av LOTTEN GUSTAFSSON REINIUS
I min ungdom gjorde jag en resa till Sri Lanka med min blivande man. Starkast intryck gjorde en nattlig vandring på berget Sri Pada. Med hjälp av sött te och manande klockor nådde vi toppen i gryningen, ett mål vi delade med pilgrimer och hundratals fjärilar. Vår hinduiske värd gjorde en uttalad poäng av att inte fråga om våra skäl till vandringen. Berget, förklarade han, är lika heligt för oss alla. Jag behöver inte veta vad ni har för religion. Mitt i en tid av etnisk-religiösa strider och växande global turism öppnades en oväntad frizon, ett mellanrum bortom entydiga bestämningar av andligt och profant, religion och annat meningsskapande. På så vis skyddades både platsen och vår upplevelse från förenkling, konflikt eller vanhelgande.
Museologen Helena Wangefelt Ström har nyligen disputerat med en idérik och analytiskt intressant avhandling där komplexa och föränderliga samspel mellan kulturarv och sakralitet står i fokus. Gränsdragningar och gränsupplösning mellan pilgrimsresor och annat turistande till destinationer med status som heliga blir här belysta med nya kulturhistoriska och kulturteoretiska perspektiv. I sin inledning föreslår Wangefelt Ström en modell för förståelse av skärningspunkter och överlappningar mellan kategorierna religiös, andlig, helig och sakral. Hon betonar samtidigt överlappningar och flytande skärningspunkter mellan dessa. Bokens titel och omslag hänvisar till en medeltida skulptur i Strängnäs domkyrka. Så märkt av tid och skador är denna Mariabild att Jesusbarnets huvud saknas. Och ändå är den föremål för rituell omsorg. Wangefelt Ström resonerar kring de sammanflätade och möjliga former av vördnad som kan tänkas komma till uttryck i tända ljus och blommor. Står de där för den heliga jungfruns skull eller för moderskapet, för den medeltida konsten och kulturarvet? Kanske dyrkas allt detta på en och samma gång i mötet med en form som bär så starka spår av tiden, fromheten och våldet.
Avhandlingen är uppdelad i två delar på ett sätt som inte är helt konventionellt för genren. Kanske kan man se den som en blandform av en vetenskaplig monografi och en sammanläggningsavhandling, en allt vanligare form av lärdomsprov även inom humaniora där separata artiklar hålls samman av en resonerande ”kappa” med teori, metod och forskningsfrågor. För en läsare med intresse för kulturarvsprocesser och rituella och materiella perspektiv på religion är sådana formfrågor oviktiga. De båda delarna kan med behållning läsas som analyser i egen rätt och talar till övergripande forskningsfrågor om relationer mellan religion och kulturarv. Att språket är engelska speglar att dessa tillhör ett internationellt forskningsfält.
I bokens första del ”Sacred heritage in production” står resandet till Rom i fokus. Wangefelt Ström argumenterar intressant för att den katolska världens mest laddade centrum – det muromgärdade Roma Sacra med etablerade reliker och kyrkobyggnader – spelade en särskild roll i uppkomsten av kulturarv som kategori. Det selektiva bevarandet och värderandet av vissa aspekter av det förflutna är annars en process som inom kulturarvsforskningen ofta förknippats med upplysningstiden. Wangefelt Ströms resonemang tar emellertid empiriskt spjärn i tiden efter reformationen. Med exempel som det sena 1600-talets reseberättelser, av unga svenska adelsmän på grand tour i den katolska södern, visar hon hur uppkomsten av en särskild kategori – laddad och högt värderad men åtskild från det mest sakrala – tar form i denna kontext. I en tid när rökelsekar och reliker i svenska kyrkor blev förstörda eller undangömda, var konkreta möten med liknande material utmanande för både katoliker och protestantiska besökare. Att förhålla sig till vissa resmål och ting som vördade kulturarv, samtidigt som annat skyddades från utomstående, framstår som en lösning, ett sätt att värna det mest heliga och ändå bevara viss tillgänglighet. Samtidigt innebar detta ett nytt, kanske oundvikligt, steg i en första sekularisering.
Avhandlingens andra del ”Sacred heritage in production” fördjupar diskussionen om blandformen sakrala kulturarv med exempel från samtiden. Med teoretisk inspiration från bland andra Bruno Latour, betonas praktiker och materiell agens. Ett par fall som diskuteras ingående är Historiska museets utställning av Mariaskulpturer och turerna kring dagens omstridda Luciafirande. Inom fält som turism, museer och konst träder på liknande sätt hybrida och komplexa former av uttryck fram. Dessa diskuteras inte okritiskt men med en blick för de ambivalenta formernas möjlighet i en alltmer mångreligiös offentlighet. Som Jürgen Habermas påpekat, kan västvärlden i dag beskrivas som post-sekulär; vilket skapar behov av ökad respekt och känslighet för både sekulära och religiösa positioner. I ljuset av senare tids offentliga skändningar av Koranen och hot och konflikter med anledning av det framstår argumentet – som också framhålls i avhandlingen – som etiskt och existentiellt angeläget.
Boken är i dubbel mening rikt illustrerad med exempel på gränsdragningar och gränsöverskridanden, problemlösningar och utmaningar kring det heliga. Tyngdpunkten ligger i en europeisk och kristen kontext, givet delarna som behandlar Roms centrumidentitet och betydelse. Samtidigt diskuteras sekulariseringens globala spridning med hänvisning till Charles Taylor. Det tillhör mina få kritiska invändningar att en sådan bild riskerar att framstå som euro- och kristocentrisk. Man kan förstås inte kräva allt av en avhandling, som redan är så analytiskt och empiriskt rik. Men forskningsmässigt vore det intressant med perspektiv som mer öppet (än Taylor) utgick från närvaron av flera moderniteter, och flera religiösa och andliga centrum. Med sin djupgående och välskrivna diskussion om religionens roller och relationer i kulturarvsfältet inspirerar därmed Wangefelt Ströms studie till ytterligare forskning. Hennes studie är ett stimulerande och nyanserat bidrag till kulturarvsforskning och museologi.
Lotten Gustafsson Reinius är professor i etnologi vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 6/2023, s. 58–60.