Nigeria och naturtillgångarnas förbannelse

De senaste åren av etniska och religiösa konflikter mellan kristna (majoriteten i landets södra del) och muslimer (majoriteten i norr) illustrerar ett sjukt samhälle. Flera hundra personer dog i massakrer i Jos, i det centrala Nigeria, först i januari och sedan i mars 2010. Kidnappningarna är vardagsmat för de få utlandsanställda, som fortfarande utplaceras utan eskort i det oljerika Nigerdeltat, men också för de multinationella företagens nigerianska personal, och för politikerna blir dessa föremål för hämnd. Mer än 500 personer kidnappades mellan januari och juni 2009, och av dessa dödades tio. Mellan 1998 och 2009, dog 2 000 personer i våldsamheter vid oljeanläggningarna; under 2008 skedde 92 attacker till havs (jämfört med 60 under 2007) utmed kusten mot Guineabukten. Under 25 år har oljeläckagen uppgått till tre miljoner fat i Nigerdeltat (det vill säga 17 gånger mer än Exxon Valdez’ last) på grund av såväl bristande underhållsarbeten som sabotage. Nigeria blir tyvärr mer känt för den illegala trafiken av det svarta guldet, för sitt osäkra samhällsklimat, för sina kåkstäder och för sin korruption än för sina ovanliga naturrikedomar och sitt kulturella arv – detta land som genom sin yta, sin befolkning och sin mosaik av traditioner är ett av Afrikas största länder söder om Sahara. På det politiska planet öppnar på kort sikt president Yar’Aduas död i maj 2010, efter månader av sjukdom och maktvakuum, för en period av osäkerhet inför valen under våren 2011.

Hur ska man övergripande förklara Nigerias allvarliga situation om inte som en direkt eller indirekt effekt av en dålig hantering av oljeinkomsterna? Vilka är de historiska komponenter – sedan Biafrakriget – som möjliggjort detta förfall, och vad har Nigeria för resurser för att kunna hoppas på en hållbar utveckling?

Tillgångarnas förbannelser

Nigeria illustrerar den ”tillgångarnas förbannelse”1 som utmärker många länder med stora naturtillgångar, som den stora majoriteten av befolkningen inte får del av.2 Nigeria hamnar, i rapporten från 2009 över mänsklig utveckling från FN:s utvecklingsprogram (UNDP, United Nations Development Programme) på 158:e plats över 182 länder, rangordnade efter indexet för mänsklig utveckling.3 Under 2007 levde 70 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen (med mindre än en dollar per dag, mätt i köpkraft). Ändå skrev Parisklubben [Le club de Paris, en informell sammanslutning av offentliga långivare, se www .clubdeparis.org. övers. anm.] av Nigerias skuld med upp till 18 miljarder dollar under år 2005, och den genomsnittliga BNP-tillväxten mellan 2001 och 2009 landade på 8,5 procent.

Innebörden av uttrycket ”tillgångarnas förbannelse” har utvidgats med tiden. Från början syftade det mycket avgränsat på inflationseffekten,4 grundad på produktionen av förmögenhetsvärden utanför gruv- och oljeindustrin. Uttrycket kom sedan att beteckna det ekonomiska misslyckandet med att tillvarata de omfattande råvarutillgångarna för att utveckla en konkurrenskraftig industrisektor.

De åtgärder som statsmakterna har vidtagit har visat sig vara missanpassade, då problem förorsakade av en oljeindustri i ett utvecklingsland är många: elitens utbredda korruption gynnas av bristen på transparens i hanteringen av oljeinkomsterna;5 jakten på snabba pengar ackompanjeras av olagliga bidrag från stora delar av näringslivet; den ekonomiska överhettningen knuten till oljeprisets upp- och nedgångar har en tendens att föra med sig en avsevärd ökning av statsskulden; övervärderingen av valutan gör importen väldigt billig och exporten föga konkurrenskraftig och begränsar den ekonomiska aktiviteten inom de sektorer som inte hör till gruv- och oljeindustrin.

Samhället är nedsmutsat av råolja. Oljeindustrin står för 85 procent av landets intäkter och 95 procent av exportinkomsterna, och Nigeria är det land i Afrika som har de största reserverna av naturgas.6 Som åttonde största producent och exportör i världen exporterar det en fjärdedel av sin produktion till USA. Men Nigeria skulle likaväl kunna bli en av de största exportörerna av naturgas.7

Nigerdeltat sitter på trumfkort i form av omfattande mineraltillgångar, fiskodling, jordbruk och sitt geografiska läge (en havskust på 350 km), men det står inför ett ekologiskt förfall: utbredningen av översvämningsområden och frånvaron av någon som helst struktur för att kontrollera översvämningarna, erosionen av flodbäddar och kuster, orsakad av att mangroveträsken ersatts med en sorts palmodling (nypa-palm) [för produktion av biobränslen övers. anm.], vattenföroreningar på grund av oljeutvinningen (oljebälten) och sabotage. En institution, The Niger Delta Basin Development Authority, skapades av den federala regeringen redan år 1987 för att genomföra och koordinera olika vattenprojekt, men så gott som ingenting har blivit genomfört.

En annan negativ konsekvens av oljeproduktionen är den bristande utvecklingen inom jordbrukssektorn och tjänstesektorn. Sålunda har Nigeria en befolkning som är tre gånger större än Sydafrikas, men man producerar tre gånger mindre elektricitet: avbrotten i det offentliga elnätet är kroniska.8 Det finns mycket litet av industri.9 Ändå har den ekonomiska aktiviteten ända sedan 1960-talet dominerats av importvaruföretag, som UAC (Unilever) som producerar livsmedel och hushållsprodukter, maskiner, kontorsutrustning, fordonsmotorer etc. I dag är till och med Nigerias fyra raffinaderier i så dåligt skick att de inte täcker mer än en tredjedel av landets behov.10 Vi kan också notera den ökande närvaron av kinesiska företag, i synnerhet inom telefoniområdet (ZTE, Huawei) liksom även inom olika projekt för infrastruktur (broar, vägar, dammar, renoveringen av Lagos hamn) och för elektrifiering. Deras närvaro är dock för ny för att man ska kunna bedöma deras påverkan på längre sikt.

Den socio-ekonomiska utvecklingens utmaning är lika akut som demografin är galopperande; med ett födelsetal på 5,9 barn per kvinna kommer Nigeria enligt uppskattningar att ha 250 miljoner invånare år 2050. Hälsovårdssystemet är bristfälligt: bristen på dricksvatten är ett av de centrala problemen. Spädbarnsdödligheten är fortfarande hög och den förväntade medellivslängden är 47 år. Barnen får mycket begränsad skolundervisning på landsbygden;11 under skördetiden är framför allt flickorna frånvarande i skolan. Dessutom finns det ett starkt motstånd mot västerländsk utbildning i de till största delen muslimska delstaterna i norr: sharia infördes under 2008 i tolv av delstaterna i norra Nigeria och deras domstolar fick makt att utdöma straff som är särskilt diskriminerande gentemot kvinnor.12

Sociala ojämlikheter och sjukdomstillstånd

Det nigerianska samhället är djupt ojämlikt: en rapport från Världsbanken från 2004 visade att 20 procent av befolkningen äger 99 procent av förmögenheterna.13 Olje- och bankindustrin tar lejonparten; inom oljeindustrin når nigerianernas inkomster upp till samma mycket höga nivå som lönerna för utländsk personal.14 Uppdelandet av oljans manna är föremål för en politisk debatt och konflikt. Konstitutionen föreskriver följande fördelningsnyckel: 39 procent till den federala staten, 20 procent till de 36 delstaterna, 15 procent till 774 lokalregeringar och 13 procent till särskilda fonder. Sedan 1999 har beloppet för de resurser som avsatts för oljeutvinning av delstaterna i Nigerdeltat uppgått till 13 procent av oljeintäkterna (mellan 1969 och 1989 gick det från 50 procent till en procent, för att åter stiga till tre procent under 1992).15 Denna höjning har på intet sätt mildrat de lokala kraven.

Till denna ytterst ojämlika men legala fördelning av inkomsterna kommer också den ständigt närvarande korruptionen på alla beslutsnivåer. General Abacha ska mellan 1993 och 1998 ha försnillat mer än 2,2 miljarder dollar för egen räkning. Nigeria är engagerat i ett internationellt initiativ som syftar till att öka den finansiella transparensen inom råvaruindustrin och inom resursrika länder (Extractive Industries Transparency Initiative, EITI). Det franska oljebolaget Total är ett av de företag som offentliggör sitt produktionsbelopp och hur mycket skatt man har betalat till den nigerianska regeringen. För närvarande har regeringen inte publicerat totalsumman från oljebolagen, vilket gör det omöjligt att mäta omfattningen av de förskingrade beloppen. Dessutom har de offentliga makthavarnas korruption och sättet på vilket oljebolagen inlett privilegierade relationer med vissa etniska grupper – direkt eller indirekt – förstärkt etniska mikro-identiteter, vilket lett till den aktuella politiska och sociala instabiliteten.16

På det geopolitiska planet, tillkommer nämligen, förutom rivaliteten mellan de tre stora regionerna i Nigeria,17 en mångfald av spänningar18 i det inre av Delta-regionen: mellan etniska minoriteter sammanhållna av sitt språk och sina traditioner, sina system med hövdingar och sina territorier, och spänningar mellan lokalregeringar och ibland inom samma lokalregering. Dessa politiska grupper som definierades 1976 kan inom sig själva komma att få se växande klient-nätverk [där den egna fördelen är viktigare än allmännyttan, övers . anm.], motsättningar mellan traditionella hövdingar, mellan gemenskaper som är eller inte är knutna till oljeindustrin, mellan kultiska grupper, de hemliga maffiasällskap där många unga arbetslösa deltar och ger näring åt militanta och kriminella nätverk som MEND (Movement for the Emancipation of the Niger Delta).

De sociala sjukdomstillstånden sprider sig, liksom det ”kultiska” agerandet bland ungdomarna och prostitutionen. Enligt en enkät, gjord 2009 i den oljerika delstaten Rivers, uppskattar man att en av två eller tre ungdomar antingen tillhör en kult [här definierad som en gemenskap, övers. anm.] bland pojkarna eller är delaktig i den reguljära eller tillfälliga prostitutionen bland flickorna. Det nya är att om kulternas verksamhet är hemlig och om våldet som följer med denna verksamhet sätter skräck i byborna, så tenderar prostitutionen att avdramatiseras och bli en accepterad inkomstkälla inom vissa familjer. Den är inte längre ett tabu.

Inledningsvis hämtar kulterna sin legitimitet från vissa gudomligheter, som fungerar enande på grupperna och bildar grunden för den gemensamma kampen. De har sina regler och utgör en gemenskap av invigda. I början handlar det om rörelser som bildats på universiteten av intellektuella som Wole Soyinka; de har inga politiska krav utan vill försvara en kultur. Därefter bildas olika enheter som vill ägna sig åt ålderdomliga religiösa praktiker (magiska och kabbalistiska) och åt att bekämpa den federala regeringen. Kultmedlemmar som fängslats för kriminella handlingar friges ofta av politiker, som betalar borgen för dem och utnyttjar dem i valtider för att skrämma sina politiska motståndare.

Kulterna uppträder som små maffior, deras kopplingar till inflytelserika nätverk och till oljebolagen tycks vara intima, även om de tillhör högst officiella ungdomsgrupper, vilka själva är lierade med inflytelserika lokala politiker. Utan att vara medvetna om det bidrar oljebolagens chefer, som sluter avtal med ungdomsgrupperna, till att underblåsa det kultiska agerandet. Dessa mångfaldiga band mellan den politiska (lokala politiker eller inom staten), den ekonomiska (oljebolagen) och byarnas (traditionella hövdingar, ledare för ungdomsgrupper) elit förstärker känslan av vanmakt hos många bybor. Stridsviljan är inte i första hand ideologisk utan ekonomiskt betingad. Kidnappningarna och andra organiserade brott bidrar till denna ekonomiska logik.

Hur kunde det gå så här?

Nigeria inledde oljeverksamheten 1953, efter att ha gett Shell-BP koncession till en första utvinning 1938. Andra koncessioner införskaffades under 1950-talet av Mobil, Safrap, Philips och Agip. Den federala staten ökade sin kontroll i slutet av 1960-talet, som en följd av sitt medlemskap i OPEC 1971. Oljeindustrins inverkan har gjort sig påmind sedan 1970-talet; sedan dess har Nigeria blivit ett av de viktigaste producent- och exportländerna (sjätte största producentland 2004), medan de ekonomiska intäkterna utvecklats i takt med snabba och kraftiga höjningar av priset på det svarta guldet.19

De olika nationella utvecklingsplanerna har avlöst varandra sedan självständigheten (1960) utan att medföra någon förbättring av befolkningens levnadsstandard. Den första planen (1962–1968) prioriterade infrastruktur, transporter, energi och industrier. Efter beslutet att inleda stora industri- och jordbruksprojekt under 1970-talet, och viljan att ”nigerianisera” företagskapitalet,20 karakteriserades 1980-talet av sjunkande oljeintäkter, en ökad skuldsättning och försök till reglering respektive liberalisering genom de strukturanpassningsplaner som de internationella institutionerna rekommenderat. General Abachas militärdiktatur under 1990-talet förstärkte korruptionen och de interna konflikterna. Efter valet av president Obasanjo 1999, omvald i april 2003, och sedan valet av Umaru Yar’Adua 2007, säger sig landet vilja bekämpa korruption och fusk, såväl som att främja ett uppsving för industrisektorn (utanför olje- och gassektorn). De stora industriprojektens mediokra resultat21 har fått regeringen att privatisera ett flertal sektorer,22 och att höja tullavgifterna.

Oljeverksamheten har inte utgjort någon tillväxtfaktor för Nigeria. Den storskaliga korruptionen och slöseriet med oljedollar från de styrande, budgetunderskott och skuldsättning samt oljebolagens exploatering utan bidrag till lokalsamhällets utveckling, jordbrukets sammanbrott inför den galopperande befolkningsökningen, avsaknaden av industriell mångfald och det överväldigande beroendet av oljan, miljöförstöring och sociala orättvisor är bevis för denna sorgliga summering.

Det utbredda bedrägeriet inom nationalsporten [fotbollen] och den nigerianska bristen på disciplin får somliga att säga att endast styrkan hos en ”upplyst despot” skulle kunna få till stånd förändringar i landet. Men är en politisk enighet möjlig i ett land så präglat av etniska, religiösa och sociala skillnader?23 Rebranding Nigeria24 är en populär slogan sedan två år tillbaka. Uttrycket har varit föremål för många uttalanden från intellektuella och journalister liksom från företagsledare och politiker i dagstidningar kända för sin frispråkighet (Vanguard, This Day, The Sun, Guardian etc.) och det tyder på en vilja att markera den nationella enigheten och att återge alla stoltheten över sin identitet. Men att vilja återupprätta Nigerias heder genom att använda varumärkesbilden är också typiskt för de privata intressenas inflytande över hur landets politik ska utformas. I alla händelser är enigheten mycket bräcklig; samhället blir alltmer uppdelat, på grund av etniciseringen av maktkampen om oljeintäkterna, den mycket orättvisa inkomstfördelningen och kollisionen mellan de ekonomiska och politiska eliterna.

Företagens sociala ansvar och nya regleringar – tecken i tiden?

Landets bekymmersamma sociala, ekologiska och politiska situation leder statsmakterna, de stora grupperna och internationella institutionerna liksom även frivilligorganisationerna till att omvärdera styrningsmodellerna, privata som offentliga. I detta avseende är det sociala agerandet från oljebolagen i Nigerdeltat intressant att observera.

Ett alltför nära engagemang från de multinationella företagen hos befolkningen får perversa effekter:25 jämförelser, frustration, klientelism, utpressning genom hot om våld, beroende, korruption etc. Detta engagemang har ofta portionerats ut bit för bit, genom att man gynnat donationer till välgörande ändamål eller projekt som inte begränsats till företagens kompetens och utan att dessa har löst problem som är knutna till deras verksamhet (skador på miljön, korruption). Även om företagen inriktar sig på att bli accepterade hos befolkningen, så bromsar deras aktivitet paradoxalt nog utvecklingen: den senare är inte endast en fråga om materiella varor utan handlar lika mycket om folks självbestämmande.

Situationen är så mycket mer komplex eftersom statsmakten själv är korrupt, om inte helt frånvarande: Niger Delta Development Commission, NDDC, får varje år tre procent av oljebolagens investeringsbudget. Av detta ser man praktiskt taget ingenting förverkligat på fältet. För övrigt garanteras representanterna för byarna, som företagen förhandlar och sluter avtal med, en säker inkomst, och de anses också legitima av invånarna själva. De blockerar deltagandeprocessen genom att självutnämna sig som representanter för gemenskaperna hos företaget och hos statsmakterna, ibland i syfte att kapa åt sig vinsten från oljans manna.

Situationen förvärrades av Biafrakriget (när ibos och andra etniska grupper protesterade i centrum av produktionsområdet) och därefter av de auktoritära regeringarna. Shell, vars produktion till största delen sker onshore och som utgör knappt hälften av den nationella råoljeproduktionen, har anklagats för att genom passivitet vara medskyldigt till människorättsbrott inom Ogoni-området: 1995 hängdes Ken Saro Wiwa och flera andra ledare för Mosops fredliga självständighetsrörelse (en rörelse för ogonifolkets frigörelse). Man klandrade företaget för att det inte gjorde tillräckligt för att påvisa den federala regeringens intriger. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna för deltats invånare ignoreras i allmänhet till förmån för produktionen.26

För att kunna lämna ett positivt bidrag till den lokala utvecklingen bör företaget höra sig för om villkoren för att samordna sitt arbete med de andra aktörerna på fältet.27 Det är ur denna synvinkel som man bör utvärdera de nya samarbetsavtal som slutits med de lokala gemenskaperna vid de gamla produktionsplatserna, liksom även samarbetsavtalen med frivilligorganisationerna,28 i syfte att gynna en utveckling med lokal fördelning. Är de effektiva medel för en socialt hållbar utveckling av regionen och därigenom för en social fred, som i sig även gynnar företaget?

Oljebolagen har tvingats att se över sina bidragsformer; enkäter gjorda – av Total och Agip – under 2008 kring oljeproduktionsområdena visar hur levnadsstandarden avsevärt har förbättrats, tack vare oljebolagens interventioner, men ändå utan att det sociala nätverkets kvalitet har förbättrats, eftersom interventionerna har ökat klyftorna inom de samhällsgemenskaper där företagen är närvarande, (s.k. host communities) och framför allt klyftorna mellan dessa och samhällsgemenskaper som inte rymmer några företag (s.k. icke host communities).29 Hur ska utvecklingsprojekten utformas, så att det blir möjligt att så småningom köra över de så kallade benefit captors som finns i företagen, i byarna och inom myndigheterna? Det handlar inte om att företagen ska sluta agera, men de bör ge upp sin roll som substitut för en svag statsmakt och som välgörare inriktad mot gemenskaperna; utmaningen ligger just i omvärderingen av vilket direkt ansvar man har för värdestegringen och för att återställa de skador som verksamheten orsakat (gasförbränning, miljöförstöring etc.) och för samordningen med olika offentliga och privata aktörer.

Det är farligt att i länder, där den nationella enigheten är osäker och som riskerar att balkaniseras, lägga för stor vikt vid privata aktörers ansvar, som utgår från det civila samhället och från företagen. Det är en metod som kommer från kapitalistiska nätverksamhällen.30 Våra samhällen däremot, som är öppna, horisontella och delvis förlitar sig på marknadsekonomin, skiljer sig markant från de uppdelade, hierarkiska och holistiska samhällen, vars ekonomi fungerar enligt den modell som Laurent Gille kallar l’économie d’attribution [ung. ”tilldelningsekonomi” övers. anm. ].31 Hur förändrar marknadsekonomin – genom oljeverksamhetens effekter – de traditionella sociala strukturerna hos olika etniska grupper i Nigerdeltat? Konflikten mellan de två organisationssätten, så som de visar sig i oljebolagens etablering i Nigeria, utgör den främsta utmaningen för en hållbar social utveckling. Det handlar inte om att vilja minska statsmaktens betydelse mot bakgrund av rättsstatens sammanbrott utan om att inse varför stärkandet av denna rättsstat inte låter sig göras utan hänsyn till de privata aktörernas inflytande. Detta förutsätter att kontrollen av regleringarna inte är ett resultat av påtryckningar mot de multinationella företagens gräsrotsnivå. De nya regleringarna kan därför i den meningen ses som en ökad vilja till kontroll från den nigerianska statsmaktens sida över oljebolagen och som en skärpning av kraven i socio-ekonomiska och miljörelaterade frågor (i synnerhet frågan om gasförbränning).

The Nigerian Petroleum Act (1990) anger att minst 75 procent av de avlönade tjänstemännen liksom alla arbetare i oljebolagen måste vara nigerianer. Aktörernas skyldigheter är preciserade i fråga om utsläppsbegränsningar, uppskattad miljöpåverkan och bidrag till social utveckling. Den senaste lagen om local content [ung. ”lokalt innehåll”] (Nigeria Oil and Gaz Industry Content Development Act, 2010) skärper kraven, genom att den förpliktigar företagen att i första hand överväga nigerianska varor och tjänster i alla kontrakt. Vid upphandling, måste företräde lämnas för en nigeriansk avtalspartner, även om denne inte föreslår det lägsta priset, på villkor att detta pris inte överstiger det mest fördelaktiga priset med 10 procent. Minst 50 procent av den utrustning som de multinationella företagen använder måste komma från nigerianska leverantörer. Varje utländsk aktör måste också upprätta ett program för överföring av teknologi.

Ett nytt förslag till oljelag (Petroleum Industry Draft Bill) diskuteras för närvarande i parlamentet. Det nationella bolaget (NNPC) kommer att börsintroduceras och ägas till 100 procent av den nigerianska staten. Syftet är också att uppmuntra bolagen att raffinera 50 procent av sin råoljeproduktion i Nigeria framemot 2020. Bolagen måste upprätta en kommunal utvecklingsplan, i överensstämmelse med direktiven till lagförslaget, som syftar till en hållbar utveckling. The Gaz flaring Bill,32 som senaten införde 2009, föreskriver att de bolag som inte har stoppat gasförbränningen den 1 januari 2011 måste betala ett bötesbelopp motsvarande det dubbla gaspriset på den internationella marknaden.

Det återstår att se om dessa åtgärder kommer att följas. Dessutom återstår den viktiga frågan om aktivisternas framtid. Regeringens åtaganden 2009 har lett till en amnesti för beväpnade grupper och ett eldupphör; 12 000 aktivister är inskrivna i rehabiliteringsprogram, men detta har inte hindrat fortsatta kriminella handlingar, och ingen vet för närvarande om dessa åtgärder kommer att leda till en varaktig förändring av styrkeförhållandena. För övrigt kan man, med tanke på det internationella ömsesidiga beroendet, understryka det otillräckliga i de nationella regleringarna och bolagens frivilliga åtaganden, och plädera för en utveckling mot en harmonisering av spelreglerna som gäller för bolagen på det internationella planet.33 Det skulle göra det möjligt att stärka rättsliga åtgärder mot korruptionen, miljöförstöringen och brotten mot mänskliga rättigheter.34

Ledarskapet efter oljan

I ett numera klassiskt arbete från 1983,35 beskriver Chinua Achebe Nigerias problem som: ”ledarskapets misslyckande […] frånvaron av vilja och oförmåga hos de styrande att föregå med gott exempel, det som är tecknet på verklig auktoritet”. Har sakernas tillstånd förändrats? President Goodluck Jonathan, en kristen ijaw från landets södra del, har efterträtt Yar’Adua som president.36 Han har stöd av ett visst antal militanta i Deltat men ifrågasätts av muslimerna i sitt eget parti, vilka ser med oblida ögon på att presidentposten innehas av en kristen efter president Obasanjos åtta år vid makten och muslimen Yar’Aduas endast tre år. Valet av vicepresident, den förre guvernören av delstaten Kaduna, i norra Nigeria, en föga känd muslim, Mohammed Namadi Sambo, har också kritiserats. Goodluck Jonathan är mycket efterlängtad på grund av de åtgärder som han vidtagit: kamp mot korruptionen, förbättrad distribution av elektricitet och reform av valsystemet. Vissa av handlingsplanerna har genomförts av de nya guvernörerna i vissa delstater, i synnerhet i de oljerika delstaterna Rivers och Akwa Ibom, liksom i Lagos. Byggprojekt, kommunal planering, renovering av grundskolor, finansiering av undervisning (gratis inom industrisektorn i Akwa Ibom) och skolböcker har sett dagens ljus under de senaste månaderna. Det är märkligt att man ska behöva glädja sig över sådana självklara åtgärder, som ändå förblir otillräckliga. De har dock dubbla förtjänster: de förbättrar situationen för många ungdomar och de visar också på att en ny sorts politiker är möjliga.

Om några decennier kommer Nigeria att vara ett land utan (eller med mycket mindre) olja. De stora utmaningar som Nigeria står inför skulle därför kunna sammanfattas som en satsning: att skapa fred genom att föregripa tiden efter oljan och minska orättvisorna. Detta sker genom program för yrkesutbildning och jordbruks- och industriutveckling, men också, framför allt, genom ett etiskt ledarskaps förtjänster.

Översättning: Per Lindqvist

Noter

1Resource curse på engelska. Detta har blivit ett vedertaget uttryck.

2D. Bach, ”Nigeria: paradoxes de l’abondance et démocratisation en tromp-l’œil” i Afrique contemporaine 2006/3, 219, s. 119–135.

3Indexet mäter bruttonationalprodukten per capita, förväntad livslängd, skolgång för barn och graden av läskunnighet.

4Inflationen är knuten till kostnadsökningarna och den lokala valutans stigande växelkurs.

5Av vilka en stor del går till konton utomlands eller till lyxutgifter i stället för lokala ekonomiska utvecklingsprojekt.

6De största bolagen som finns i landet är Shell, Chevron, Exxon, Total och Agip.

7För närvarande förbränns 23 miljarder kubikmeter varje år, vilket motsvarar en förlorad inkomst på 2,5 miljarder dollar. 68 procent av gasen från råoljeproduktionen är ”facklad” [förbränns vid borrhålet], det vill säga – enligt uppskattningar från den till FN knutna frivilligorganisationen Friends of the Earth – 75 procent av energibehovet i Afrika söder om Sahara, vilket samtidigt utgör ett inkomstbortfall och ett ekologiskt och sanitärt miljöhot.

8Till den grad att nigerianerna skämtsamt kallar det nationella el-bolaget NEPA för Never Expect Power Always (förvänta er aldrig ström jämt).

9Den enda stora fabriken i hela delstaten Akwa Ilbom är en cementfabrik.

10B. Augé, ”Pillage et vandalisme dans le delta de Niger” i Hérodote 2009/3 nr 134, s. 151–175.

11I byarna i staten Rivers, som jag besökte i början av 2010, sade lärarna i grundskolan att endast 20 till 30 procent av barnen fick gå i skolan.

12A. Geiser, ”Nigéria”, Organisation Suisse d’Aide au Réfugiés, mars 2010, www.osar.ch.

13Y. Gichaoua, ”Oil and political violence in Nigeria” i Governance of oil in Africa: unfinished business, Ifri 2009.

14Man kan höra en ung fransk ingenjör som säger sig ha fått 30 000 euro per månad och en nigeriansk sekreterare som förklarar att hon studerat i London eller i Dubai.

15P. Sébille-Lopez, ”Les hydrocarbures au Nigeria et la redistribution de la rente pétrolière” i Afrique contemporaine 2005, s. 157–181.

16K. Nwajiaku, ”Between discourse and reality. The Politics of Oila and Ijaw Ethnic Nationalism in the Niger Delta” i Cahiers d’Etudes africaines XLV (2) 178, 2005, s. 457–459.

17Det muslimska norr dominerat av de etniska grupperna haousa och fulani, det kristet dominerade sydväst till största delen befolkat av yorubas och det kristna sydöst, där ijaws, itsekiris, ibibios, ibos, efiks m. fl. bor.

18S. Fanchette, ”Le delta du Niger: rivalités de pouvoir, revendications territoriales et exploitation pétroliére ou les ferments de la violence” i Hérodote nr 121, 2006, s. 190–220.

19Fyrdubbling av oljepriset mellan 1970 och 1973, 15 gånger mellan 1970 och 1981, 25 gånger mellan 1970 och 2005; i löpande dollar: 2,43 USD 1970, 40 USD 1981 och 62 USD 2005.

20Två regeringsbeslut 1972 och 1977 – Nigerian Enterprises Promotion Decree – fastställer det maximala deltagandet från utländska företag i ekonomin, utifrån tre listor, i förhållande till den mer eller mindre strategiska karaktären av den berörda verksamheten.

21Skatten på industrianläggningskapital har gått från 32,7 procent 1999 till 51,3 procent 2002. Källa: DREE

22Privatiseringsprogrammet, som antogs 1999, har varit en framgång inom cementsektorn och livsmedelsindustrin och ett halvt misslyckande för stål- och aluminiumverken, och för tillverkarna av konstgödsel samt för trä- och maskintillverkarna, som har svårt att hitta någon som vill förvärva dem.

23D. Ekpo, ”The liberal predicament in a dinosaurnation. Democratization and the clashes of religions in Nigeria” i Journal of Minorities Studies, vol. 8, nr 1, 2006, s. 1–29.

24Detta uttryck vill ungefär säga: ”Ge Nigeria identiteten åter.”

25J.-G. Frynas, Beyond Corporate Social Responsibility. Oil Multinationals and Social Challenges, Cambridge University Press 2009.

26Amnesty International, Rapport ”Nigeria, Pétrole, pauvreté et pollution dans le Delta du Niger” juni 2009.

27C. Renouard, La Responsabilité éthique des multinationales, PUF 2007.

28U. Idemudia, ”Oil extraction and poverty reduction in the Niger Delta : a critical examination of partnership initiatives”, Journal of Business Ethics, nr 90, 2009, s. 91–116.

29G. Giraud et C. Renouard, ”Relational Capability: an indicator of collective empowerment”, ESSEC Working paper DR-09012, december 2009.

30L. Boltanski & E. Chiapello, Le nouvel esprit du capitalisme, Gallimard 1999.

31L. Gille, Aux Sources de la valeur. Des biens et des liens, L’Harmattan 2006.

32Gasförbränningen omfattar knappt 70 procent av den gas som produceras i Nigeria. Den är visserligen förbjuden sedan 1984 (stycke 3 i Associated Gas Reinjection Act), men straffen har aldrig tillämpats.

33C. Renouard, ”Proposition 1” i 20 Propositions pour réformer le capitalisme. (G. Giraud och C. Renouard, utg.), Flammarion 2009.

34W. Bourdon, Face aux crimes du marché. Quelles armes juridiques pour les citoyens? , La Decouverte 2010.

35C. Achebe, The Trouble with Nigeria, Heinemann, 1983.

36Yar’Adua dog i maj 2010 och hans inflytande var begränsat p.g.a. hans sjukdom och hans position som en outsider inom PDP.