av HENRIK FRIBERG-FERNROS
Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama utropade den liberala demokratins seger i världen i sin bok The End of History från 1993. När vi nu närmar oss mitten på det andra decenniet på 2000-talet är bilden långt ifrån lika entydig. Stater som tidigare tycktes – möjligen dock lika mycket som ett uttryck för önsketänkande som för nykter realism – närma sig demokrati har nu girat i kraftig auktoritär riktning (Ryssland), medan andra har tagit mindre, men likväl tydliga steg i samma riktning (Turkiet). Vi har också sett angrepp mot demokratiska institutioner och procedurer i länder som vi har uppfattat som stabilt demokratiska (USA).
Det finns med andra ord skäl att inte ta demokratin för given. Och det är något som den norska statsvetarprofessorn Janne Haaland Matlary inte gör i sin angelägna bok Demokratiets langsomme død. Tvärtom så presenterar hon – med varierande grad av noggrannhet – en kompott av olika typer av hot mot demokratin. Nästan ett tiotal stycken, såvitt jag kan bedöma. Med tanke på den stora mångfalden av hot som presenteras är det kanske inte överraskande att de fenomen som anses utgöra hot mot demokratin skiljer sig från varandra i hög grad. Exempelvis är det rimligt att differentiera mellan fenomen som kan sägas utgöra ett hot mot demokrati i sig (som till exempel ett ökat expertvälde) och fenomen som kan sägas utgöra hot mot vissa typer av demokrati (som till exempel att en ökad överstatlighet hotar den nationellt baserade demokratin). Någon sådan distinktion gör inte Haaland Matlary utan det är en ganska disparat konstellation av fenomen som behandlas i varierande utsträckning. Förutom överstatlighet (som diskuteras ingående) och det ökade expertväldet, som diskuteras mer kortfattat, så anförs polarisering, moralisering, populism, identitetspolitik (eller wokism) och irrationalitet som exempel på fenomen som hotar demokratin. Presentationen är essäistisk och stundtals personlig till sin form, vilket möjligen förklarar och kanske också motiverar bristen på tydlig struktur.
Med tanke på den stora mångfald av fenomen som beskrivs som hot mot demokratin, är det kanske inte heller särskilt konstigt att argumentationen om varför och på vilket sätt de utgör ett hot varierar i styrka. Mest övertygande tycker jag att Haaland Matlary är i argumentationen mot det som hon kallar identitetspolitik eller wokism och som kortfattat kan sägas handla om att representation prioriteras i förhållande till argument. Identitetspolitik innebär alltså att fokus flyttas från vad som hävdas till vem som hävdar, vilket, enligt Haaland Matlary, i sin tur hotar möjligheterna att etablera ett offentligt samtal och att fatta beslut på rationella grunder. Här framstår hennes varningar som särskilt befogade. För det första är det inte orimligt att befara att ett ökat fokus på personers identiteter fragmentiserar det offentliga samtalet så att det i högre grad förs i enklaver – både ”in real life” och på nätet – i stället för att rikta sig till alla som är beredda att pröva goda argument. Och det verkar för det andra rimligt att befara att rationaliteten i beslutsfattandet hotas om man i sann identitetspolitisk anda granskar budbäraren snarare än själva budskapet.
När Haaland Matlary diskuterar hoten mot demokrati i form av överstatlighet är hon dock mindre övertygande. I ett avsnitt när hon diskuterar internationella domstolar konstaterar hon utan att argumentera att man endast ska kunna dömas av personer från sitt eget folk. Men hon utvecklar inte alls varför. Handlar det möjligtvis om att medborgare endast ska dömas under den egna statens lagar? Och att det skulle vara odemokratiskt och därmed illegitimt om den principen inte skulle efterlevas? Kanske finns det ett argument här, men i så fall skulle det, såvitt jag kan bedöma, implicera att de så kallade Nürnbergrättegångarna var illegitima, eftersom tyskarna då dömdes för brott som inte fanns i Nazityskland. Och även om rättspositivister kan inta denna position, så har jag svårt att se hur den skulle vara förenlig med Haaland Matlarys naturrättsliga grundsyn. Mer övertygande är hon i den generella kritiken mot överstatlighet som på goda grunder kan sägas hota det nationella självbestämmandet och därmed också underminera den grund som onekligen är den mest realistiska basen för demokrati. Men här tycker jag inte hon bemöter de vanligaste argumenten för överstatlig demokrati – som ju enkelt ska sägas vara att de utmaningar som vi behöver hantera inte begränsas av nationella gränser. Frågan är då om vi inte (åtminstone också) behöver ett överstatligt beslutsfattande för att hantera dessa utmaningar, vilket i så fall skulle aktualisera behovet av överstatlig demokrati.
Trots dessa tillkortakommanden är Demokratiets langsomme død en angelägen bok av en kunnig och bitvis övertygande författare. Framför allt imponerar hennes frimodighet: hon väjer inte för att diskutera ämnen – till exempel abort – som i den politiska korrekthetens namn närmast har avförts från åtminstone den svenska offentliga debatten. Och även om somliga hotbilder framstår som mer övertygande än andra, så är hennes bok en viktig påminnelse om att vi inte ska ta demokratin för given.
Henrik Friberg-Fernros är universitetslektor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 6/2023, s. 57–58.