av CHRISTINE ZYKA
Vad kännetecknar ett universalgeni? Frågan väcks tidigt hos läsaren i Maria Rosa Antognazzas omfattande och väldokumenterade biografi över Leibniz, som nu föreligger i svensk översättning av Pär Svensson. Gottfried Wilhelm (von) Leibniz (1646–1716) excellerade inom flera vetenskapliga områden: juridik, matematik, fysik, filosofi och teologi. Som överbegåvad redan vid 13-års ålder började han i unga dagar att systematiskt sammanfatta olika vetenskaper. Spännvidden i Leibniz samlade verk är därför av encyklopedisk art; hans outtröttliga motivation och skarpa intelligens – förbluffande. Det är ytterst få som är förunnade allt detta. Samtidigt drevs Leibniz av en egen vilja att vinna ära inom vetenskaperna och uppnå politiskt inflytande bland kungar och furstar. En livssituation där såväl familj som en koppling till det jordnära folket lyser med sin frånvaro.
Maria Rosa Antognazza (1964–2023) var en av världens mest betydelsefulla Leibnizforskare. Hon var verksam som professor vid King’s College i London. Sedan 2016 innehade hon den särskilt inrättade Leibnizprofessuren i Leipzig. Antognazza är författare till Leibniz. A Very Short Introduction och har även redigerat The Oxford Handbook of Leibniz. Hennes ovan nämnda biografi publicerades i engelsk utgåva redan 2009. Den över 700 sidor långa biografin är inte strikt kronologisk, i stället varvar den italiensk-engelska författaren historiska händelser och personskildringar ur Leibniz liv med fragment, brev, kalkyler och citat ur filosofens verk. En sak är säker för Antognazza; det går inte att förstå Leibniz liv enbart genom att läsa hans publikationer. I biografins inledning benämner Antognazza sin metod organisk berättelse som – i likhet med Leibniz eget projekt – aldrig helt kan fulländas, men åtminstone peka på en evig process mot något bättre. Berättelsen om Leibniz sammanfattas av författaren i fyra teser: praxis och teori utgör en helhet hos Leibniz, helheten påvisar en tydlig inriktning mot ett övergripande mål, målet visar sig redan i tidig ålder och kontexten är avgörande för förståelsen av Leibniz gärning.
En historiskt och intellektuellt sammanvävd biografi, där Leibniz framsteg ses i kontinuitet med hans egen utveckling, undviker att filosofen reduceras till en specialist med olika hattar från olika tider, vilket Antognazza påpekar är vanligt förekommande i biografier om Leibniz. Om man däremot utgår från en helgjuten berättelse om Leibniz, kan man redan tidigt ana hur hans universella intellektuella plan Demonstrationes catholicae (även kallad Scientia generalis) löper som en Ariadnetråd under hela hans liv. För Leibniz syftade inte bara politik, juridik och etik till det allmänna bästa, även de mest teoretiska spekulationerna stod i livets tjänst (ad usum vitae). Alltså är Leibniz inte vilket universalgeni som helst; en allomfattande enhet utgör också ett praktiskt mål mot vilket han ständigt verkade.
Leibniz föds under det pågående trettioåriga kriget – i det lutherska högkvarteret Leipzig, en stad i det tysk-romerska riket. Han är präglad av kyrklig, politisk och kulturell splittring sedan barndomen, vilket öppnar för en förståelse för Leibniz ständiga strävan efter att jämka meningsskiljaktigheter, och för hans ekumeniska vision om att försona all mänsklig teori inom ett kristet teistiskt ramverk. För Leibniz var religiös splittring mer avgörande än politisk splittring. Om de kristna därför enades på ett teologiskt plan, skulle den politiska förlikningen följa därur. Antognazza skriver: ”Hela sitt liv närde Leibniz i grunden en och samma dröm, nämligen att slå samman all mänsklig kunskap till en logisk, metafysisk och pedagogisk enhet förankrad i den teistiskt kristna traditionen och med det allmänna bästa för ögonen.” Citatet sammanfattar enligt mig det författaren i korthet också vill ha sagt med sin biografi som helhet.
Biografin är indelad i två delar. Den första delen redogör för Leibniz fria ungdomsår och tidiga resor. Den andra delen redogör för ett liv där personlig forskning stundom fick åsidosättas på grund av arbetsförpliktelser och tjänstgöring vid hoven. Under ungdomsåren får läsaren ingående ta del av Leibniz uppväxt, utbildning och tidiga skrifter. För den filosofiskt beläste torde det andra kapitlet i biografins första del utgöra en höjdpunkt. Det är nämligen i detta kapitel som Leibniz aldrig riktigt fullbordade projekt Den katolska bevisföringen behandlas genom en innehållsmässig sammanfattning av Leibniz prolegomena (filosofins elementa), vilka skulle utgöra ett stöd åt hans kristna teologi. Men återlanseringen 1678 av samma ambitiösa livsprojekt analyseras filosofiskt i ytterligare en omgång i bokens andra del. I den första delen får läsaren även ta del av Leibniz brev till, eller möten med avgörande personer som Thomas Hobbes, Antoine Arnauld, Isaac Newton, Christiaan Huygens och Baruch Spinoza. Även bakgrunden till upptäckten av infinitesimalkalkylen behandlas.
I den andra delen gestaltas den bild av filosofen som kanske är mest bekant – Leibniz som författare till den förutbestämda harmonin och monaderna i verken Théodicée och Monadologin, vars uppkomst och kontext väl framkommer i Antagnozzas biografi. I denna del möter läsaren en mångfacetterad och kosmopolitisk – numera excentriskt klädd – Leibniz, som uppehåller sig vid hoven i form av bibliotekarie, hovrådgivare eller gruvingenjör. Leibniz ägnar sig under flera årtionden åt att nedteckna historien om huset Welf till en svit av historiska annaler. Till Leibniz mer intima relationer hör hans vänskap med kurfurstinnan av Brandenburg, Sophie Charlotte. Från 1697 byter Leibniz kurs; från drömmen om en återförening av katoliker och protestanter begränsar han nu sitt fokus till en protestantisk återförening inom Centraleuropa. Kanske har universalismen ändå vissa begränsningar? Även i den bästa av världar måste förhävelse och storhetsvansinne för ett gott syfte ibland inskränkas. Icke desto mindre växer under samma tid Leibniz intresse för mångkulturalism. Leibniz öppenhet mot Kina och Ryssland är inte försumbar.
Det finns även andra förtjänster med Antognazzas biografi. Den är utrustad med en förteckning över Leibniz samlade verk, med forskningens sekundärlitteratur och en biografisk kortfattad översikt, som i mitt tycke, rent grafiskt, är något svårläst. Denna imponerande biografi – som både till form och innehåll adekvat följer Leibniz egna storslagna gärning – borde i framtiden vara till gagn för alla som studerar Leibniz.
Christine Zyka är högskolelektor i filosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala.
Ur Signum nr 6/2023, s. 53–55.