Från bibeln till koranen

Enligt muslimsk troslära är koranen Guds ord som från evighet i Gud har varit fördolt inför världen och som slutgiltigt uppenbarades för profeten Muhammed efter att det på ett ofullkomligt sätt hade kungjorts från Noah till Jesus.

Detta dogma tycks omöjliggöra en granskning av korantexten med historisk-kritisk metod – liknande nutida kristen bibelvetenskap – som skulle visa vad som verkligen kommer från Mohammed och vad som har tillfogats av den muslimska gemenskapen.

Koranen är på så vis Guds ord. Därför är det egentligen felaktigt att se de islamska fundamentalisterna som särskilda grupper fanatiker. I kristendomen anses vanligtvis en bokstavstro som felaktig. Muslimsk tro synes t.o.m. kräva den. Bekännelsen till Allah är alltid även en bekännelse till uppenbarelsen som har givits Mohammed. Koranen är därför själva Guds barmhärtighet. Med koranen finns räddning i den kommande yttersta domen. Den som tror och gör det som koranen fordrar blir räddad.

Med denna grundläggande trosövertygelse träder Islam idag in i en världshistorisk situation som oavvisligen kräver en dialog mellan kulturerna och religionerna. Härvid inställer sig emellertid frågan: Kan muslimerna överhuvudtaget föra en dialog? Frågan måste givetvis besvaras av dem själva. Mig veterligen finns emellertid inget betydande muslimskt verk som svarar otvetydigt positivt på denna fråga. Från kristet håll har under senare tid – inte minst efter 2:a Vatikankonciliet – beredskapen till en konstruktiv dialog allt mera vaknat. Det senaste intressanta häftet av Theologische Quartalschrift (1981:3) om Islam är i detta hänseende mycket upplysande. Dialogen försvåras emellertid inte bara av Islams våldsamma världspolitiska utveckling. Inte minst har insikten vuxit att Islam inte kan uppfattas som en ”enkel religion”.

Johan Bouman, vars bok vi här främst presenterar som ett uttryck för försöket från kristet håll att väcka förståelsen för denna dialog inte bara hos experter utan i bredare kretsar, var från 1960-1970 professor i islamforskning vid universitetet i Beirut och är sedan dess ordinarie professor i Marburg. Under senare år har han också deltagit i samtal mellan kristna, judar och muslimer. Han förbigår alla frågor om koranens tillkomst, tolkning m.m. och inskränker sig till en jämförelse mellan bibelns och koranens trosläror.

Bokens tyngdpunkt ligger i en mängd sakkunniga och mycket upplysande informationer. Författaren fastslår att islams centrum, budskapet om Allahs enda och unikas ställning, motsvarar judisk och kristen övertygelse. Dess mera framträder de grundläggande skillnaderna i trosläran. Bouman utgår från en kristen syn och från NT. Från denna utgångspunkt ser han på den koranska uppenbarelsen och urskiljer överensstämmelser och ”brister”. Kanske skulle det ha varit riktigare att utgå från hur koranen förstår Mohammeds profetiska budskap och visa den yttersta domens centrala betydelse i förbindelse med skapelsen. Tillsammans med tankar ur den bibliska skapelsehistorien förkunnas ju i koranen på ett specifikt sätt Guds allmakt och suveränitet och människans bestämmelse att vara Guds ställföreträdare, Guds ”kalif” på jorden med uppdraget att fullborda Guds vilja. I domen kommer Allah att avväga i vad mån människan har fullgjort detta uppdrag eller ej och tillhört folket som har upprättat gudsstaten här på jorden.

Visst finns i koranen övertygelsen ”Vår Gud och er Gud är densamme” (sura 29, 46). Även Jesus har sin plats i koranen, som Allahs tjänare. Men ur den muslimska andligheten har under tidernas lopp Jesus så småningom försvunnit, något som främst hänger ihop med konfrontationen mellan den islamska och den kristna världen under medeltiden. Samtidigt når skillnaderna djupare: profeten avvisar en dyrkan av Kristus som gör honom till Gud. Messias kan inte lida och dö på korset. Tanken på ett ställföreträdande lidande, en ställföreträdande soning, är främmande för Mohammed. Den Gud som profeten förkunnar är en oförsonlig Gud som kräver lydnad. Frälsning från synd har därför ingen plats i koranen. Detta hindrar inte att det finns något ljust över Jesu liv i koranen: såsom han föddes på ett underbart sätt, så rycks han underbart bort från lidande och död: ”När Allah sade: O Jesus, jag skall medföra din död och upphöja dig med mig och rengöra dig från dem som ej är troende” (sura 3,55).

Liksom den historiska situationen visar även Boumans framställning på det stora avståndet mellan bibeln och koranen, mellan judisk-kristen och muslimsk förståelse av tillvaron. Ändå finns även ett gemensamt arv. I bönen kommer det kanske starkast till uttryck. I motsättningen mot en materialistisk livsuppfattning känner sig judar, kristna och muslimer besläktade. T.o.m. sekulariserad kristendom känner ännu ansvaret att visa medmänsklighet och nästankärlek.

Onekligen innehåller Boumans bok mycken väsentlig och viktig information för kristna. Men för att uppnå eller åtminstone påbörja en verklig och fördomsfri dialog mellan kristen och muslimsk självförståelse skulle det behövas ett samtal mellan parterna. Föreläsningsserien under vinterterminen 1980-1981 vid universitetet i Tübingen av muslimer och islamologer är i detta hänseende föredömlig och vägvisande.