En långsam katastrof

Böcker om den pågående miljökrisen brukar ha en strikt naturvetenskaplig vinkling. Med hjälp av kvantitativa modeller försöker till exempel klimatforskare skatta hur olika halter av växthusgaser i atmosfären kommer att inverka på jordens medeltemperatur. Man söker också troliga scenarier för hur olika temperaturökningar kommer att fördela sig över jorden och förändra väderleken i olika regioner. Man söker alltså svara på frågor som: Var kommer torkan att breda ut sig? Var ökar riskerna för skyfall och översvämningar?

I denna forskning liksom i all naturvetenskaplig forskning finns naturligtvis ett visst mått av osäkerhet. Det kan emellertid knappast råda tvivel om att jorden går mot ett varmare klimat samt att uppvärmningen huvudsakligen är en följd av ökade mänskliga utsläpp av växthusgaser, framför allt koldioxid. Här är vi på säker mark men den viktigaste frågan återstår: Angår detta egentligen oss? Bör uppvärmningen bromsas?

Den som vill bilda sig en uppfattning i dessa frågor kan inte nöja sig med enbart data från klimatrapporter. Förändringar i klimatet måste i ett första steg översättas till förändringar av människors livsvillkor i olika regioner av världen. I ett andra steg måste vi försöka förstå hur människor och grupper av människor och samhällen kan tänkas agera, när de ser sitt livsutrymme krympa. Självklart är det mycket svårt att förutse hur människor kan handla när de ställs inför kritiska situationer, och prognoser för förändringar av våra samhällen som en följd av miljöförändringar måste därför bli osäkra.

En som likväl vågat sig in på det här området är den tyske socialpsykologen Harald Welzer, professor på kulturvetenskapliga institutet i Essen. Han har gett sig i kast med uppgiften att återöversätta förändringen i klimatet till förändringar av tillgängligt utrymme för mänskligt handlande. Resultaten av hans undersökningar finns redovisade i två böcker: Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet (Daidalos 2009) och, tillsammans med Claus Leggewie som medförfattare Slutet på världen såsom vi känner den. Klimatet, framtiden och demokratins möjligheter (Daidalos 2010).

Det första ledet i detta översättningsarbete är förhållandevis rättframt: De omedelbara effekterna av ett varmare klimat drabbar i första hand fattiga områden i Afrika och Asien. Stora befolkningsgrupper, tiotals kanske hundratals miljoner människor, tvingas inse att det blir allt svårare att livnära sig i de trakter där de bor. Återstår så möjligheten att söka sig till närliggande områden, där förutsättningarna kanske är något mer gynnsamma. Men dessa områden är som regel redan befolkade av människor som lever på ett sviktande existensunderlag. Konkurrens om minskade resurser ökar risker för konfrontationer, etnisk rensning och så vidare. Ett växande antal klimatflyktingar börjar också söka sig till provisoriska uppsamlingsläger, läger som har en tendens att bli permanenta. Globaliseringen har emellertid medfört att många flyktingar ryktesvis känner till att det finns rika länder i Västeuropa och Nordamerika, där möjligheterna kan vara mer lovande. En fråga som då uppstår är vilket handlingsutrymme som finns för samhällen i den rika världen.

I början av boken Klimatkrig återberättar Welzer två skeenden, A och B, som inte orsaksmässigt är kopplade till varandra men som han ställer sida vid sida så att läsaren skall förstå att de i något avseende kan belysa varandra:

A: vid början av 1900-talet gjorde hererofolket uppror mot den tyska kolonialmakten i dåvarande Sydvästafrika (nuvarande Namibia). Hereros levde i gränstrakter till en halvöken och kolonialarmén kunde besegra dem genom att blockera tillgången till alla vattenkällor; flertalet hereros dog av törst ute i öknen. Andra folk kuvades när man placerade dem i stora uppsamlings- och arbetsläger.

B: Europeiska unionen (EU) har börjat bygga upp en gemensam organisation, Frontex, för att bevaka unionens yttre gränser. Särskilt klimatflyktingar från Afrika skall hindras från att ta sig in i Europa och söka asyl. EU har också förhandlat med nordafrikanska stater om eventuella uppsamlingsläger för potentiella immigranter redan på den afrikanska sidan av Medelhavet, så att man effektivt kan blockera tillträde till Europa. Och USA gör stora satsningar för att blockera sin gräns mot Mexiko.

Welzer ställer alltså A och B sida vid sida men placerar ingen pedagogisk pil mellan dem. Det är läsaren själv som får bearbeta de antydda sambanden. Och en första reaktion (åtminstone var det så för mig) är att det är en provocerande och orättvis anklagelse. Vi är väl inte sådana! Att jämställa Frontex arbete med folkmordet på hereros är kränkande. Vårt samhälle i väst är byggt på en humanistisk värdegrund! Vi kan inte tillåta en inhuman behandling av andra människor! Vi har faktiskt lagar som förbjuder sådant!

Welzer bemöter indirekt dessa invändningar med andra exempel ur historien. I tidigare arbeten har han undersökt hur nazismen fick en bred acceptans för sin antisemitism under 30-talet i Tyskland. Det skedde genom en långsam och smygande attitydförändring. Direkta övergrepp mot judar, som vid tiden för det nazistiska maktövertagandet 1933 förmodligen skulle ha väckt ett brett folkligt ogillande, hade fem år senare blivit helt accepterat. Normen för vad som kunde godtas som ett rimligt, begripligt handlande hade på kort tid blivit förskjuten genom en uppdelning i vi och de: vi är tyska arier och de är judiska främlingar.

Den provocerande jämförelse som Welzer gör är alltså en fråga till läsaren. Är det inte så att normen för vad som är möjliga, tänkbara handlingar har börjat flytta sig? Vi upplever oss som under en hotande belägring och det ger oss ett nytt handlingsutrymme: gränserna stängs, Frontex och andra polisiära organ får utökade resurser och befogenheter samtidigt som främlingsfientliga/rasistiska partier börjar bli rumsrena igen.

Welzer genomför också ett oroande resonemang som tycks visa att sambandet mellan människors moraliska övertygelse och deras faktiska handlingar är mycket svagt, närmast försumbart. En grundregel tycks vara att om någon genom att utöva ett övervåld bryter mot sin moraliska övertygelse är han samtidigt djupt övertygad om att han egentligen har stått fast i sin moraluppfattning; det var de andra som tvingade fram hans handlande i detta enstaka fall, och handlandets verkliga mål var ju att försvara hans egna värdefulla moraliska principer.

När jag följer Welzers argument, får jag svårt att bestämma mig: Är han en cyniker eller bara realist? Motvilligt måste jag ge honom rätt. Han är nog realist. Man kan ta som ett närliggande exempel från Sverige behandlingen av de apatiska flyktingbarnen och den ryktesspridning, som då förekom. Dessa barn hade levat så länge under så svåra påfrestningar att de inte orkade mer utan la sig ner och gav upp. Men plötsligt visste alla att de bara låtsades, visste att deras föräldrar tvingade dem att låtsas för att de skulle få en möjlighet att stanna i Sverige. Genom ryktet blev barnen och deras familjer de andra, en grupp som inte kan omfattas av vårt medkännande. Vilket gav oss ett vidgat moraliskt handlingsutrymme: de måste utvisas, de hade försökt lura oss. Men hur kom det sig att alla plötsligt visste? Vilka socialpsykologiska hotbilder hade förberett den marken?

Man bör väl i detta sammanhang också nämna den ryktesspridning, som grupper av så kallade klimatskeptiker ligger bakom och som bidragit till att försvåra politiska överenskommelser om att minska utsläpp av växthusgaser. Ryktena vet berätta att klimatfrågan är en bluff, en konspiration iscensatt av klimatforskare som vill få ökade anslag. Liksom vid ryktesspridningen om de apatiska flyktingbarnen spelar det inte så stor roll om man kan visa att ryktena helt saknar grund, att de är falska; de är fortsatt mycket socialpsykologiskt effektiva eftersom de människor som vill tro på dem kan se sig som befriade från ansvar.

En återkommande referenspunkt i Klimatkrig är det så kallade tvågradersmålet. Om man lyckas skära ner utsläppen av växthusgaser tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt, kan temperaturökningen bromsas upp vid plus två grader kring år 2050. En sådan uppvärmning antas fortfarande ge svåra sidoeffekter i vissa regioner men möjligen skulle de kunna hanteras av världssamfundet. Om man däremot inte får hejd på utsläppen utan temperaturökningen fortsätter till plus tre, fyra eller fem grader, då blir situationen helt oöverblickbar. Welzer ser ingen politisk vilja/förmåga hos de rika länderna att satsa på tvågradersmålet och i Klimatkrig summerar han dystert:

”Enligt all historisk erfarenhet finns en stor sannolikhet för att människor, som får status av överflödiga och som tycks hota de etablerades välstånds- och säkerhetsbehov, kommer att dö i stort antal – vare sig det sker genom vattenbrist och undernäring, gränskrig eller inbördeskrig och mellanstatliga konflikter till följd av ändrade miljöförhållanden. Detta är inte en normativ utsaga; det motsvarar bara de lärdomar man kan dra av de lösningar på upplevda problem som tilllämpats under 1900-talet.”

I detta perspektiv är det lätt att förstå varför befrielse från ansvar är så åtråvärt.

I den andra boken Slutet på världen såsom vi känner den söker Welzer och hans medförfattare nya infallsvinklar på samma grundproblem. Åter utgör målet ”plus två graders uppvärmning” en återkommande referenspunkt och de försöker skriva sig ut ur en tilltagande uppgivenhet. Författarna är skrämda av den utbredda ”apokalypsblindhet” de ser i samtiden, skrämda av att det ”å ena sidan inte kan råda något tvivel om att många samhällen står inför en klimatbetingad kollaps och att livsvillkoren för alla människor på medellång sikt kommer att förändras starkt – men att å andra sidan knappt någon på allvar tror detta”. För att komma till det allvar som situationen kräver vill de noga bedöma alla tänkbara alternativ som skulle kunna vara verkningsfulla. De gör det inte lätt för sig. Förslag efter förslag tas upp, diskuteras och avfärdas.

Kan inte ett växande miljömedvetande hos enskilda människor i den rika världen förmå dem att välja en mer miljömoraliskt ansvarfull livsstil? Men den möjligheten är redan avskriven. Det finns ju ingen nära koppling mellan människors moraliska övertygelse och deras handlingar. De miljömedvetna flyger till Thailand med dåligt samvete, vilket varken ökar eller minskar flygplanens bränsleförbrukning.

Kanske kan en grön teknologi i kombination med ett upplyst politiskt ledarskap och en effektiv statsförvaltning ta initiativ till en radikal omställning, som snabbt skulle minimera utsläpp av växthusgaser? Författarna granskar den aktuella politiken i EU och USA och ser inga tecken till en allvarligt menad nysatsning. De skriver 2009 och det som i första hand skall räddas är jobben; det gäller att snabbt få fart på ekonomin. Alltså stora statliga satsningar på bilindustrin. Visserligen har förmodligen utsläppsökningen dämpats något under 2009 till följd av den ekonomiska krisen, men alla menar att när konjunkturen väl vänder skall den svackan raskt vara återhämtad.

Kanske kan en bred internationell överenskommelse rädda klimatet? Författarna ställer sig skeptiska. Mänskligheten som ett handlande subjekt är en fiktion. Det finns inget globalt ansvarigt vi. Och i den bedömningen har de hittills fått rätt. Inget konkret kom ju ut av klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Målet att begränsa temperaturökningen till plus två grader kommer förmodligen inte att uppnås.

Steg för steg retirerar författarna för att till sist stanna vid en gräsrotsnivå. Det är den enda position, som de kan försvara, en position där de menar att det ännu finns hopp. De frammanar bilden av en bred och växande utomparlamentarisk medborgarrörelse, där grupper av människor i de rika länderna går över till en ekologiskt hållbar livsstil och upplever det som ren vinst när de kan befria sig från sitt tidigare konsumtionstvång.

Det finns inget reellt globalt vi, ingen övergripande moralisk instans som kan ansvara för klimatproblemens effekter; det finns bara en massa särintressen och mänskliga särverkligheter. De politiska skikten har fått ett så kringskuret handlingsutrymme, att dem kan man inte räkna med. Från det hållet finns inget substantiellt att vänta. Och den enskilda människan och hennes lilla jag är alldeles för litet att ha någon effekt. Återstår då en mellannivå av grupper med människor som gått samman i en gemensam övertygelse om att något går att göra; grupper som inte är större än att medlemmarna har möjlighet att lära känna varandra. På denna samhälliga mellannivå kan det uppstå icke fiktiva vi, med en handlingskraft som betyder något. Som positiva exempel kan nämnas medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet eller den i Östtyskland i slutet på 1980-talet.

Boken Slutet på världen såsom vi känner den avslutas med en engagerad argumentation för de möjligheter som en ekologisk medborgarrörelse skulle kunna öppna. Här kan det uppstå ett nytt och oväntat handlingsutrymme. För människor har nu frångått sina anvisade roller som passiva konsumenter av varor och politiska beslut och istället tagit sitt medborgerliga ansvar. De har tagit sin frihet i anspråk.

Det är naturligtvis lätt att raljera över den högstämda predikan, som avslutar boken, men situationen är nu sådan att det passar sig illa att raljera. Ty i det stora hela är nog författarnas analyser och beskrivningar korrekta. Våra samhällen står helt handfallna inför en långsamt framvärkande apokalyps. De ekologiska medborgarrörelser författarna talar om finns kanske inte i dag. Men de borde finnas. De behövs. De är viktigare än ett förstärkt gränsskydd.