Gud nu på väg ut ur vår historia. Trots allt är författaren inte säker på detta och slutkapitlet ”Has God a future?” ändar ganska abrupt utan något försök till svar på (den givetvis orimliga) frågan.

Detta har förvisso varit ett gigantiskt företag och resultatet har blivit en både stor och lärd bok med ett myller av intressanta fakta. Men samtidigt är det en bok med många uppenbara brister. Inte minst uppträder blinda fläckar som ibland väcker läsarens undran. I Gamla testamentet saknas Psaltaren helt – denna skrift som är så viktig när det gäller människors gudsrelation. Jobs bok, med dess intensiva gudsuppgörelse och förundran inför livets orättvisor, reduceras till en intellektuell utredning. Men allra konstigast: i Nya testamentet utelämnar Armstrong hela Jesu förkunnelse inklusive hans liknelser, som om denna inte skulle ha påverkat västerlandets syn på Gud! I sin iver att framställa Jesus i Nya testamentet som en ”vanlig människa” (också när han omtalas i Paulus brev) tappar hon helt bort uppståndelsen, som om den inte fanns nämnd i Nya testamentet. ”Det föreföll verkligen som om Jesu död hade varit på något sätt meningsfull” är det närmaste hon kommer lärljungarnas uppståndelsetro.

Bättre är Armstrong då hon skriver om islamisk och judisk filosofi och mystik eller om östkyrklig teologi, och de kapitlen kan läsa med behållning. Men dessvärre finns det andra böcker som är lika tillgängliga och bättre, som Montgomery Watts Islamic Theology and Philosophy, Gershom Scholems Judisk mystik och Jean Meyendorffs Bysantinsk teologi (om den sistnämnda, jfr Signum 1996:1, s. 30). Framställningen av utvecklingen i västerlandet efter renässansen är läsbar men skiljer sig inte påfallande från andra idéhistoriska översikter.

Bibliografin är riklig och aktuell med ett typiskt undantag, nämligen Nya testamentet, där den verkligen inte kan sägas vara särskilt färsk. Här är Armstrong helt försvuren åt den Bultmannska skolan, och andra alternativ förblir onämnda.

En tendens i amerikansk teologi

Boken är intressant för oss, inte så mycket genom sina sakuppgifter – som vi kanske får lättare på annat håll – utan som tidsdokument. Armstrong representerar en märkbar tendens i amerikansk teologi och religionsvetenskap att reducera religionen till en samling skilda åskådningar som kan jämföras intellektuellt i likhet med filosofiska system. Helst ser hon gudsbegreppet som en symbol för människans egen potential. Hon befinner sig här i en stark nutidstrend att omvandla alla religiösa utsagor till mentala symboler. Tron på en personlig Gud leder enligt Armstrong till intolerans och fanatism – närmast har hon väl amerikanska fundamentalister i tankarna.

Som Armstrong själv påpekar, var hon katolsk nunna under sex år, men – som hon själv understryker – gav detta henne inga fördjupade teologiska insikter. Hon växte upp och kvarhölls i en oreflekterad barnatro, förstärkt med en mängd katolskt kateketiskt lösgods om sakramenten, skärselden och helvetet. När hon började tänka själv, fann hon att detta var något som inte angick henne, och hon började så en ny karriär med ett slags upplysningsrationalism som förtecken. Hennes utveckling är inte enastående och är en hård dom över kyrkans kateketiska undervisning som den ofta praktiserats. Den förklarar också hennes bristande religiösa sensorium. Att klostren inte alls förekommer i boken liksom att Thomas av Aquino och Bonaventura blir kort avfärdade på några sidor tyder på ett kvardröjande ressentiment gentemot hennes förflutna.

Fastän hon skriver mycket om mystiker och mysterier ligger hennes blid av religionen huvudsakligen inom det diskursiva förståndets sfär. Det är desto märkligare som hon tidigare har gett ut antologin Tongues of Fire: An Anthology of Religious Experience. Vad tron innehåller av glöd och iver, förtröstan och längtan beskrivs mycket återhållsamt, särskilt när det gäller det kristna västerlandet. Pascals berömda brevlapp (”Eld, Abrahams Gud, Isaks Gud, Jakobs Gud, icke av filosofer och lärde…”) citeras men inordnas strax i ett idéhistoriskt sammanhang.

En översikt av detta slag ger föga utrymme för problematisering, något som ständigt gör sig gällande. Påståenden kastas ut men utan tillbörliga reservationer. Arianska striden sägs ha sin bakgrund i tanken på skapelse ur intet (tänkvärt men inte utvecklat), Maximus Confessors lära om frälsningen sägs ha paralleller i buddhismen (bisarrt och obevisat). Ibland sviker också kunskaperna. Luthers gudstro beskrivs på flera sidor men utan minsta antydan om att han läste bibeln eller var intresserad av den! Att han dessutom ”reds av vämjelse och skräck för sexualiteten” är ett påstående som nog förvånar en och annan. Synbara paradoxer får ofta stå som de är utan försök att överbrygga dem. Ansåg Augustinus t.ex. Att Gud finns inom eller utom oss? Läsaren lämnas här i sticket.

Som ofta i amerikansk litteratur riktas intresset främst mot enskilda tänkare, ofta presenterade utanför sin ideologiska kontext. Det märks inte minst i slutkapitlet, där Gud i vår egen tid får representeras av bl.a. Barth, Tillich och Buber, eller katoliker som Küng, Rahner, von Balthasar och Teilhard de Chardin, alla i samma roll som ideologiska solitärer. Hur inflytelserika de än må vara, är det inte hos dem den kristna gudstrons framtid ligger. Det är andra krafter som bestämmer den.

Ett annat amerikanskt drag är att litteraturen begränsas till vad som finns tillgängligt på engelska. Denna begränsning medför också att större delen av den europeiska litteraturen ligger i skuggan och att europeisk religiositet förblir oförstådd. Författarens schablonbild av Västeuropa som enbart präglat av sekularism beror säkert på bristande information. Intressant blir sådant som går att infoga i ett amerikanskt och öststatsliberalt universum. Därför är inte bara den katolska kyrkan förbigången utan också hela kristenheten i tredje världen. Gudsbegreppet blir en sak för en intellektuell och rationellt tänkande elit i västerlandet och inom islam.

Översättaren har lyckats utmärkt med en framställning som spänner över så skilda åskådningar och språkfält. Ett enda problem vill jag nämna, nämligen översättningen av pagan och paganism, ord som Armstrong f.ö. använder på ett ganska luddigt sätt. De får helt andra associationer om de översätts med ”hednisk” eller ”hedendom” med deras klang av barbari. Det finns inte något riktigt bra ord på svenska för de religioner som faller utanför den mono-teistis-ka sfären. Många nutida forskare talar om ”pagana reli-gioner” och ”paganism”, och kanske är detta den bästa lösningen.