En milstolpe – Den nya katolska bönboken Oremus

I dagarna utkommer efter ett flerårigt omsorgsfullt arbete av en grupp experter – lekmän och präster – och efter ett ansvarsfullt hänsynstagande till remissvar från hela stiftet den nya katolska bönboken Oremus. Den ter sig i flera hänseenden som en historisk milstolpe för den katolska kyrkan i Sverige.¹

Under drygt 20 år har den katolska kyrkan i Sverige saknat en bönbok för kyrkfolket som kunnat motsvara 2:a Vatikankonciliets krav på liturgisk förnyelse (i synnerhet mässfirandet och sakramentens utdelning) och inte minst på ett omfattande sätt kunnat ge impulser till berikande och fördjupning av kyrkfolkets hela böne- och trosliv. Utan tvekan kan vi fastslå att den katolska kyrkan här har fått – f.ö. i ett behändigt litet band med närapå 600 sidor – en bönbok som är unik i sitt slag i Sverige.

Innehåll och struktur

Ett utmärkt avsnitt i början ”Till ledning” ger en introduktion till bönens kristna innebörd och framställer Jesu liv som föredöme för allt mänskligt böneliv. Till skillnad från exempelvis den tyska bönboken Gotteslob börjar boken sedan inte med en avdelning ”personliga och allmänna böneämnen” utan följer s.a.s. en ”strängare” uppbyggnad: Dagliga böner (nr 1-119), där även en kort introduktion till några former av mediterande bön (nr 61-72) och söndagens tidegärd (nr 73-119) har sin plats. Sedan följer en avdelning ”Den treenige Guden” (nr 120-186) med tonvikten lagd på tillbedjan, lovprisning, tacksägelse och åkallan, och ett avsnitt ”Kristi efterföljelse” (148-179) och ”Till den helige Ande”. Särskild vikt har lagts vid avdelningen ”Kyrkoåret” (187-307) där alla ”årliga andakter” (jfr 3:e uppl. Oremus från 1930) på ett nytt sätt har ställts in i kyrkoårets sammanhang och fått en mera liturgisk karaktär. Den som i innehållsförteckningen saknar gamla ”folkliga” andakter och böner hittar lätt allt han söker i det utförliga registret i slutet av boken, exempelvis: Adoro te devote, Alla själars dag, andakter för olika tider, korsvägsandakt, olika litanior, Jesu Hjärta-andakt, andakt till Sakramentet m.m. (Avlaten har fått sin riktiga plats i samband med bikten i sakramentsdelen!)

Efter kyrkoåret följer liturgiskt och teologiskt riktigt (om än en aning mindre ”pedagogiskt” än i Gotteslob; se ovan) ”förböner” både för kyrkan, världen och enskilda (308-358) och för det egna livet (359-426), bl.a. ”i livets skiften” och ”i svåra stunder”. All personlig bön får i denna ordning ett tydligare samband med kyrkans liturgiska bön.

Litet löst i sammanhanget följer ett avsnitt ”De heligas gemenskap” (427-466) med rubrikerna: Maria Guds moder (427-443) och Helgonens år. Med sikte på så mycket missförstånd hos icke-katoliker i Sverige skulle man kanske ha önskat en lite mera koncis förklaring vad Maria och helgonen innebär och inte innebär för oss katoliker.

Av utomordentlig betydelse är slutligen den nya bönbokens sista del om sakramenten och andra heliga handlingar (s.k. sakramentalier) som omfattar drygt 110 sidor och återger mässans ordinarium inklusive de fyra eukaristiska bönerna samt ordningarna för firandet av andra sakrament: dopet, bekräftelsen (konfirmationen), bikten, vigseln och de sjukas smörjelse.

Beträffande mässans ordinarium, där en reviderad form officiellt kommer att introduceras i landets katolska församlingar den l:a adventssöndagen i år, har stiftets liturgikommission nöjt sig med åtskilliga språkliga förbättringar i förhållande till det formulär som hittills varit i bruk i stiftet. Till dopformuläret har tillfogats det nya formuläret för upptagningen i kyrkans fulla gemenskap; efter biktformuläret finns ett exempel för en botandakt; efter formuläret för de sjukas smörjelse riten för den sista vägkosten (Viaticum), och på annat ställe (nr 498) ordningen för sjukkommunionen; sedan ”böner vid en dödsbädd” och jordfästningsformuläret. Beträffande vigningen till diakon, präst och biskop har man nöjt sig med att återge vigningsbönens centrala innehåll. Som tillägg till sakramentsdelen finns ett förslag för en gudstjänst utan präst (496-498), som i våra förhållanden kan vara aktuell när en präst saknas, och en ordning för Ordets gudstjänst med eller utan kommunion (496), det förra när en vigd diakon eller en lekman (med särskilt tillstånd av biskopen) utdelar kommunionen.

Till mässan och till sakramenten finns välbehövliga förklarande inledningar, till botsakramentet också praktiska förslag för samvetsrannsakan, en s.k. biktspegel. Efter sakramentsdelen återger ett avsnitt kyrkans välsignelsehandlingar (s.k. sakramentalier), till vilka inledningen sidan 409 kanske bäst skulle ha fått sin plats före nr 483. Även avsnitten 496, 497 och 498 skulle vi helst ha velat se i anslutning till den heliga mässan som en markering av det inre sambandet med eukaristifirandet.

Några nyttiga tillägg avslutar boken: förteckningar över bibelläsningar i mässan på söndagar och större högtidsdagar och Psaltarpsalmer och andra bibliska sånger i tidegärden samt kalendariet för Stockholms stift (innehållande även helgonkalendern).

Ett särskilt omnämnande förtjänar Kaj Beckmans utomordentligt fina vinjetter, som ger den nya Oremus en levande prägel också till det yttre.

”Progressiv” eller ”konservativ”?

Vi tycker inte om dessa modebetonade slagord. Riktigare kan man fråga efter vad som betonas i denna bönbok eller vilka accentueringar som kommer fram i dess uppläggning.

Det första som vi lägger märke till är både anknytningen till och skillnaden jämfört med tidigare upplagor av Oremus. Utan tvekan kan vi tala om en organisk vidareutveckling som varit påkallad inte bara av 2:a Vatikankonciliets liturgiska förnyelse utan också av en ny situation och ett avsevärt förändrat andligt klimat som kyrkfolket lever i i dagens Sverige.

Inte bara det faktum att bönboken har samma namn som tidigare upplagor utan också innehållet vittnar om att man varsamt har bevarat gammalt katolskt arv. En blick på registrets stickord visar att ingenting väsentligt rörande traditionella andaktsformer och böner saknas i den nya upplagan, även om det ofta har byggts in i ett stramare liturgiskt sammanhang. Ett genomgående drag i detta hänseende tycks överhuvudtaget ha varit att lägga tyngdpunkten på tre krav: att framhäva kyrkans liturgiska kyrkoår där personlig bön knyts närmare till kyrkoårets bön; att framhäva sakramentens särställning för det kristna livet genom att alla sakramentsformulär har förts samman och delvis återges i reviderad svensk språkdräkt; slutligen inleds mässan och varje sakrament med en förklaring som skall underlätta och fördjupa förståelsen.

Här ser vi ett framsteg i den nya bönboken som givetvis också ställer större krav på inlevelse och bruk, något som vi ämnar återkomma till.

Svenskt och katolskt

I vad mån motsvarar den nya bönboken dessa krav?

Vi tycker oss upptäcka ett försök att mera än tidigare anknyta till en svensk bönetradition: Tidegärden har fått en framskjuten plats; ett stort antal psaltarpsalmer finns på olika ställen (jfr registret). När man granskar källregistret uppmärksammar man förvånansvärt många svenska namn från svensk medeltid över Schartau och Natanael Beskow till Dag Hammarskjöld, Olov Hartman, Ingmar Leckius, Margareta Melin m.m. som har fått sin plats i den nya Oremus’ böneskatt.

Givetvis kommer den prägeln inte i full utsträckning till uttryck om man bara ser till bönboken; men tillsammans med den svenska psalmboken, som ju våra katolska församlingar gör ganska mycket bruk av i gudstjänsten vid sidan av specifika katolska inslag i original och översättning, blir denna prägel mer markerad.

Slutligen bör den oklanderliga språkdräkten framhävas som vittnar om ett stort och omsorgsfullt arbete.

Samtidigt har den nya bönboken på ett överraskande sätt berikat sitt innehåll med en katolsk och österländsk böneskatt av hög kvalité från alla tider och från olika länder och andliga traditioner. Något autentiskt katolskt, dvs. universellt, får här sitt uttryck. T.o.m. en Kaddisch (helig judisk bön) har fått sin plats i Oremus.

Givetvis kan alla dessa böner bara ge impulser för den egna personliga bönen som därigenom vidgas och berikas. Men samtidigt finns som komplement i den nya Oremus en stor mångfald böner som kan bli aktuella i livets olika skiften. Stickord som förälskelse, förlovning, bön för resan, fritiden, ensamheten, när man blir gammal, bön i ångest och depression, om vishet i svår tid, för flyktingar, hemlösa osv. visar hur den nya bönboken kan bli till hjälp för den enskilde vid olika tillfällen. En bön för arbetslösa skulle ha varit särskilt aktuell!

Självklart kan ingen bönbok vara uttömmande och ouppfyllda önskemål kommer alltid att kvarstå. Men det som finns i den nya Oremus kan ge rika uppslag till gemensam och enskild, till mediterande och formulerad bön.

En trons pedagogik?

All bön förutsätter självklart tron. Men samtidigt är den inte mindre en aktualisering av tron; den skall levandegöra tron och leda till en fördjupning av tron. I denna bemärkelse har en bönbok en betydelsefull uppgift som kräver stor uppmärksamhet och pedagogisk inlevelseförmåga i hela uppläggningen.

I våra svenska förhållanden har denna pedagogiska uppgift en särskild tyngd. Vi lever i ett sekulariserat samhälle där tron för det mesta har blivit en främmande värld i offentligheten. Barnens trosundervisning måste läggas utanför skoltiden och är väsentligen beroende av föräldrarnas medansvar och goda vilja. Kristen vuxenutbildning i trosfrågor är ännu föga systematiskt utvecklad. I denna situation har en bönbok särskild relevans för att leda till eller fördjupa förståelsen av tron från insidan.

Allt som allt har vi intrycket att redaktionskommittén har gjort en stor insats, särskilt i jämförelse med 3:e upplagan av Oremus, för att tillgodose denna pedagogiska uppgift genom förklarande inledningar till motsvarande avsnitt i bönboken. Jämför exempelvis, för att bara nämna några exempel, inledningen till kyrkoåret, till mässan, till bikten m.m. Givetvis finns här inte bara gränser av utrymmesskäl; också pastoralteologiska prioriteringar kommer in i bilden. En bönbok kan inte ersätta en introduktion till tron för icketroende. Den riktar sig främst till troende (i andra hand till sökare) som vill fördjupa sin tro i bön eller som söker åtminstone upplysning i en föga upplyst tro. Möjligen att vissa tankar som en av de främsta katolska pastoralteologerna, P M Zulehner, har framställt i sin bok Heirat, Geburt, Tod. Eine Pastoral zu den Lebenswenden, Wien 1978, hade kunnat förmedla kompletterande uppslag till sakramentsdelen.

Samtidigt rör vi här vid en svårighet som vi i våra svenska förhållanden inte kan bortse ifrån:

En svårighet och ett olöst problem

Det kommer förvisso att finnas präster och lekmän för vilka den gamla Oremus tedde sig mera ”folklig” och s.a.s. lättare tillgänglig i hela sin uppläggning. Vi återger gärna vårt intryck att den nya bönboken i viss mån ställer större krav i synnerhet genom en stramare liturgisk inriktning, genom att större vikt har lagts på den liturgiska tidegärden, genom att flera psaltarpsalmer har upptagits som är mindre kända för vanligt folk, och slutligen genom böner från eljest okända andliga traditioner osv. Större skada vore det, om man i en nostalgisk och stelnad attityd skulle stänga sig för alla krav och behov att i kyrkans anda hitta ett bönesätt och ett bönespråk som motsvarar vår egen tids utveckling. Då skulle man i grund och botten förbise, att kyrkan inte har som uppgift att hindra världen i sitt framåtskridande utan att hon ständigt på nytt skall försöka helga en framåtskridande värld genom ett ”människoblivande” i den (Etienne Gilson).

Vi anser att det just i dagens situation i Sverige är riktigt att katolska kyrkan på ett klokt och varsamt sätt höjer anspråken på sitt böne- och därmed hela sitt andliga liv, att hon visar något av hela rikedomen i sin bönetradition och profilerar sig mot all nivellering. Vi är övertygade om att också många icke-katoliker med intresse kommer att observera denna utveckling och att vara tacksamma för mångt och mycket i denna bönbok. Samtidigt kommer en insats av präster och kunniga lekmän onekligen att vara nödvändig för att introducera den nya Oremus i stiftet och ge uppslag till hur kyrkfolket kan dra nytta av hela dess rikedom.

Återstår det stora problemet med stiftets mångnationella sammansättning, där den nya bönboken varken kan eller vill ge en omedelbar lösning eller hjälp. Men för den andra och tredje generationen som stannar i Sverige kan den nya Oremus inte minst vara en väg till att finna sin identitet som katoliker i en svensk katolsk kyrka.

Sammanfattningsvis kan vi därför fastslå: Den nya Oremus bär prägel av en övergångstid för kyrkan. Gamla förböner mot blixt, hagel, oväder och dylikt har försvunnit och markerar därmed inte bara i smådetaljer utan i en ändring av attityden, att katolsk tro befinner sig i en ny epok som den föreliggande bönboken andligt försöker fånga in. Den återspeglar på så vis en ny mentalitet och kräver en inre omställning där man är villig att ge upp t.o.m. älskade gamla former när de inte längre är aktuella, och där man öppnar sig för ett vidgat perspektiv framåt.

Så är denna bönbok trots vissa oundvikliga begränsningar ett viktigt steg på vägen mot att katolska kyrkan i Sverige mognar och blir en fullvuxen svensk katolsk kyrka.

Not

1. Det vore en lockande uppgift att försöka skriva ett slags ”andlig historia” om den katolska kyrkan i Sverige under hennes ”heroiska” period på 1800-talet. Framför mig ligger Lecanuets klassiska biografi om Montalembert i vilken ett kapitel beskriver den unge ambassadörssonens reaktion på den katolska kyrkans yttre och andliga misär vid ett besök i Sverige under åren 1830-1831. Från 1843 hittar vi en svensk översättning av Möhlers Symbolik sota ett första tecken för ett vaknande andligt och intellektuellt självmedvetande. Inte minst under biskop Studachs och pastor Bernhards inflytande synes vid den tiden ha börjat en publicistisk verksamhet av apologetiskt och andligt slag. Ett bidrag av Erik Neander i St:a Eugenia kyrka 1837-1937 (s. 142-153) belyser ”Katolska församlingens i Stockholm äldsta andaktsböcker och katekeser” från 1800 till år 1880 då en ”Bönbok för katolske kristne” utkom, snart följd av ”Skyddsengeln. Bönbok för katolske kristne” Stockholm 1887. Under 1890-talet översätter pater Benelius hela Nya testamentet (Stockholm 1895) och 1909 utkommer, likaså bearbetad av honom, den l:a uppl. av Oremus, ”Katolsk bönbok för den offentliga gudstjänsten och till enskilt bruk” som åtföljs (1912) av den ”Lilla Oremus. Katolsk bönbok för barn”. Efter 1930 då den 2:a omarbetade upplagan av Oremus utkommer – enligt biskop Möllers förord med särskild hjälp av pater Wehner – och med underrubriken ”Katolsk bönbok för Sverige”, följer 1934 den 2:a uppl. av ett latinskt-svenskt ”Missale för Sön- och helgdagar” där Academicum Catholicum Sueciae står som utgivare (den första hade utgivits 1863!). Oremus 3:e uppl. från 1940 bär i ett omtryck från 1956 den upplysande anmärkningen: ”De ändringar och kompletteringar som ha införts … röra i huvudsak de böner som äro avsedda för enskild andakt.” Det dröjde alltså drygt 50 år tills en genomgripande nybearbetning igångsatts och i kyrkans anda försökt motsvara ”tidens tecken”.