av ANDERS PILTZ
Jag såg en rosenbuske, stänkt med blod,
jag såg ett rep som gnagt en tiggarländ,
och jag gick dädan, kvalmig i mitt mod
av dödbenskult och murken munklegend.
Ut, ut i ljuset mellan Umbriens kullar!
Erik Axel Karlfeldt skrev sin dikt ”Höstpsalm” (i hans sista samling Hösthorn 1927) efter ett besök vid den helige Franciskus grotta i Assisi. Orden speglar många människors obehag inför vördnaden inför reliker av längesedan döda människors kroppar, en kult som tycks spela stor roll i sydligare länder men känns bisarr och osmaklig i vår kulturkrets. ”Reliker” var, trots detta, ett ord som samme Karlfeldt kunde använda bildligt, om något omistligt:
Tro blott, att ömt som reliker jag gömmer
allt vad i livet jag renast har känt.
I år firar Lunds domkyrka sitt 900-årsjubileum. Det mest originella bidraget till den medeltida liturgin från denna katedral är en tidegärd avsedd för en folkfest mitt i sommaren, relikfesten, då förrådet av heliga föremål uppvisades och kyrkan sjöng om samhörigheten mellan dem som gått före och dem som ännu lever på jorden, en kraftig bekännelse till kroppens helighet och kommande förhärligande, och detta uttryckt på ett mycket konkret sätt, med hänvisning till och uppvisning av domkyrkans reliker. Saken har både litteraturhistorisk och spiritualitetshistorisk betydelse. Det kan vara på sin plats att ägna saken lite djupare eftertanke.
Reliker, på grekiska leípsana, på latin relíquiae, är ett begrepp som redan före kristendomen användes i sin nuvarande betydelse: en kroppsdel eller ett tygstycke som finns kvar efter en död, bemärkt och vördad person. Askan av Buddha fördelades bland hans lärjungar, och man byggde helgedomar för att förvara den. I Aten visade man under antiken påstådda kvarlevor av Oedipus och Theseus. Författaren Plutarchos beskriver på 100-talet e. Kr. högtidlig förflyttning (translation) av bemärkta hjältars kroppar på ett sätt som slående liknar medeltida kristna bruk. Fenomenet motsvarar en ursprunglig och universell instinkt att idealisera och ikonisera berömda personer, levande eller död; man kan något vanvördigt jämföra det med vår tids kult av idrottsstjärnors och popidolers avlagda tröjor, skor eller instrument, som auktioneras bort till svindlande summor.
Och det existerar förvisso paralleller också i Bibeln. Profeten Elias mantel klöv Jordanfloden itu (2 Kung 2:14), kontakten med hans lärjunge Elishas benknotor väckte upp en död (2 Kung 13:21), skuggan av aposteln Petrus helade några sjuka (Apg 5:15), och man lade dukar och plagg som varit i kontakt med Paulus kropp på sjuka, som då blev kvitt sina sjukdomar, och ”de onda andarna lämnade dem” (Apg 19:11–12).
På 100-talet berättas om hur martyrbiskopen Polykarpos av Smyrna, bränd på bål i Rom år 155, hedrades genom att de kristna tog hand om hans ben och sade att de var ”mer värdefulla än ädelstenar”. Det numinöst heliga, lokaliserat och koncentrerat i kvarlevorna efter heliga personer, lockade stora skaror av pilgrimer till sig, så snart det romerska imperiet i början av 300-talet hade slutat att förfölja de kristna. Hic locus est, eller helt enkelt Hic – ”här (är det)!”. Så stod det i åtskilliga kapell uppförda över martyrgravar i Nordafrika under senantiken. Relikkulten har alltså gamla anor. Pilgrimerna som flockades i Rom kring den helige Laurentius grav hade inte bara kommit till en plats, de hade kommit för att möta en person, ad dominum Laurentium.
Augustinus skrift De civitate Dei (Om gudsstaten) innehåller några ord som skulle bli avgörande för medeltidens syn på reliker: ”Om en pappas efterlämnade kläder och hans ring och annat sådant är desto kärare för de efterlevande ju mer man tyckte om honom, då får man inte heller på minsta sätt vanhedra själva kropparna vi bär, som ju är långt intimare förbundna med oss än några klädesplagg: de hör ju till människans själva natur” (De civitate Dei, 1.13).
Vördnaden för reliker stegrades under medeltiden. I de mässformulär som Alcuin av York sammanställde och delvis själv författade omkring år 800 finns en mässa ”för vördnaden av de helgon vilkas reliker förvaras i en viss kyrka”. Man ber om nåden att få prisa Gud i frid och lugn ”i närvaro av deras förbön”. Själva den fysiska närvaron ”i denna basilika” av relikerna framhålls alltså och insätts i ett liturgiskt sammanhang. I Österns ortodoxa kyrkor ska den duk på vilken den gudomliga liturgin firas (antiminsion, motsvarande corporalet i västkyrkan) alltid ha en helgonrelik insydd.
Den 3 mars 1155 höll den berömde abboten Aelred av Riveaulx en predikan i katedralen i Hexham (nordöstra England) i samband med att man där överförde kvarlevorna efter några heliga biskopar till domkyrkan. Han beskriver relikernas närvaro som ett stöd för tron, en uppmuntran till ökad andakt, ett understrykande av kyrkorummets helighet, och en underpant på helgonens faktiska närvaro i gudstjänstförsamlingen.
Och Thomas av Aquino, den mest inflytelserike teologen under medeltiden, citerar Augustinus ord ovan och tillägger: ”Det är uppenbart att vi måste vörda Guds heliga som lemmar av Kristi kropp, Guds barn och vänner och våra förespråkare. Och vi bör komma ihåg att vörda deras olika kvarlevor, och då i synnerhet deras kroppar, som varit tempel och verktyg för den helige Ande, som bodde i dem och verkade i dem och som skall bli lika Kristus vid den ärorika uppståndelsen. Därför hedrar Gud själv dessa reliker genom att på passande sätt utföra under i deras närvaro” (Summa theologiae, III, q. 25, a. 6).
De teologiska motiven anges tydligt i några läsestycken i Uppsala-breviariet 1496, som utgör ett kompilat av auktoritativa texter om vördnaden för helgonens kvarlevor: ”Vi anser att inte bara deras andar och själar utan också deras ben och kött och senor och alla kroppsliga lämningar bör vördas, högaktas och hedras … De heligas, i synnerhet de heliga martyrernas, kvarlevor bör vördas som Kristi lemmar, som den helige Ande har använt som sina redskap och käril till allt gott och förtjänstfullt verk. De basilikor som uppkallats efter deras namn skall besökas regelbundet och med fromma känslor och den största andakt, som platser helgade åt tjänandet av Gud.” Den som förnekar detta, heter det vidare, förnekar de dödas kroppsliga uppståndelse och har avfallit från den sanna kristna tron.
Innehavet av reliker var en investering av stora mått, religiöst, politiskt och ekonomiskt. Inventarielistorna över reliksamlingar, berättelser om stölder, återfinnande, skrinläggning (translation) och själva uppvisandet av reliker lämnar inget tvivel om den saken, liksom de påkostade skrin för helgonens kvarlevor som har överlevt senare tiders konfiskationer. Relikerna var inte bara föremål för privat andakt utan också för stora offentliga festligheter på årsdagarna av skrinläggningar och vid de årliga relikfesterna. Dessa ceremonier medförde behovet av texter för mässa och tidegärd.
De äldsta beläggen för årliga relikfester tycks föreligga på 1000-talet. Man kan utgå från att dessa tillfällen också var predikodagar och erbjöd tillfälle till bikt och avlat. Man firade kollektivt samtliga reliker i en viss kyrka, vid en högtidlighet som kan liknas vid Alla helgons dag, den 1 november. Men relikfesterna hade alltid en lokal karaktär och firades följaktligen på olika datum i olika stift och kloster.
Helgonens fysiska närvaro blev ett tecken på Guds barmhärtighet i en värld full av missöden, misstag och olyckor. Upptäckten och ankomsten av en relik medförde en känsla av allmän amnesti och förhöjt livsmod. Ceremonierna och liturgierna kring de heligas lämningar på vissa dagar under året stärkte samhörigheten och ökade platsens andliga kapital. Helgonens död var en triumf över sjukdom och dödlighet i jämmerdalen.
De stora domkyrkorna kunde uppvisa en imponerande samling reliker, och inte minst domkyrkan i Lund. Valet av 11 juli i Lund var betingat av att martyrkungen Knut firades 10 juli med allra högsta festgrad i den danska kyrkoprovinsen. Festen drog till sig stora folkskaror. Ursprungligen (ca 1300) har relikfesten i Lund firats 31 juli. I det äldsta bevarade Lundamissalet (från slutet av 1200-talet) finns orationerna av Alcuin, liksom i Missale Lundense, tryckt i Paris 1514.
Dagen blev en stor festival i Danmarks på den tiden mest betydelsefulla stad. Den liturgi som författades på platsen är ett betydande bidrag till den latinska litteraturen i Skandinavien, men också ett vackert uttryck för den kristna synen på människans eviga framtid. I hymnen till laudes heter det om helgonen (i nusvensk prosaöversättning):
En ny morgon, en sorgfri morgon
har grytt i honom som är kroppens
Huvud.
Denna härliga, eviga frid skall ni få
åtnjuta,
ni som har förtröstat på Kristus.
Lotsa oss över detta brusande hav
hem till honom.
Ni flammar upp av lågan
från det sanna ljuset.
Ni färdas framåt
snabbt som gnistor i halm.
Ni blev en avbild av Kristi lidande
när ni utgöt ert blod.
Och i vesperhymnen beskrivs den himmelska saligheten på ett originellt sätt, som ett spektrum av dofter från olika växter:
Vilka kval fick ni inte utstå,
hur ofta hånades ni inte bittert
för er trohet mot de gudomliga
förbunden!
I frivillig fattigdom
avskydde ni världens lockelser
och greps av kärlek till era fängelser.
Nu gläder ni er i evighet
i den höga himmelen.
Er vällukt är starkare
än doften av yppersta salva,
rosenknoppar, kanel, nardusolja, timjan,
kostrot, henna och kalmus.
Tidegärden för den lundensiska relikfesten har författats omkring 1500. Dess hymner höjer sig över genomsnittet genom sin poetiska och teologiska densitet och är alster av en diktarbegåvning som använder en rad konstgrepp: förutom rimmen också anaforer, allitterationer, vokalharmonier, hopningar av substantiv, och en generell lätthet i handlaget, i förening med en grundlig teologisk bildning. Denna konstnärliga verkshöjd, och den omisskännliga ordglädjen, blev några gånger en utmaning för avskrivarna, som inte fullt förstått innehållet och dess uttryck.
Relikvisningarna på tyskt område finns beskrivna, och det kan antas att de i Norden gick till på ungefär samma sätt. Efter klockringning, mässa och predikan med syndabekännelse och absolution uppvisades relikerna en efter en, samt vilken avlat som beviljades för andäktigt betraktande. Därefter bad man för överheten, för levande och döda. Slutligen välsignade den främste ämbetsbäraren de närvarande, vanligen med en korsrelik.
Och det fanns mycket i Lund som lockade de fromma. Det finns en förteckning från 1425 över relikerna i domkyrkan: där fanns plagg från jungfru Maria och droppar av hennes bröstmjölk, ett stycke av trädet från paradiset, den sten som Jesus satt på när han fastade, en flisa av pelaren där han bands och gisslades, en partikel från törnekronan, fragment av hans kors, och flera hundra helgonreliker av alla slag. Mycket få av dessa föremål skulle hålla för en äkthetsprövning (möjligen då en relik av Thomas Becket, mördad i Canterbury 1170), och detta visuella och taktila åskådliggörande blev ett tacksamt mål för satir, en etablerad litterär genre redan på medeltiden. Men om vi bortser från äkthetsfrågan gav relikerna tron konkretion. En träflisa infattad i ett dyrbart skrin var kanske inte ett fragment av det sanna korset, men det gav en möjlighet till inlevelse i kristendomens historiska förankring, liksom ett krucifix på väggen kan vara en hjälp att förställa sig korsfästelsens realitet – likaväl som en ikon kan ge en föreställning om himlen, eller en hymntext, utan att göra anspråk på att vara en exakt beskrivning av det som inget öga har skådat och inget öra hört.
Alltså tänktes närvaron av de heligas reliker vara en länk till den himmelska världen och en förstärkning av Guds närvaro. Ju fler reliker som förvarades i en kyrka, desto större möjligheter för den gudomliga nåden att inverka på och genom de människor som uppsökte helgedomen i from avsikt.
Den lutherska reformationen hade inga svårigheter att påvisa absurditeter och vidskepelser i tidens pilgrimsväsen och längtan efter kroppslig påtaglighet, där yttre ansträngningar och hopandet av fromma gärningar fick ersätta den innerliga tron på evangeliet och på att syndernas förlåtelse en gång för alla vunnits av Kristus själv. Man ville nu radikalt städa ut alla ”människofunder” för att hitta tillbaka till de daggfriska urkällorna, evangeliet och den personliga trosakten. Det var ju i samband med den sachsiske kurfursten Fredrik den vises utställning av en väldig samling reliker i slottskyrkan i Wittenberg som Luther publicerade sina 95 teser om avlaten 1517. Luther var som sagt inte den förste kritikern av relikkult och godtrogenhet. Relikkulten har därför aldrig accepterats i den lutherska delen av kristenheten, som traditionellt betonat lyssnandet och läsandet av Guds ord framför trons materiella uttryck. De medeltida relikerna i Norden var inneslutna i monstranser och dosor av guld och silver, vilket förklarar att knappast något av dem finns kvar. De nya makthavarna på 1500-talet förstod att förvandla ädelmetallen till smycken.
Som svar på reformatorernas avvisande av relikkulten formulerade konciliet i Trento (session XXV) i samma ordalag som Thomas principerna för en sund vördnad för de heligas kvarlevor och avvisande av all vidskeplighet. Inga föregivna mirakel får proklameras ha skett i samband med reliker utan att den lokale biskopen anställt en noggrann undersökning, i tvivelsfall med hjälp av högre kyrkliga instanser.
I nuvarande katolsk praxis har relikkulten en mer undanskymd ställning än tidigare, men Katolska kyrkans katekes (n. 1674) talar om vördnaden för reliker som ett legitimt uttryck för folkfromheten, liksom pilgrimsfärder, processioner, korsvägsandakter, religiös dans, rosenkransbönen, bärandet av välsignade medaljer, och så vidare, praktiker som dock aldrig kan och får ersätta liturgin utan måste harmoniera med och underordnas denna. Kanoniska lagen förbjuder handel med reliker liksom avlägsnandet av offentligt vördade reliker och bilder utan tillstånd från Heliga stolen (can. 1190). Ordningen för kyrkoinvigning utgår från att reliker placeras under altaret, men föreskriver att ett altare hellre ska konsekreras utan reliker än att man där placerar reliker av tvivelaktig äkthet (Ordo dedicationis ecclesiae, 5).
När respekten för den döda kroppen numera är på väg att försvagas eller försvinna, och det som med en makaber term kallas direktkremation blir allt vanligare – att den döda kroppen förvandlas till aska och sprids anonymt i naturen, ofta utan alla ceremonier, det billigaste alternativet att ta farväl eller att låta bli att ta farväl – då kan en påminnelse om den kristna kroppsvördnaden få ny aktualitet. Den uttrycks rituellt i det katolska begravningsritualet, där stoftet efter den döde bestänks med vigvatten och hedras med rökelse, som ett tecken på att kroppen genom dopet var ett tempel för den helige Ande och åter ska uppstå i förhärligad form. Därför hör det till kristen ordning att kroppen gravsätts, och att det finns en plats att gå till för de efterlevande, där man kan minnas och be för den avlidne. Kyrkan ihågkommer den 2 november alla de avlidna, i synnerhet dem som nu inte någon längre minns. Ingen människa får försvinna i allmän glömska, som om livet på jorden enbart är en tillfällighet, en slumpens lek med molekyler som sedan åter förpassas till kretsloppet, snarare än en del i ett drama, där Gud är centrum och människan medagerande.
Den fornkristne skalden Prudentius (d. ca 410) uttryckte saken i en dikt, där två av stroferna lyder (i Olov Hartmans översättning):
Förgängelsens vinter skall ändas,
då uppstår vår kropp från de döda
och bär sin bestämmelse med sig
i livet som ej dör eller vissnar.
När fullbordan avlöser hoppet,
då avtäckes bilden Gud skapat,
då brister det dunkel som höljde,
vi skådar de älskade dragen.
Litteratur
Peter Berger: The Cult of the Saints. Its Rise and Function in Latin Christianity. Chicago 1981.
Lena Liepe: Reliker och relikbruk i det medeltida Norden. Runica et Mediaevalia. Stockholm 2020.
Den lundensiska liturgin för relikfesten kommer att utges i original och översättning av Anders Piltz i en volym i projektet Lunds domkyrka 2023. En poetisk och rimmad översättning av den lundensiska relikfestens hymner, gjord av Tryggve Lundén, finns i Credo 3–4, 1946.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 6/2023, s. 43–47.