av ERIK HELMERSON
Samhället klyvs av polarisering. De två lägren är oförsonliga, debatten droppar av etter. Trots att man talar samma språk, delar världsbild och andas exakt samma kulturella luft är motsättningarna på väg att slita sönder nationen. Vapnen som används är förolämpningar, satir, ”dehumaniserande bildspråk” och hotbilder.
Personangreppen: legio. Våldet ligger ständigt i luften. Det uppskruvade tonläget, hatet, får många betraktare att frukta att slutet för samhällsbygget är nära. Man vägrar betro sin meningsmotståndare med någon god avsikt, snarare beskyller man den för egennytta och dolska motiv. I stället för att låta den egna sidan föregå med gott exempel pekar man på motståndaren och ropar ”det var de som började, vi bara följer efter!”.
En beskrivning av västvärlden år 2023? Nej, religionskrigens Frankrike för 450 år sedan.
Den som målar upp bilden av hatet mellan protestanter och katoliker i 1500-talets Frankrike – och övertygande visar de frapperande likheterna med dagens ”kulturkrig” är Charlotte Christensen-Nugues, docent och lektor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Hon gör det i essäsamlingen Polarisering – Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen där åtta idéhistoriker från lärosätet närstuderar polarisering, denna så tidsaktuella samhällspest, och visar att den är långt ifrån unik för vår samtid.
Så skriver till exempel Jonas Hansson, bokens ena redaktör, om den första svenska polariseringsdebatten åren kring 1970. Då var det vänstern som snabbt radikaliserades. Marxismen spelade den roll (höger)populismen har i dag, kommunismen var ett nog så allvarligt hot mot demokratin då som de populistiska är i vår tid och vissa vänsterkrafter – liksom en del till höger i dag – eldade under polariseringen med liv och lust i hopp om att den skulle leda till ”etablissemangets” fall.
Så borrar Henrik Brissman i 1980-talets polarisering mellan fredsrörelse och försvarsvänner. I skuggan av ovälkomna sovjetiska ubåtsbesök och Natos utplacering av Pershing II-missiler i Västeuropa trappade fredsrörelsen upp sin kamp med demonstrationer och appeller. Vällovliga ambitioner, men varför riktades aktionerna så ofta mot det demokratiska väst? Varför sådant larm om Pershing II men sådan relativ tystnad om sovjetiska SS-20-robotar och Sovjets invasion av Afghanistan?
Och så tecknar Bruno Hamnell en isande bild av dagens radikalisering av den politiska högern. En process som till stor del ägt rum på internet och fått effekten – bland många – att högerdebattörer som tidigare tillhörde mittfåran nu obekymrat använder begrepp och fiendebilder som tidigare bara fanns hos extremhögern.
Och ja, man behöver inte gå till politiken för att se skyttegravarna breda ut sig i landskapet. Katolska kyrkan är mitt inne i sin egen polariseringsprocess. Precis som samhällets kulturkrig hämtas inspiration från USA, precis som där är slagfältet ofta internet. ”Konservativa” katoliker ställs mot ”liberala”. Striderna gäller den tridentinska mässan, sexualmoralen, Andra Vatikankonciliet och den nuvarande påvens legitimitet.
Det är djupt tragiskt att se hur lemmarna i Fridsfurstens kropp angriper varandra, att följa hur människor som på söndagen proklamerat sin tro på ”en enda” kyrka dagen efter loggar in på nätet för att riva varandra i stycken.
Men sådant är det tydligen, vårt arma människosläkte. Något nytt är det inte, det lyckas essäisterna i Polarisering – Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen övertyga om. ”Flera forskare har understrukit den omfattande och ofta innovativa användningen av invektiv i religionsstridernas polemik”, skriver Charlotte Christensen-Nugues om 1500-talets Frankrike. För sitt inre hör man ord som ”vänsterblivna, miljömuppar, libtards, fascister, rasister”.
Det blir just hennes essä jag främst bär med mig från en samling vars abstraktionsnivå ibland är väl hög, och där några exempel på historisk polarisering är mer läsvärda än andra. Men som knappast kunde ha kommit i en bättre vald tid.
”Polarisering ökar i kristider”, konstaterar Bruno Hamnell, liksom att vi ”fortfarande lever i spåren av 2008 års ekonomiska kris och 2015 års flyktingkris samt i den ständigt mer akuta klimatkrisen”. Kanske kommer det att bli sämre innan det blir bättre.
Hur mycket sämre? De franska religionsstriderna mellan katoliker och protestanter kulminerade natten till den 24 augusti 1572. Cirka 10 000 protestanter beräknas ha massakrerats i samband med det som gick till historien under namnet ”det parisiska blodsbröllopet” – eller Bartolomeinatten.
Erik Helmerson är ledarskribent på Dagens Nyheter och författare.
Ur Signum nr 6/2023, s. 55–57.