Vad jag tror på som katolik

Från den stund då jag blev katolik har jag givetvis ingen fortsatt redogörelse att framlägga för min religiösa åskådning. När jag säger så menar jag inte att jag varit intellektuellt overksam, eller att jag slutat fundera på teologiska frågor; jag har däremot inte haft några åsiktsändringar att beskriva, och överhuvud ingen oro i mitt hjärta. Jag har levt i fullkomlig frid och förnöjsamhet, jag har inte haft ett enda tvivel. Vid min konvertering var jag inte medveten om någon inre förändring, intellektuell eller religiös. Jag var inte medveten om någon fastare tro på uppenbarelsens fundamentala sanningar eller om någon bättre kontroll över mig själv, min trosiver var inte större, men det var som att komma i hamn från ett upprört hav, och min glädje däröver förblir oavlåtligen till denna dag.

Det var inte heller något problem för mig att acceptera de ytterligare artiklar som saknas i den anglikanska bekännelsen. Några av dem trodde jag redan på, och ingen försatte mig i något beråd. När jag upptogs bekände jag dem med den största lätthet, och det är lika lätt för mig att tro på dem nu. Det är mig naturligtvis fjärran att förneka att varje artikel i den kristna trosbekännelsen, oavsett om det är dess katolska eller dess protestantiska formulering, är förenad med intellektuella problem, och det är ett enkelt faktum att jag själv inte kan undanröja dessa problem. Många människor är synnerligen känsliga för religionens problem – jag är lika känslig som någon av dem, men jag har aldrig kunnat se någon förbindelse mellan att uppleva dessa problem aldrig så intensivt och låta dem växa i antal aldrig så mycket, och att å andra sidan tvivla på de läror de är knutna till. Som jag förstår saken gör tiotusen problem inte ett enda tvivel; problem och tvivel är ojämförliga begrepp. Det kan givetvis finnas problem i bevisningen, men jag talar om problem som är förknippade med själva lärorna, eller med deras inbördes förhållande. Man kan bli förargad över att inte kunna lösa ett matematiskt problem (till vilket man fått eller inte fått svaret) utan att betvivla att det finns ett svar, eller att ett visst bestämt svar är det korrekta. Av alla trons moment är det enligt min egen uppfattning tron på att en Gud finns som är det som är svårast att omfatta, och det är ändå det som i våra sinnen väcker den starkaste övertygelsen.

Folk säger att transsubstantiationsläran är svår att tro på; jag trodde inte på den läran förrän jag blev katolik. Så snart jag trodde att den romersk-katolska kyrkan var Guds orakel hade jag inga problem med att tro på den, och på att hon förklarat att denna lära var en del av den ursprungliga uppenbarelsen. Den är svår, omöjlig att föreställa sig, det medger jag – men på vilket sätt är den svår att tro på?

Jag tror på hela det uppenbarade dogmat som det predikades av apostlarna, som det av apostlarna anförtroddes åt kyrkan, och som det av kyrkan förkunnades för mig. Jag tolkar det som det ofelbart har tolkats av den myndighet det anförtrotts, och (underförstått) som det i fortsättningen skall tolkas på samma sätt av samma myndighet intill tidens ände. Jag underkastar mig vidare de kyrkans allmänt godtagna traditioner som utgör grunden för de nya dogmdefinitioner som då och då tillkommer, och som i varje tidevarv är en utformning och ett förtydligande av det katolska dogmat som det redan blivit definierat. Och jag underkastar mig de övriga beslut som den heliga stolen fattat, teologiska och andra, genom de organ den själv utsett, och som – om jag bortser från frågan om deras ofelbarhet – möter mig på den lägsta nivå med anspråk på att bli erkända och åtlydda. Jag anser vidare att den katolska analysen, medan den behandlats av stora andar som Athanasius, Augustinus och Thomas ab Aquino, gradvis och med tidens gång antagit vissa bestämda former och skaffat sig ett slags vetenskaplig prägel, med en egen metod och fraseologi, och jag känner ingen som helst frestelse att bryta sönder det stora tankearv som på detta sätt överlämnats åt oss i våra sena tider.

Översättning: Bengt Ellenberger