av ANNA CAVALLIN
Vilken plats har kyrkans företrädare i berättelser om vår samtid, i tv-serier? Kanske är prästens vardagsliv inte lika frekvent förekommande i nutida fiktion, jämfört med skildringar av en äldre, mer traditionell social struktur som på ett självklarare sätt innehöll en kyrkans man och en kyrka mitt i byn som samhällets givna nav. Persongalleriet inom deckargenren inkluderar dock gärna en präst i egenskap av brottsutredare, som G. K. Chestertons fader Brown, eller Sidney Chambers och Will Davenport i serien ”Grantchester”, eller den avhoppade prästseminaristen James Hathaway i ”Kommissarie Lewis”. I historiskt förlagda serier, både deckare och annan typ av drama, ingår prästen ofta som en del av en mer fast typsamling, som en representant för en svunnen epoks sociala ordning. Men hur ser det ut med närvaron av präster i andra samtida genrer, där själva prästyrkets vardag står i centrum?
I två serier från senare decennier, ”Rev.” och ”Broken” (båda tillgängliga på dvd), möter vi den prästerliga vardagen skildrad å ena sidan som lättsam komedi och som smärtfyllt drama å den andra. ”Rev.” (sändes i tre säsonger 2010–2014) skapades av James Wood och Tom Hollander; den senare spelar också huvudrollen som Reverend Adam Smallbone, nyligen anländ till (den fiktiva) församlingen Saint Saviour in the Marshes i Hackney, London. ”Broken”, en miniserie från 2017 har Jimmy McGovern som upphovsperson, och Sean Bean (välbekant från exempelvis Sagan om ringen-filmerna, Game of Thrones och som Bond-skurk) spelar där huvudrollen som fader Michael Kerrigan, katolsk präst i en församling i en nordengelsk före detta industristad. I båda serierna skildras prästens vardagliga vedermödor, vilka vid en första anblick ter sig ganska likartade. Både fader Michael och Rev. Smallbone behöver konfrontera de utmaningar som krympande församlingar, dålig ekonomi och brist på tid innebär; båda tvivlar de också vid olika tidpunkter på sin kallelse, på att de verkligen är värdiga att ikläda sig detta ämbete och leda dessa församlingar. Men serierna skiljer sig väsentligt åt när det gäller sättet att skildra det prästerliga vardagslivet. ”Rev.” i sina 19 avsnitt, angriper ämnet med hjälp av humor, medan ”Brokens” sex låter oss följa hur tyngden av bördorna på fader Michaels axlar blir alltmer kännbar och svåruthärdlig.
Prästens vardag i staden
Utgångspunkten för serien ”Rev.” var att skildra en samtida anglikansk präst i en storstadsförsamling, långt ifrån den mer gängse bilden av lantprästen i en grönskande idyllisk by. Adam Smallbone har just lämnat en sådan plats i Suffolk, för att verka i Saint Saviour. ”Rev.” är inspelad på plats i London, i kvarteren kring Shoreditch High Street, där den befintliga kyrkan Saint Leonards exteriör får göra tjänst som Saint Saviour’s Church. Adam lever tillsammans med hustrun Alex (spelad av välbekanta Olivia Colman), som arbetar som advokat. Det blir tydligt hur allestädes närvarande och tillgänglig prästen förväntas vara då församlingsmedlemmar dyker upp oanmälda dygnet runt, gärna sover över på soffan och gör sig hemmastadda i köket, till Alex förvåning och (milda) irritation. I synnerhet Colin utmärker sig på detta sätt – Colin som också är Adams partner på parkbänken bakom kyrkan, där de delar rökpauser och samtalar om livets stora och små frågor. Colin är alkoholiserad, småkriminell och oftast hemlös; en av de mer trofasta församlingsmedlemmarna. I det fasta persongalleriet ingår vidare också Archdeacon Robert, Adams närmast överordnade i den klerikala hierarkin, en elegant klädd man, alltid på väg i taxi till något kändistätt evenemang. Vidare Adoha som ordnar med blomsterarrangemangen, kyrkkaffeorganisationen och tillber Adam på ett närmast romantiskt vis, och så Nigel, lekmannaassistenten, som när en ständigt gäckad dröm om att själv bli präst. I Adams uppdrag ingår också att hålla återkommande morgonsamlingar i den populära skola som hör till församlingen, och i samarbete med den charmiga rektor Ellie bedöma vilka barn som får lov att antas; företrädesvis de vars föräldrar är regelbundna kyrkobesökare. I serien dyker välkända skådespelare upp i biroller, såsom Richard E. Grant som snobbig finansman med drogproblem, Hugh Bonneville (earlen i Downton Abbey, Paddingtons människopappa) som den odrägligt framgångsrike, mediesynlige kollegan Roland Wise, eller Ralph Fiennes som biskopen av London, och Liam Neeson i en oväntad roll. Serien tar sig an frågor som exempelvis ekumenik, nyevangelikalism, och hur kyrkan kan, bör eller förmår anpassa sig till samtidens utmaningar. Adam för ständiga inre samtal med Gud, frågar varför det känns som att hans huvudsakliga uppgift är pengainsamling för att finansiera verksamheten, eller hur han ska få tiden att räcka till för alla människor som behöver honom. Med viss avund betraktar han de stora skaror som strömmar till fredagsbönen i den närbelägna moskén, och sporras till överdrivet tävlingsnit i den interreligiösa fotbollsturneringen mot synagogan, den katolska församlingen och moskén. Så småningom blir de ekonomiska bekymren allt påtagligare, och Adam ställs inför krav på ökad lönsamhet för att kyrkobyggnaden inte ska säljas eller hyras ut för annan verksamhet – som exempelvis snabbköp.
De problem som möter fader Michael i hans nordengelska stad, präglad av arbetslöshet och fattigdom, är delvis desamma som för Adam Smallbone. En grundfråga för dem båda, för dem själva, men också för deras församlingsmedlemmar, är vilken plats tron har i livet. På vilket sätt ges tro betydelse i människors liv – inte minst när det finns så mycket annat i samtiden som överröstar stillheten? Adams församling kämpar med glest befolkade bänkar i en gammal, vacker, stor kyrkobyggnad, och även för fader Michael är det framför allt vid större evenemang, såsom första kommunionsfirandet, som kyrkorummet helt fylls av besökare. Båda har de också att förhålla sig till det samtida samhällets fokus på lönsamhet, och hur framgång mäts i ekonomiskt välstånd. För Michael syns detta framför allt i fattigdomen, och hur detta slår hårdast mot hans församlingsmedlemmar, företrädesvis de som helt saknar marginaler och får gå till ytterligheter, som att ”låna” ur dagskassan på jobbet eller underlåta att rapportera en nära anhörigs död för att kunna ta ut den sista pensionsutbetalningen för att ge mat till barnen. Adam ställs inför att behöva hyra ut sin kyrka till en rik grannförsamling, som under provgudstjänsten genast förvandlar andakten till en show, med smoothiebar i stället för kyrkkaffe, kristen rapmusik och predikan av den brunbrände pastorn utan mässdräkt via tv-skärm – allt för att finansiera reparation av rosettfönster och takläcka.
Kyrkan mitt i byn
Båda serierna förhåller sig mycket konkret till kyrkan som byggnad, vilket syns i inledningssekvenserna, då Adam och fader Michael börjar dagen med att öppna kyrkportarna mot ljuset. Kyrkoexteriörerna markerar spelplatsen för handlingen, utgör på det sättet ett tydligt narrativt nav, och gudstjänsterna är en väsentlig del av berättelserna. Men själva kyrkan som byggnad, som plats, blir också symbolisk bärare både av sin arkitektoniska såväl som andliga historia och av de utmaningar kyrkan som institution står inför, en konkret påminnelse om tidens gång, om ett annat samhällsklimat, där kyrkan bokstavligen stod mitt i byn och utgjorde ett centrum i människors liv. Nu står Rev. Smallbones församlingskyrka visserligen mitt i storstadens buller och trafikbrus men är som samlingspunkt och tidsmarkör tydligt marginaliserad. Den lika ståtliga kyrka som fader Michael öppnar varje morgon och stänger om kvällen, ligger också avsides, inte i själva staden som sådan, men staden i sig är marginaliserad, lämnad åt fattigdomens glömska.
För ”Brokens” fader Michael Kerrigan i norr kommer hotet mot församlingen inte utifrån eller uppifrån den kyrkliga hierarkin; hans vackra gamla kyrkobyggnad ställs inte inför lönsamhetskrav på samma sätt som Adams. Problemen i hans församling har visserligen ekonomiska orsaker, men de leder inte till hot mot själva kyrkans fortbestånd utan har mer att göra med församlingsbornas livssituation. Vart och ett av de sex avsnitten är centrerat kring en specifik persons öde, men samtidigt är allas liv sammanvävda, inom församlingsgemenskapen. En till synes oväsentlig händelse i inledningsavsnittet blir den röda trådens första stygn i den narrativa väven; konsekvenserna och innebörden av detta syns helt och fullt först i slutet av serien. Men i början av första avsnittet möter vi också fader Michaels egna inre plågor, som accelererar allt eftersom serien framskrider. Under mässfirandet drabbas han av flashbacks: ser en rasande kvinna skrika okvädingsord till en liten pojke med sådan kraft att han rycker till, medan han samtidigt försöker hålla rösten stadig och genomföra konsekrationshandlingarna utan att församlingen märker att något inte stämmer. I samband med just denna första mässa vi ser, möter vi Christina, som är på plats i kyrkan med sin dotter Lisa för att vara med på förberedelserna inför första kommunionsfirandet. På grund av att mässan blir utdragen i och med detta, kommer hon för sent till arbetet, och en händelsekedja sätts i rörelse. Fader Michael blir involverad i egenskap av församlingspräst, och hans sysslor visar sig inbegripa allt från att vikariera för skolans rektor och ta emot barnen vid skolgrinden, till att genomföra de sjukas smörjelse åt en döende, till att sitta med när polisen kommer för att förhöra en misstänkt, till att vara med på möten om utskrivning av psykiskt sjuka ungdomar, till att finnas på plats i församlingssalen under pubkväll med stand up-komiker och karaoke. Vi möter honom vidare när han sitter på tåget för att besöka sin sjuka mamma. Där möter han också sina många bröder och en syster, men det är bara han och systern som besöker mamman. Han sover över, och de förefaller att ha en fin relation, småpratar vänskapligt och han sjunger för henne. Men genom återblickarna han får på vägen dit och hem, förstår vi att det är mamman som är den rasande kvinnan som skriker till barnet han var att han är värdelös, ett avskum och en lögnaktig tjuv.
Tvivlets närvaro, och trons
Andra scener från barndomen dyker upp i återblickarna: i skolsalen en lärare som utsätter honom för sexuella övergrepp, under lektionstid; hemma mamman i sängen på ett blodigt lakan när han smyger sig in i sovrummet. Dessa bilder kommer tillbaka varje gång när han håller mässa, och han uppsöker en äldre kollega, fader Peter, för vägledning och stöd. Deras möten blir som terapisessioner, men med botten i själavård snarare än psykoterapeutisk praktik. I dessa möten kommer fader Michaels tvivel på sig själv som själasörjare fram. Han brottas med det faktum att han inte räcker till för sitt prästerliga uppdrag, även om han, till skillnad från Rev. Smallbone, inte har någon egen familj, utan ägnar all sin vakna tid åt församlingsborna. Även fader Michael kan bli så trött och utmattad efter en lång dag, där han funnits till för sin församling på alla möjliga och tänkbara sätt, att han inte besvarar ett telefonsvararanrop när han kommit hem vid midnatt. Adam kan tala med sin hustru om sina bekymmer, men fader Michael har inte någon annan människa som väntar honom när han kommer hem. Samtidigt blir det tydligt i ”Rev.” att detta att leva tillsammans i äktenskap inte alltid innebär ett sammanhang av tröst och hugnad, utan att de bekymmer som uppstår i relationen påverkar möjligheten att finnas till för sin församling, och vice versa.
Medan Rev. Adam kan råka i tvivel om sin gärning som präst och rubbas i sin gudstro, så har fader Michael kvar tron på Gud även när han tvivlar på att han uppfyller sin kallelses krav på honom visavi församlingen. Det är det beständiga – och vi får också veta hur det gick till när han återfann sin tro, efter att ha förlorat den. Bland annat förlorades den genom de övergrepp han utsattes för, både av föräldrar och lärare i skolan, men återfanns i ett betydelsefullt möte med en falkenerare, när han var 18. Han har dock plågats av självtvivel och självhat ända sedan barndomen, och detta slår in i de tankar han erfar över att vara en ovärdig. Både Adam Smallbones och fader Michael Kerrigans liv bär vittnesbörd om trons påtagliga närvaro i vardagen, i det till synes triviala. I vilket ögonblick som helst kan denna vardag tippa över i det dramatiska, det tragiska, och tron hjälper inte alltid för att förhindra tragedin, men kan ändå skänka tröst och lindring. I sin vardag möter de problem som ofta är relaterade till fattigdom, eftersom deras församlingar är belägna i utsatta områden. Så det är särskilt fattigdomens konsekvenser som blir påtagliga bland församlingsborna – alltifrån Colins hemlöshet och den drogberoende Micks hunger hos Adam, till Christina i fader Michaels församling, vars lön i spelbutiken är så låg att hon behöver ha sin mamma som inneboende för att få hjälp från dennas lilla pension. Fastän Adam Smallbones församling är belägen i storstaden London, och kyrkobyggnaden så imponerande vacker, så kommer bristen på pengar tydligt till synes då Hackney tillhör den mindre välbärgade delen av London, och klasskillnaderna är påtagliga. För kyrkans del märks detta till exempel i att elsystemet inte uppdaterats på så många år att ledningarna bokstavligen är livsfarliga, eller att det saknas pengar att renovera kyrkorgeln så musiken framförs via cd-spelare inköpt på loppis. Adam behöver tänka på att få församlingen mer lönsam, då London vimlar av stora vackra och ålderstigna kyrkobyggnader, men inte tillräckligt många församlingsbor för att räcka till att fylla dem alla.
Humorn och dramat
I båda serierna möter vi drabbande livsöden, människor vi lär känna genom deras förhållande till tron, genom skälen till att de vänder sig till kyrkan, och deras berättelser tar form genom det sätt som kyrkans företrädare finns där för dem. Det kan vara den ensamma äldre damen Joan, som ber Adam att komma och driva ut onda andar från hennes rum på äldreboendet, eller trebarnsmamman Roz som biktar sig för fader Michael, och berättar att hon beslutat sig för att ta sitt liv. Men i och med att serierna arbetar i olika narrativa format så blir effekten av skildringarna av dessa öden annorlunda i komedin ”Rev.” jämfört med dramat i ”Broken”. Komedin blir på ett vis mer avslöjande av prästens svagheter, de framställs i pinsam och osmickrande dager jämfört med hur dramaformen presenterar dem. Rev. Smallbones tillkortakommanden används som komiska situationer, men de visar också Adam i ett mer ofördelaktigt ljus, vilket gör att komedin under seriens gång uppvisar en allt mörkare sida. Det blir som en sorts långsam kollaps genom de tre säsongerna, där allvaret tar överhanden och humorinslagen tycks bli alltmer desperata, mer och mer ett uttryck för det sorgliga. Komedin övergår i drama, men fortfarande kvarstår komediformens förtecken – en intressant förändring i en serie som börjar som en lättsamt skämtsam berättelse om nutidsprästens vardag i en storstadsförsamling. I ”Broken” är det nästintill outhärdligt att följa de centrala karaktärernas öden – det är svårt att säga vilket som är mest smärtsamt gripande: Roz som instruerar sina barn hur de ska laga mat och diska, vi vet att det är för att hon planerar sitt självmord; eller Vernon, den psykiskt sjuka tonåringen som inte är tillräckligt dålig för att få stanna på boendet, och skrämmer både sin mamma och polisen med sin skräck och sina plågor, eller någon av alla de andra tragedier som följer i dessas spår, eller Christinas, eller polisen Andy som dras in i korruptionens labyrint, eller Vernons mamma i sorgen över den döde sonen. Allas berättelser griper tag, djupt och obönhörligt; det realistiska berättarformatet lämnar ingen glättad fiktiv lindring.
I båda serierna presenteras en narrativ båge formad av tvivel som planteras hos båda prästerna genom misstag de begår, det växer – hos Michael genom underlåtelsen när det gäller telefonsamtalet från Vernons mamma, för Adam genom misstaget med Ellie. För båda är det tillgängligheten till andra människor som blir deras ingång till tvivlet; att öppna sig för andra människor – eller stänga sig för dem. Adam som anglikan kan ha fru och barn – men detta tycks också kunna göra honom mottaglig för andra relationer som har med äktenskapligt samliv att göra: otrohet. Michael behöver inte tänka på att förhålla sig till hustru och barn, bara till sin mor och syskonen, utöver att alltid vara tillgänglig dygnet runt, men han behöver samtidigt tänka på att upprätthålla gränser gentemot församlingsborna, så att de inte förväxlar hans själasörjande omtanke med mer privata känslouttryck. Medan Adam brister i förhållande till hustru och barn, vilket får till följd att han brister i ansvaret för församlingen, så orsakas Michaels underlåtenhet av att han inte orkar med mer på en och samma dag. Men han skulle ju vara tillgänglig, alltid, inte låta några mänskliga brister inkräkta på närvaron för församlingsmedlemmarna – detta är vad han tillät sig, denna enda gång. Så, en balansakt – mänskliga tillkortakommanden, världslig inblandning i det gudomliga, krocken mellan de mänskliga behoven och relationerna, och kyrkans ordning. Och: hur stora brister kan tillåtas? Vad finns kvar, när tvivlet har nått så långt in att prästen tvivlar på själva kallelsen, och vill lämna ämbetet helt och hållet, för att han inte ser sig som värdig att uppbära det längre?
Skådespelare och typer
Valet av skådespelare för serierna är betydelsebärande och blir ytterligare en dimension av formskillnaderna mellan komedin och dramat. Tom Hollander är framför allt känd för att spela komiska karaktärer, och aspekter av hans utseende används för att understryka de egenskaper som framkallar dråpliga fysiska effekter. Sean Bean har ofta spelat roller i actionfilmer – bland annat finns det sammanställningar av klipp på Youtube av alla gånger hans olika karaktärer dött en våldsam död – men även framträtt som skogvaktaren Mellors i en filmatisering av Lady Chatterleys älskare, och på senare år som fängelsekund i en annan av Jimmy McGoverns serier, samt helt nyligen som äkta man i serien ”Marriage/Gifta” mot Nicola Walker. Båda skådespelarna uppbär och gestaltar seriernas olika formmässiga egenart – Tom Hollanders piggt storögda uppsyn och Sean Beans tungt fårade ansikte, där allas sorger och lidanden ristats in.
Båda serierna beskriver en rörelse mot mörkret, med hoppet ständigt närvarande om än svårt att urskilja. ”Rev.” vadderas med en lättsam ram, men detta gör att det oundvikliga skjuts upp, blir desto mer överraskande när det väl visar sig. I ”Broken” är i stället vägen nedåt klart och tydligt utritad från början, framstår som oundviklig – konsekvenserna av människors handlingar tvinnas samman tills det inte finns någon utväg, inget hopp. Detta gör serien tung att se, de enskilda människoödena griper, sorgen över deras lidanden är svår att uthärda. På detta vis mildrar komediformen sorgen över människors svårigheter, förvandlar dem till dråpliga situationer, gör dem uthärdliga så som det är lättare att se en komedi än ett tungt, vardagsnära drama. Sedan medger naturligtvis komediformen fler skämt på prästens bekostnad, då figuren blivit en typ till vilken olika situationer kan knytas och komiska poänger utvinnas. Bland annat turneras det slitna skämtet ”präst på strippklubb” – som en trop för det mest otänkbara – i ”Rev.” då Adam och rektor Ellie besöker ett sådant ställe för att förhindra att det öppnar mitt emot skolan. (I stället öppnar det mittemot kyrkan …). Även den sorts formaliserade maskerad i samma anda som går under namnet ”Tarts and vicars” ges plats i ”Rev.”, då Nigel äntligen får ge utlopp för sin längtan, utklädd i full biskopsmundering. Fader Michaels vardag innehåller samma återkommande inslag som Adam Smallbones, men skildrade helt utan komiska effekter. Snarare kan de återkommande kvällarna i församlingslokalen med bingo och stand up-komedi utgöra en lindring i det tunga mörker som råder i Michaels och hans församlingsbors tillvaro. Det blir en intressant kontrast mellan hur komedins ljus lyser upp och lockar till skratt och hur det tragiska dramats mörker skänks glimtar av lindrande lyster.
Det dessa båda serier skildrar är hur dagens samhälle ser ut sett från kyrkans utgångspunkt, hur effekterna av sociala relationer och samhällsstrukturer verkar på de människor som ingår i kyrkans gemenskap, och vilken funktion tron och kyrkans företrädare fortfarande, eller snarare i allra högsta grad, fyller – som tröst, som lindrande hugsvalelse i svåra stunder, som hopp, som uttryck för praktisk kärlek och omtanke. Effekten blir lika stark i båda genreformaten – både komedins skrattblandade allvar och det realistiska dramats tyngd gestaltar detta lika gripande även om skratten är fler för ”Rev.” medan tårarna för ”Broken” faller ymnigare.
Anna Cavallin är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 6/2023, s. 48–53.