En mediemonarki i tiden

År 2010 har på flera sätt varit ett märkesår för kungafamiljen Bernadotte och den svenska monarkin, noterade Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf vid riksmötets högtidliga öppnande. Det är 200 år sedan riksdagen i Örebro valde kungens farfars farfars farfar Jean Baptiste Bernadotte till tronföljare, därtill har den nuvarande tronföljaren ingått äktenskap med en hemvävd man av folket, som verkar vara på väg att bli en mycket populär prins. Samtidigt med dessa händelser har den parlamentariska grundlagskommitténs betänkande En reformerad grundlag (SOU 2008:125) lagts till grund för en proposition av regeringen utan att frågan om monarkin diskuterats. Redan i direktiven till utredningen slogs det fast att uppdraget inte omfattade ”de grundläggande principerna för statsskicket som slås fast i regeringsformens inledande bestämmelser och inte heller det förhållandet att Sverige är en monarki”. De förhållandevis marginella förslag till ändringar i grundlagen som regeringen fört fram kommer med säkerhet att passera de två nödvändiga omröstningarna i riksdagen. Monarkin står för närvarande fast rotad i det svenska samhället.

I sitt tal till riksdagen betonade kungen vidare på ett klokt sätt demokratin som grundförutsättningen för monarkin med orden: ”I en demokrati är rösträtten en hörnsten. I vårt land är det sedan länge en självklar medborgerlig rättighet. Men alla äger inte den rätten. En fjärdedel av jordens befolkning saknar möjligheten att rösta. Det är därför glädjande att deltagandet i årets svenska val blev så högt. Den svenska demokratin vilar på en stabil grund.” Man har också under året kunnat notera att kronprinsessan i flera intervjuer understrukit monarkins demokratiska förankring genom den grundlag som kommit till stånd i en demokratisk ordning. Huruvida man genom demokratiska beslut kan stadfästa ordningar som inte är demokratiska är ett annat och mer komplicerat problem som naturligt nog inte berörts i dessa sammanhang. Att monarkin genom sin upphöjdhet över demokratin – främst genom nåd och inte genom förtjänst – blir en garant för ett demokratiskt och stabilt samhälle brukar betonas av monarkins försvarare. Frågan är dock om inte varje tronföljare vid successionen borde bekräftas av en folkomröstning eller genom en indirekt röstning via riksdagen. Då bleve legitimiteten även formellt stärkt och inte bara bekräftad via ständiga opinionsundersökningar. Den Bernadotteska ättens stamfader själv betonade gärna att han var en vald konung. ”Mitt svärd och mina bedrifter – det är mina förfäder; adoptionen genom den dygdigaste bland konungar och ett fritt folks enhälliga val – det är mina rättsanspråk”, skrev kronprinsen i ett brev till hovmannen Carl Löwenhielm (oäkta son till Karl XIII och därmed hans egen adoptivhalvbror!).

Den händelse som orsakade den mesta diskussionen om monarkins vara eller icke vara under det gångna året, och som gjorde att Republikanska föreningen ökade sitt medlemstal högst betydligt, var kronprinsessan Victorias bröllop med herr Daniel Westling. På sikt spås det av många bedömare att den monarkikritiska trenden kommer att hålla i sig och att regentskiftet inte kommer att passera utan viss konstitutionell oro. Men det återstår att se. Bernadotterna har alltid varit skickliga att hantera sin mediala position.

Från liberalt håll har med emfas påpekats hur ålderdomlig den nuvarande successionsordningen är; bland annat kringskär den religionsfriheten genom kravet på monarkens och tronföljarnas bekännelse av ”den rena evangeliska läran” (läs: medlemskap i Svenska kyrkan). I sin fortsatta strävan att förena det gamla med det nya har kungahuset emellertid gjort en dygd av nödvändigheten och fortsatt med sitt smarta förfolkligande av sin image. Daniel Westling, den ishockeyspelande grabben från Ockelbo, en kille med medelmåttig utbildning, men samtidigt en strävsam och lyckosam self-made man, den nye hertigen av Västergötland, prins Daniel, blir som fågel Fenix ett led i denna process. I en rad publikationer av kaffebordskaraktär har denna moderna image, förankrad i den kungliga traditionen, manifesterats. Den mest smakfulla och smarta av dessa böcker är Susanna Popovas officiella bröllopsbok Vårt bröllop. Kronprinsessan Victoria och prins Daniel 19 juni 2010 med foton av Paul Hansen.

”Ni har gett mig min prins”, sade kronprinsessan Victoria till hela svenska folket på sin bröllopsdag. Statsminister Fredrik Reinfeldt kommenterade kronprinsessan Victorias förlovning med orden: ”En kvinna av börd får äntligen sin man av folket.” För Hennes Kungliga Höghets anfader Jean Baptiste Bernadotte gällde det motsatta, att skaffa sig legitimitet genom att se till att sonen François Joséph Oscar gifte upp sig, vilket han sedermera gjorde med den europeiska prinsessan Joséphine av Leuchtenberg, som i sin person förenade de gamla kungadynastiernas blåa blod via sin mor Augusta – prinsessa av den bayerska ätten Wittelsbach – med den efterrevolutionära överklassens meritokratiska härskarklasser via sin far Eugène de Beauharnais, fransk adelsman och styvson till kejsar Napoleon. Prinsessan ”förenade de nya intressena med de gamla”, som hennes blivande svärfar Karl XIV Johan nyktert konstaterade, och hon var släkt med Gustav Vasa. Ett bättre parti än så kunde sonen, den blivande Oscar I, knappast få. Det enda smolket i bägaren var den katolska tro som hon så troget höll fast vid.

Mellan dåtid och nutid har de europeiska ismerna tagit död på kungamakterna som verkliga politiska aktörer. Liberalism, socialism, marxism och sekularism har omskapat de europeiska statsskicken. En av de mest betydelsefulla ismerna, nationalismen, har emellertid både tagit död på och livat upp monarkier. Det har sagts att de överlevnadskloka kungahusen klädde sig i folkdräkt under slutet av 1800-talet. Men att i praktiken tänka sig att se kungligheter utklädda i bondebefolkningens dräkter, som numera sker vid nationella och kungliga högtider av olika slag, hade före första världskriget varit något fullständigt absurt. De kungliga var definitivt något annat än befolkningen i gemen, även om man börjat lägga av sig sina kungliga mantlar och kronor.

Hur denna kungliga upphöjdhet manifesterade sig i ett maktens symbolspråk före förfolkligandets tid, hur kungliga ceremoni- och vardagsattiraljer användes i maktens tjänst kan man just nu se och njuta av i en magnifik utställning på Nationalmuseum – ”Härskarkonst. Napoleon, Karl Johan, Alexander”. Den catalogue raisoné som publicerats med texter huvudsakligen skrivna av Magnus Olausson är ett praktverk. Med över 400 olika föremål från tandpetaraskar till marskalksstavar förevisas hur makten demonstreras och skapas på ett likartat sätt av och för tre högst olika monarker: den ryske självhärskaren tsar Alexander, den lågadlige självkrönte franske kejsaren Napoleon och den från början småborgerlige och så småningom konstitutionelle monarken Karl XIV Johan. Den senare är dock den gestalt som i stora stycken avviker i sammanhanget; han är den som tydligast pekar framåt. Karl Johans ”intresse för kungamaktens gamla medier tycks ha varit måttliga”, skriver litteraturvetaren Nils Ekedahl, ”de medier som engagerade honom var i stället de nya, framför allt tidningarna, vilka enligt honom var det viktigaste vapnet för den som ville erövra opinionen”.

Opinionerna fångades småningom framför allt av de nationella rörelserna, som från början i första hand varit ett uttryck för de liberala krafterna, men som så småningom även blev en del av de samhällsbevarande strömningarna. I nationalismen fann försvararna för det bestående samhället en sammanhållande ersättningsideologi för den kristna religionen. Kyrkornas självklara statsbärande funktion hade börjat ifrågasättas. Men sakernas tillstånd var mer komplicerat än så: symbiosen mellan statskyrkorna, nationalismen och kungamakterna växte sig starkare och starkare fram till det andra världskriget. Nationalismen hade vid det förra seklets början blivit en överideologi som all annan ideologi inte bara hade att förhålla sig till utan att integrera. I denna pragmatiska integration av det gamla (monarkism och statskyrkotänkande) med det nya (nationalism och demokrati) blev ideologin bakom de konstitutionella monarkiernas grundlagsformuleringar inte alltid helt konsistent.

För kronprinsessan Victorias stamfar Karl XIV Johan var också den kungliga legitimiteten det största bekymret. Det främsta problemet var inte att bli svensk. Det hade ju inga kungligheter varit alltsedan Gustav Vasa och hans söner. Och det är ju också värt att påminna sig om att den Bernadotteska dynastins arvtagare till kronan aldrig gift sig med någon kvinna av folket. Att kronprinsessan Victoria nu gifter sig med en helyllesvensk man är en fortsättning på den kursändring som inleddes av vår nuvarande statschef, när han gifte sig med en ofrälse. Men Karl XIV Johan hade problem som var minst lika stora som hans sentida ättlingars – det sociala utanförskapet. Det gällde att på olika sätt skyndsamt förpassa det förgångna in i skuggorna. Gustav IV Adolf och hans drottning Fredrika raderades snabbt ut ur den svenska offentlighetens minne. Tavlor togs ned, kontakter förbjöds, ceremonier ändrades. En damnatio memoriae påbjöds. Som den slutliga domen över den sengustavianska tiden skrev Bernhard von Beskow, ständig sekreterare i Svenska Akademien, i mitten av 1800-talet sin initierade skildring över den gamla kungamaktens sista dagar och fall. Denna bok har nyligen getts ut i nytryck med den talande titeln En kedja av förblindelse och misstag.

Den första tiden i Sverige levde Karl XIV Johan i stor osäkerhet om sin och sin familjs position. Så snart som sonen Oscar blev vuxen gällde det att stabilisera familjen genom fördelaktigt gifte och barnproduktion. Prinsessan Josefina kom med sitt arv, sin personlighet och sina fem barn att bli en perfekt bricka i detta sociala och politiska spel. Men det var inte endast med kungligt giftermål som Bernadotterna inkulturerades. Det skedde på en rad andra sätt. Om hur detta gick till kan vi få en fördjupad inblick genom att ta del av två digra antologier från projektet ”En dynasti blir till. Medier, myter och makt kring Karl XIV Johan”: Scripts of Kingship. Essays on Bernadotte and Dynastic Formation in an Age of Revolution (red. Mikael Alm & Britt-Inger Johansson) och En dynasti blir till. Medier, myter och makt kring Karl XIV Johan och familjen Bernadotte (red. Nils Ekedahl). Dessa uppsatser kastar också ljus över samtidens diskussion om monarkins positioneringar i mediesamhället.

Historikern Mikael Alm väljer att avläsa dynastilegitimeringen genom en analys av ”maktens teater” – statsceremonierna. Vilka var aktörerna? Vilka var alla kungens män? Vid det högtidliga mottagandet av Bernadotte 1810 är det uteslutande den gamla gustavianska eliten som befolkar scenen. Somliga av dem hade tjänat den gamla dynastin redan under Gustav III. Här återfinns till och med den välkände gustavianske gunstlingen Gustaf Mauritz Armfeldt. Kontinuiteten är mycket slående. Bernadotte var bokstavligen i gustavianernas händer. Men de hade ett gemensamt intresse: vaktslåendet om makten. ”Maktens anatomi” består vid kröningen 1818. Vi återfinner med andra ord samma aktörer. Vid detta tillfälle kläds även den nya makten i den gamla gustavianska teaterkostymen; samma utensilier och riter återanvänds. Vid kungens begravning år 1844 har alla de gamla gustavianerna försvunnit från scenen. Beträffande ceremonier och uppträdande aktörer är det emellertid tydligt hur kontinuiteten består. Den nya dynastin har blivit integrerad och en del av normaliteten.

Vid dessa ceremoniella tillfällen firades också kungamakten med lovtal. Panegyriken över det kungliga huset kände ibland inga gränser för sin fantasi. Att tro att det här endast handlar om kungligt propagandamaskineri och smicker leder enligt retorikforskaren Nils Ekedahl helt fel. Det finns en ömsesidig kommunikation i alla dessa lovtal som spontant produceras längs de kungliga eriksgatorna och i de olika föreningssammanhang där hyllningsverser framförs. Det är inte enbart kungens position som fastläggs utan även hans undersåtars/medborgares.

Kungen införs via denna bruksdiktning i den svenska historien och mytologin. Karl XIV Johan beskrivs som en ny Gustav Vasa, som med samma nationella dygder utför sitt storartade befrielseverk. Han liknas vid den fornnordiske guden Oden, som förkroppsligar alla militära och faderliga dygder. Men på samma gång beskrivs också allmogen som fria och handlingskraftiga och kungen som beroende av folkets stöd. I en sång tryckt av studenter i Lund år 1832 kan det heta: ”Du folkets kärlek vann, / och vinner den, men blott som folkets man.” Karl XIV Johan påminns här om att hans valspråk ”Folkets kärlek, min belöning” endast kan uppfyllas genom ett förtroendefullt samarbete.

På samma gång som denna integrering i den svenska historien iscensätts framträder bilden av kungahuset som den kungliga familjen. Man kan säga att en sorts avmytologisering av de kungliga därmed börjar. Anspråken på en existens av Guds nåde ersätts av en legitimering underifrån och den kungliga familjen idealiseras mer och mer inom ramen för det borgerliga livet. Denna process kan man särskilt se i de många skåltal som finns bevarade från överklassens och medelklassens fester och sammankomster av olika slag. Detta förborgerligande blev en process som gynnade den Bernadotteska familjens inkulturation i Sverige. Grundandet av det alltjämt existerande uppsaliensiska Carl Johans Förbundet blev ett led i uppmärksammandet och hyllandet av denna kungliga inkulturations minne.

De kungligas inkulturation och klassöverskridande märktes på en rad andra områden inom kulturlivet, i medier och inom de filantropiska, religiösa, kulturella och utbildningsorienterade föreningar och sällskap som under 1800-talet blev en allt vanligare företeelse i samhällslivet. Historikern Per Sandin visar övertygande hur dessa sammanslutningar blev viktiga broar mellan den nya kungadynastin och det civila samhället som var på frammarsch. På så sätt upprättades viktiga kontaktytor med de nya borgerliga eliterna; även hovlivet moderniserades.

Förskjutningen mot borgerliga ideal kan också skönjas i det kungliga boendet. Karl Johan var givetvis mycket mån om att den yttre miljön blev ståndsmässig och kronprinsen/kungen flyttade in i de våningar som motsvarade hans position. Samtidigt, konstaterar konstvetaren Britt-Inger Johansson, skedde ombyggnader, som innebar att kungahuset mer och mer blev en kungafamilj. Det privata livet omhuldades. Man kom att leva mer ombonat och bekvämt och behövde inte hela tiden vara närvarande i det officiella rummet. Distansen blev på en gång större och mindre. Livet i intimsfären blev ännu mer tydligt förbehållet ett mindre fåtal tjänare och förtrogna, men samtidigt kunde den växande och betydelsefulla medelklassen identifiera sig med och finna en förebild i den kungliga familjens vardagsliv. Med oljetrycken av kungafamiljen läggs nu grunden för 1900-talets explosion av kungliga hemmahosreportage.

De mer respektfulla och gulliga reportagen produceras fortfarande i dag, men mot slutet av 1900-talet har de kungliga skandalreportagen blivit en ny och lukrativ genre, när den grävande journalistiken närmat sig även den högsta kasten. Den helt nyligen publicerade skandalboken om kung Carl Gustaf med undertiteln Den motvillige monarken sammanfattar de senaste decenniernas skvallerskriverier om kungens intima privatliv. Som ”biografi” är boken katastrofalt dålig. De anspråk som den har på att skriva historia närmar sig inte ens kriterierna för källkritik. Det intressanta med boken är emellertid vad den åstadkommer i det offentliga rummet: en av de utpekade kurtisanerna talar ut i långa reportage i Expressen, kungen ger en exceptionellt förvirrad presskonferens. Och alla ställer sig frågan vad är sanning. Blir denna händelse en parentes i den Bernadotteska mediehanteringen?

”Ingen har fullföljt en karriärbana som min”, skrev Karl XIV Johan i sitt andliga testamente. Kungen hade levt i skuggan av många – inte minst Napoleon och Gustav IV Adolf. Han hade dock överlevt dem alla och befäst ett livsverk, som alltjämt äger bestånd. Det har vi sett inte minst i år med kronprinsessbröllop, och firanden av Bernadotteätten i Stockholm, Örebro och Helsingborg. På Dunkers kulturhus i Helsingborg pågår utställningen ”Konsten att bli kung” med temat republikanen som räddade den svenska monarkin. Karl Johan beskrivs som ett PR-geni, tvåhundra år innan begreppet fanns. Utställningen är uppbyggd som en ”handbok” i konsten att bli kung på riktigt. I 14 steg beskrivs vad som krävs för att bli adopterad in i den kungliga sfären, enligt Karl XIV Johan. Samtidigt knyter utställningen an till en annan man av folket som inkorporerats i det svenska kungahuset, Daniel Westling. ”Det som känns modernt och nytänkande i dag, skedde alltså redan för 200 år sedan”, skriver utställningskommissarien. Som medvetna medieanvändare fortsätter Bernadotterna sin strävan mot att bli en monarki i tiden.

Litteratur

Beskow, Bernhard von: En kedja av förblindelse och misstag. Historiska anteckningar om Gustaf IV Adolfs tid, Svenska Akademiens Minnesbibliotek, Atlantis 2009.

En dynasti blir till. Medier, myter och makt kring Karl XIV Johan och familjen Bernadotte, red. Nils Ekedahl, Norstedts 2010.

Härskarkonst. Napoleon, Karl Johan, Alexander, Nationalmuseum & Statliga Eremitaget 2010.

Popova, Susanna: Vårt bröllop. Kronprinsessan Victoria och prins Daniel 19 juni 2010, Natur & Kultur 2010.

Scripts of Kingship. Essays on Bernadotte and Dynastic Formation in an Age of Revolution, red. Mikael Alm & Britt-Inger Johansson, Opuscula Historica Upsaliensia, Uppsala 2008.

Sjöberg, Thomas m.fl. Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken, Lind & Co 2010.

SOU 2008:125, En reformerad grundlag.